PATRIK ENGELLAU: En gång till

Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.

Alla samhällen härskas av någon sorts eliter, alltså maktgruppering, som kan vara legitima eller illegitima, det vill säga åtnjuta eller inte åtnjuta folket stöd (vad som menas med folket kan förstås variera; på Magna Chartas tid var det nog någon sorts lågadel). Graden av legitimitet brukar ändras över tiden, normalt på det viset att eliten kommer till makten med folket stöd och sedan förlorar stödet och därför efter visst tumult ersätts av någon annan elit.

Vårt moderna västerländska samhälle är unikt därför att den härskande elitens beroende av folkets stöd är formaliserat och fastställt i grundlag. Det kallas demokrati och är i alla fall i teorin en fantastisk landvinning för mänskligheten. Genom att folket röstar fram sin överhet bör det, fortfarande enligt teorin, inte finnas några möjligheter för eliten att sitta kvar om den saknar folkligt stöd.

Nu har västerlandet mer än ett sekels erfarenhet av demokratin, i USA mer än dubbelt den tiden. Funkar det enligt teorins förutsägelser? Gillar folken sina demokratiskt valda eliter?

Härskande eliter eller vilket slags ledare som helst har en medfödd instinkt att för sig själva och sin avkomma säkra makten och göra sig oberoende av andra vare sig dessa andra är lågadeln eller det röstberättigade folket.

Hur eliter gör för att tillfredsställa sådana egennyttiga ambitioner varierar över tiden. I tider när adeln haft makten har den ibland inrättat regelverk enligt vilka den själv haft unika rättigheter till de främsta positionerna i samhället, kort sagt lagstadgade privilegier. Den absoluta kungamakten har ofta med kyrkans hjälp definierat sig själv som helig och tillsatt av Gud. Vår tids alltmer egenmäktiga politikervälde har till exempel gjort sig delvis oberoende av det skattebetalande folket genom att inrätta regler för partistöd som gör att folket är skyldigt att försörja partierna. Sedan har politikerväldet tvingat folket att betala vid det här laget över åtta miljarder kronor årligen för att underhålla statsmedia – public service – som vet vilken hand som föder dem och därför inte biter den handen. Hur många miljarder kronor av skattebetalarnas pengar som betalas till underhållet av andra bidragstagare och eller mindre militanta aktivister som stödjer politikerväldets välfärdsindustriella komplex kan jag inte bedöma.

Poängen är således att styrkan hos vår tids makthavande elit – politikerna – påverkas av två motsatta krafter. Å ena sidan finns demokratin och rösträtten som verkar för att politikerna ska underordna sig en i och för sig ofta otydlig folkvilja. Å den andra finns den hos varje maktskikt inneboende strävan efter att göra sig oberoende av någon annan, i det här fallet folket.

Vi vet inte hur det går, det vill säga vilken av dessa två krafter som framöver kommer att dominera. Historiskt är detta en relativt ny situation. Demokratin, med bara ett sekel på nacken, är en ung företeelse. Vi trodde att den var historiens fulländning och slutpunkt eftersom maktkamper, revolutioner och andra besvärliga samhälleliga omvälvningar inte längre skulle behöva inträffa när det fredliga nedläggandet av valsedlar i urnor hade tagit över svärdens och de blodiga fejdernas roll vid tillsättningen av makten. Men nu för tiden börjar ett tvivel på demokratins överlägsna förträfflighet att spira eftersom demokratin har framfött politikerväldet. Tvivlet kallas för populism av dem som inte gillar företeelsen.

Det hela är mycket bekymmersamt och osäkert. Vi vet inte vart vi är på väg. Inte ens vinnarna av teveprogrammet På Spåret har en aning. För mer än trettio år sedan skrev jag en historiebok där jag förutsåg att mänskligheten är på väg in i en av de sökperioder – epoker då folk med särskilt eftertryck ställer sig just det populära teveprogrammets fråga – som verkar inträffa med två, tre seklers mellanrum. Förut har vi haft renässansen och upplysningstiden. Nu kommer något lika oförutsägbart och omstörtande.

Redaktionen