Min portugisiskalärarinna alltid haft en instinktiv motvilja mot Brasiliens president Jair Bolsonaro ungefär som många amerikaner ogillar president Trump för att Trump på många sätt kan anses vara en anstötlig typ. Jag har varit mer positivt inställd än lärarinnan till Bolsonaro, som tillträdde i januari förra året, framför allt sedan den nye presidenten utsåg två hjältar – hjältar även i lärarinnans kritiska ögon – till justitieminister respektive ekonomiminister. (Jag har flera gånger försökt analysera företeelsen Bolsonaro, till exempel här.)

Justitieminister Sérgio Moro var den som i egenskap av domare i flera år drivit och varit ansvarig för det kanske mest hoppingivande projektet i Brasilien på hundra år eller mer, nämligen det som kallas Biltvätten (Lava Jato) och handlar om att, för första gången på allvar i landets historia, bekämpa den institutionaliserade korruptionen. Moro lyckades sätta dit flera av landets mest framträdande politiker och företagsledare för tagande eller givande av mutor och placera dem i fängelse. Till och med förre presidenten Lula da Silva fick skaka galler. Detta var så löftesrikt att hela Brasilien tappade andan. Portugisiskalärarinnan var dock fortsatt skeptisk.

Ekonomiminister Paulo Guedes är allt vad en skötsam nettoskattebetalande medelklassare kan önska sig. Hans program har handlat om att få kontroll på Brasiliens uppsvullna offentliga sektor som alltid hotat att lägga en död hand över den del av den privata ekonomin som inte får sådant statsstöd som alla vill ha. Han har fått bukt med problem nummer ett som varit de offentliganställdas höga pensioner. Han har introducerat tanken att man faktiskt kan skära ned onödiga myndigheter. Han har hållit oändliga och övertygande föreläsningar på YouTube angående sin strategi för att få fart på företagandet i landet.

Om Bolsonaro fått med sig sådana krafter, har jag tänkt, så måste det vara något gott i honom.

I fredags sa Moro upp sig. Det kändes som en hink kallt vatten över huvudet. En kanske naiv och förhoppningsfull knopp hos mig brast. Det går rykten att även ekonomiministern står redo att kasta in handduken.

Moros skäl för sin avgång gjorde mig först lite undrande. Han sa att han inte kunde gå med på presidentens krav på att han själv, alltså Bolsonaro, skulle ha rätt att avsätta Mauricio Valeixo, rikspolischefen, och tillsätta sin egen man som efterträdare. På torsdagen hade Bolsonaro emellertid gjort det och på fredagen höll Moro ett ganska emotionellt avskedsanförande i teve. Att tillsätta chefer inom poliskåren var enligt konstitutionen justitieministerns uppgift, sa han, inte presidentens.

Portugisiskalärarinnan ställde följande relevanta fråga: med tanke på det stöd Bolsonaro får från politiskt starka grupper i landet just för att han utsett Moro och Guedes till ministrar, varför bryr han sig om att reta Moro till avsked för en struntsak som att tillsätta en rikspolischef – och detta när landet befinner sig i en nationell kris på grund av coronat och presidenten har ett krig med alla guvernörer som vill stänga ekonomierna medan presidenten vill tona ned faran och öppna landet? Varför göra sig till ovän med alla för en rikspolischef?

Jag visste inte. Jag hade inte ens formulerat frågan på detta raka, enkla, klargörande sätt. Jag kände mig som en bortkommen student på muntan.

Uppenbarligen var det här med rikspolischefen i verkligheten ingen struntsak för Bolsonaro. Annars hade han inte utmanat Moro till skada för sig själv. Varför hade han beslutat att skjuta sig i foten?

Det visar sig att en av Bolsonaros söner, kongressledamoten Eduardo, stod anklagad för ett stort upplagt projekt som gick ut på att med fejk news attackera faderns politiska motståndare i kongressen och annorstädes. Attackerade kongressledamöter har inrättat en undersökningskommission och Högsta Domstolen granskar attacker mot sina ledamöter och mot kongresspersoner.

En annan son, delstatssenatorn Flávio i Rio de Janeiro, undersöks av polisen för korruption. Han ska ha avlönat några medarbetare med statens pengar men fått tillbaka hälften av lönerna för att satsa tillsammans med milisen – ungefär maffian – på att illegalt bygga och hyra ut lägenheter i två favelas (utanförskapsområden). Några av hans medarbetare drev ett företag som hette Brottskontoret och ägnade sig bland annat åt uppdragsmord. En av dem hade för övrigt själv blivit mördad i ett gängkrig.

Även sonen Carlos, ledamot av underhuset i Rio de Janeiro, är anklagad för att ha stulit offentliga pengar genom att anställa folk och själv ta hälften av deras lön. I april publicerade Brasiliens kanske främsta tidning Folha de São Paulo en intervju med en av de påstådda anställda som hävdade att hon aldrig satt sin fot på det jobbet.

I det glada gänget på bilden syns en av sönerna. Mannen i den rutiga skjortan är Alexandro Ramagem, den person som just blivit utsedd till Rikspolischef av Bolsonaro. I svåra tider är det praktiskt att ha en god och pålitlig vän på den posten.

Allt är möjligt och man kan inte säkert tro på någonting. All denna information kom ut i samband med att Moro sa upp sig. Bolsonaro och hans söner säger att allt är påhitt och fejk news och en komplott iordningställd av presidentens fiender och av illvilliga media.