MOHAMED OMAR: Lyckan att leva i sitt hemland

KULTUR När jag häromdagen vandrade i Hågadalen i Uppsala såg jag och min vandringskamrat flera fina rådjur. I området finns en gravhög från bronsåldern som brukar kallas Kung Björns hög. Den är alltså omkring tre tusen år gammal. När högen grävdes ut 1902-03 hittade man mer än en tredjedel av alla de guldfynd vi hittat hittills från vår bronsålder, bland annat ett guldutsmyckat bronssvärd.

Vi besteg inte högen denna gång. Men vi klättrade uppför Predikstolen tre kilometer bort. Det är en femton meter hög klippa. På krönet ligger resterna av en fornborg, en av de största i Uppland. De äldsta lagren är två hundra år äldre än gravhögen.

På bronsåldern var Hågadalen vattenfylld. Skepp seglade här. Björns hög låg på en utskjutande udde i den dåvarande skärgården. Farleden gick nedanför borgen på klippan Predikstolen. Hågaån som glittrande slingrar sig genom dalen är en rest av det stora hav som fanns här för länge sedan.

Jag känner mig lycklig när jag vandrar i Hågadalen bland dessa minnen. Det gör mig glad när jag kan stå där på klippan Predikstolen och se ut över landskapet och kunna säga: det här är mitt hemland. Här är jag hemma.

Är Sverige bättre än andra länder? Det är svårt att mäta. Det finns rikare länder i världen. Har vi mer att yvas över? Nja, pyramiderna i Egypterna är mäktigare än Björns hög. Rikt idag, fattigt imorgon, Sverige är mitt hemland idag och imorgon. Det är inte Egypten med sina fantastiska skatter, pyramider och tempel.

Med risk för att låta patetiskt, men jag är faktiskt hellre fattig och bor i ett litet rum, som jag gör nu, än rik och bor i ett stort och fint hus i ett främmande land. Grekland är till exempel ett underbart land. Men det är inte mitt. Om någon gav mig massor av pengar och ett hus på en grekisk ö och sa ”Du får bo här på villkoret att du aldrig återvänder till Sverige” så hade jag inte tackat ja till erbjudandet. Bara tanken att aldrig mer få återse hemlandet ger mig ångest.

Uppsalapoeten Olof Thunman (1879-1944) blev lycklig när han strövade i den uppländska landsbygden. Han är mest känd för visan ”Vi gå över daggstänkta berg”. Den skrevs dock inte här, utan en junikväll i Sörmland.

Thunman skrev också Upplandssången, som börjar så här:

Här ligger landet
landet med ära,
sagornas, minnenas, löftenas trakt.
Hembygd – din fana
glada vi bära.
Fladdre hon högt emot skyarnas jakt!
Sjung den som kan det:
Här ligger landet,
Uppland, vår hembygd, med skördar och järn!

Kanske var det Hågadalen som inspirerade visan? Jag känner mig också inspirerad, men jag är lite duktig på att skriva vers. Och musik kan jag inte alls.

Det är en lycka att få bo i sitt hemland och tala sitt modersmål. Jag tror inte att jag skulle kunna vara helt lycklig och känna mig helt och fullt som mig själv förutom i mitt eget land. Thunman skrev om detta också i sin dikt ”Modersmålet”. Diktjaget befinner sig i främmande land, omgiven av människor som pratar på ett språk han inte begriper. Han kommer till en hamn och går förbi ett skepp ”då det klang till”. Han hörde svenska:

Mitt beklämda bröst
fick åter luft, och mitt hjärta blev lätt.
Jag anade doften av hembygdens jord
och jag mindes min barndoms slätt
och åsarnas fjärran blånande bryn
och Mälarens vattrade fjärd.
Jag såg mitt land i en skymtande syn.
Och jag kände jag ägde hem och härd
i en främmande avog värld.

Dikten finns i samlingen Mark och vindar från 1935. Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, nämnda Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939. Dessa böcker finns inte att få tag på i bokhandeln och trycks inte på nytt. Ytterst få av dikterna finns utlagda på Internet. Det är jag som lagt ut de flesta av dem.

Thunman älskade Sverige och Uppland – han var nationalist och provinsialist, fosterlands- och hembygdsromantiker. Han valde som personlig symbol Pan, den lurvige Pan, skogens gud. Man kan säga att han var vad Karlfeldt var för Dalarna, Bååth för Skåne och Fröding för Värmland. En stor skillnad mellan honom och dem är att Thunman är mer eller mindre bortglömd.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar