PATRIK ENGELLAU: Ljus i tunneln?

Det som har skrämt alla, i varje fall mig, när det gäller coronaviruset är den höga dödligheten. Om man på den vanliga coronasajten dividerar det totala antalet hittills döda med det totala antalet hittills registrerade smittade (vilket rimligtvis underskattar dödligheten eftersom flera av de nu smittade kommer att dö) så blir det skrämmande siffror med en dödlighet på 5,6 procent för USA, 10,3 procent för Spanien, 14,3 procent för Frankrike och 11,1 procent för Sverige. Även om alla inte gjort dessa beräkningar – och myndigheterna törs nog inte vara så tydliga eftersom det skulle förvärra paniken i känsliga länder som USA samtidigt som den svenska liberala coronapolitiken skulle få en dödsstöt – så tror jag att det finns en dov, allmän känsla i västerlandet att vi står inför en fruktansvärd mördarsmitta. För övrigt har den epidemiologiska expertisen talat om dödligheter i samma storleksordning – kanske upp till fem procent – vilket är på en helt annan nivå än den vanliga influensan som vi normalt tar med en klackspark. Därför är all oro befogad.

Denna stämning leder på två sätt till att nationella ekonomier hotar att gå i krasch. För det första förmår situationen regeringarna att utfärda order om nedstängning av stora delar av skolväsendet och näringslivet för att folk inte ska kunna träffas och smitta varandra. Jag tror inte det finns något land som inte utfärdat sådana förbud även om Sverige av för mig oklara skäl hört till de minst förbudsbenägna nationerna.

Det andra som hotar ekonomierna är förstås medborgarnas skräck. Om man tror att tio procent av de smittade dör så utsätter man sig inte för smittrisken att gå vare sig till jobbet eller till shoppinggallerian och utlandsresor är förstås otänkbara.

Samtidigt som sådana känslor dominerat mig och andra så har vi emellertid vetat att det är fel i beräkningarna. Vi vet – eller anar med till visshet gränsande säkerhet – att det verkliga antalet smittade är större än det av myndigheterna registrerade antalet. Alla känner personer som säger att de varit sjuka men inte registrerat sig. Vi kan därför vara övertygade om att den verkliga dödligheten är lägre än den ovan angivna, kanske på den nivå som den epidemiologiska expertisen antyder (samtidigt som expertisen understryker att den egentligen inte vet eftersom viruset är nytt).

Nu börjar det komma fram tester som kan mäta förekomsten av antikroppar. Antikropparna utgör indikationer på att en individ varit utsatt för smitta (kanske utan att märka något). Testerna är visserligen ännu inte så tillförlitliga som man skulle önska – bland annat visar de fler falskt negativa resultat än falskt positiva vilket betyder att de underskattar det antal personer som genomgått en coronasmitta – men de nya testerna gör det möjligt att för första gången erhålla ett hyggligt mått på den verkliga smittspridningen och därmed dödligheten.

I början av april rapporterade Hendrik Streeck från Bonns universitet att dödligheten i en testad lite tysk stad, beräknad som antal döda i relation till ett korrigerat antal smittade, låg kring 0,37 procent (vilket är jämförbart med den vanliga influensan som beräknas ligga kring 0,1 procent).

En något senare rapporterad studie från Stanford University visar – även om det finns forskare som ifrågasätter metodiken – att antalet verkliga smittade kan vara 50 till 85 gånger så många som antalet registrerade smittade. Det skulle betyda att dödligheten exempelvis i Sverige inte är 11,1 procent enligt ovan utan kanske en femtiondedel därav eller 0,2 procent.

En studie från New York antyder en verklig dödlighet på 0,5 procent.

Under de senaste veckorna har liknande tester genomförts på andra populationer i USA. Dessa tycks visa ungefär samma sak som dessa två studier. Den försiktiga slutsatsen är att coronat vad gäller dödlighet är mer likt den vanliga flunsan än vad vi tills nu haft anledning att frukta.

Detta innebär – om det är sant och denna sanning tränger in i skallarna på dem som bestämmer och dem som rapporterar – att spelet nu ser helt annorlunda ut. Nu gäller förstås som vanligt med att skydda riskgrupperna – något som vi totalt verkar ha gått bet på i Sverige – men i övrigt att få folk tillbaka i arbete. Detta kräver, vad jag tror mig begripa, tre typer av statliga åtgärder.

För det första måste ambitionen vara att börja öppna ekonomierna vilket redan tycks ha börjat i USA (medan vi i Sverige i stället tycks börja strama åt).

Men det räcker inte med att avveckla de statliga hindren för arbete eftersom den skräck för smittan som medborgarna känner ändå i många fall skulle intala dem att inte återgå till arbetet. Därför måste myndigheterna, för det andra, upplysa folk om att coronat inte alls är så dödligt som man tidigare haft anledning att befara.

För det tredje är det nu lika angeläget som någonsin att använda tester i stor skala. Sverige är det av de tio värst drabbade högdödlighetsländerna som gjort lägst antal tester per miljon invånare med undantag för Frankrike. Folkhälsomyndigheten verkar ha någon sorts aversion mot tester. För att få fart på testningen, särskilt i Sverige, bör privata testcentraler uppmuntras. Dels bör man testa människor för sjukdom så att de kan isolera sig. Dels bör man testa för antikroppar så att de som har antikroppar tryggt kan gå till jobbet. Ett aber är att bara 14 procent av de undersökta i den tyska studien hade antikroppar. Det räcker inte med att 14 procent av arbetskraften jobbar för att ekonomierna komma igång. En stor del av dem som inte haft sjukdomen måste också jobba och därför är det desto viktigare att framhålla virusets jämförelsevis låga dödlighet.

Nu kan en förståsigpåare påpeka att antikroppstesterna visar uppemot fem procent falskt positiva resultat vilket betyder att fem procent av dem som enligt testerna har antikroppar egentligen inte har det. Testerna skulle alltså skicka fem procent oskyddade ut i smittvärlden igen. Jag kan inte fatta att det skulle vara ett problem eftersom det på ett ställe med 95 procent redan smittade måste föreligga flockimmunitet.

Patrik Engellau