Med tanke på hur mycket utbildning jag med godkända betyg genomgått i livet så borde jag vara säkrare på mig själv. Man väntar sig att en person med fyra betyg i nationalekonomi från en fin skola och en nästan färdig doktorsexamen i ekonomisk historia – ett jobb kom emellan – från en annan fin skola plus en hel del annat akademiskt bråte skulle kunna ge snabba och klara svar på frågor om en optimal räntebana för framtiden och sådant där som skickliga ekonomer fattar beslut om hela dagarna. Men så är det inte med mig. När det gäller ekonomi, särskilt om det handlar om mer komplicerade saker än att läsa av saldot på mitt bankkonto, begriper jag mycket litet.

Den amerikanske svarte kriminelle mannen Georg Floyd kvävdes till döds av en vit polisman förra året. I efterspelet följde massiva demonstrationer, ofta med våld, bränder, misshandel och ockupation av en hel stadsdel i Portland av BLM, Black Lives Matter-rörelsen.  Att vita européer under några århundranden tvångstransporterade ca 10 miljoner svarta under vedervärdiga förhållanden till Nord- och Sydamerika där de fick utstå hårt arbete, misshandel och våldtäkter, är ett historiskt faktum som varken svarta eller vita kan, eller bör, glömma. Men det var också vita personer – framförallt i England och i USA genom ett brutalt inbördeskrig – som till slut avskaffade slaveriet under 1800-talet. Har den svarta befolkningen i USA gett de ”vita” någon ”cred” för detta enorma åtagande?

I en artikel på SVT (13/8) anges fem anledningar till att talibanerna så fort kunde ta tillbaka Afghanistan.

De fem anledningar som anges är: 1) Svag afghansk armé, 2) Stöd från Pakistan, 3) Ny strategi i norr, 4) Konflikter mellan krigsherrar och 5) Krigstrött befolkning.

Horndal är en liten ort i södra Dalarna, en bit norr om Avesta. Jag har åkt igenom samhället en gång, men jag hade redan då länge känt till namnet, som en del av begreppet Horndalseffekten. 

Detta begrepp blev känt i början på sextiotalet då Erik Lundberg publicerade sin bok Produktivitet och räntabilitet. Han hade gjort ett intressant fynd. Järnbruket i Horndal hade inte investerat något under ett femtontal år, men ändå ökat produktionen, och därmed produktiviteten, med 2 – 3 procent per år. Det var ett mycket väsentligt fynd, viktigare än man då förstod. 

”Om du visste, min son, med hur ringa visdom världen styres”, lär Axel Oxenstierna (bilden) ha sagt till sin son Johan när sonen skickades för att förhandla om westfaliska freden. Bra idé. Det betyder att om världen inte uppför sig som vi tycker att den borde uppföra sig så är det mer sannolikt att det beror på att någon eller några har missförstått och klantat sig än att de med vilje och list styrt tingen till din och min nackdel.

Många tankar far genom huvudet den dag då jag skriver detta, den dag då Afghanistan än en gång fallit i talibanernas händer. Jag kommer aldrig att glömma de fruktansvärda bilderna av kvinnor som tvingades sitta och tigga på gatorna, täckta av burka med galler för ögonen, med sina små undernärda barn i famnen, då mörkermännen senast regerade med sin våldsideologi. Och jag står fan i mig knappt ut med tanken på att det nu kommer att bli likadant igen. För det kommer det att bli, det finns det ingen tvekan om.

Direkt plågsamt var det att lyssna på regeringens företrädare på presskonferensen om läget i Afghanistan i söndags. Morgan Johansson stod som vanligt och blåljög så honom orkar jag inte ens nämna. Värst denna gång är utrikesminister Ann Linde.

Efter åratal av budskapet att det inte finns några svenska värderingar, eller att de åtminstone inte skiljer sig från andra kulturers, slår nu en psykolog larm om betydelsen av dem. Varför? För att hedersvåldsförövare plötsligt har kommit på att de kan skylla sina brottsliga gärningar på att de inte fått lära sig de svenska värderingarna.

Patrik Engellau skrev för en vecka sedan att läget i Sverige är en enda sörja. Det verkar inte finnas någon väg ut ur handlingsförlamningen. 

Min tolkning av historiens allmänna utvecklingsprincip är att det tid som oftast uppstår något nytt som till allas häpnad på sikt visar sig vara bra för människorna fastän de inte från början fattat det. 1700-talets begynnande industrikapitalism kan vara ett exempel. Det etablerade samhället gjorde motstånd mot nydaningar som systemet krävde, exempelvis upphävandet av skråväsendet och slaveriet. Men materiens krav är hårdare än det mänskliga tänkandet så snart kommer det flexibla och nytänkande filosofer och förklarar varför det nya är mycket bättre än det gamla. Så skapas modernare ideologier och tänkesätt.

I inledningen till sin monografi Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd (1990), skriver konsthistorikern Viveca Wessel: ”Storheten i Aguélis konst – hans unika förening mellan orientaliskt och västerländskt – har tenderat att hamna i skymundan för hans levnadsöde med dess många exotiska och, för svenska förhållanden, sensationella inslag.”

När jag var barn gjorde man fortfarande skillnad på pojk- och flicklitteratur. Wahlströms pojkböcker hade grön rygg medan flickböckerna hade röd, vilket var praktiskt när man var på biblioteket och ville undvika att välja fel. Bill & Ben lästes av pojkar medan hästböcker lästes av flickor, med få undantag. Själv hade jag en kvalitetsmedveten mamma som försåg mig med franska äventyrsklassiker av Jules Verne och Alexander Dumas, men även dom var ett slags pojkböcker skrivna för vuxna. 

För ett tag sedan skrev jag om ett av demokratins mysterier, nämligen att de fattigare 50 + procenten, som definitionsmässigt befinner sig i majoritet, inte utnyttjar sitt demokratiska övertag för att skinna de rikare 50 – procenten. Tendenser har väl förekommit men aldrig med någon verklig beslutsamhet och övertygelse. Hur kan sådan återhållsamhet förklaras?

Nu är det fritt fram att råna svenska ungdomar enligt en färsk hovrättsdom. I alla fall så länge det gäller ‘lättrån’, dvs. rån som sker utan vapenhot eller utövat fysiskt våld.  

Det är inte lätt att vara svensk idag. Det är inte kul att i realtid beskåda sitt land, sin kultur, sina traditioner bokstavligen mals ner och kryddas med de beskaste av kryddorna från de mest dysfunktionella kulturella inslagen från från när och fjärran.

Cementhistorien i Slite, där Mark- och miljööverdomstolen har förbjudit fortsatt kalkbrytning av miljöskäl, väcker inte bara ondsint hån i mitt sinne utan även en tilltagande oro för vad som kan hända om världens länder tar IPCC och Parisavtalet på allvar och verkligen försöker genomdriva statliga initiativ för att rekonstruera världens samlade produktionsapparat med tillhörande livsstil.

En gång i tiden, innan nästan all svensk kultur infekterats av hittepåvärdegrunden, hände det faktiskt att Sveriges Television gjorde TV-serier och teater som inte nödvändigtvis var avsedda att uppfostra medborgarna enligt regimens önskemål, utan som hade ett kulturellt egenvärde. På den tiden överfördes flera av våra svenska litteraturklassiker till TV-serieformatet och flera av dessa finns idag att se på SVT Öppet arkiv, som man hittar på SVT Play.

I en artikel (9/8 2021) på Dagens Nyheters kultursida uttrycker Kristofer Ahlström sin oro över att inte fler svenskar lider av klimatångest.

IPCC (Förenta nationernas klimatpanel) har nämligen kommit med sin sjätte rapport om klimatförändringar. Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau skrev om rapporten här (11/8).

Det har hänt mycket i Sverige på ett halvsekel och jag har ibland gett mig in i skeendet för att, som jag trott, försöka hjälpa till att ställa till rätta, ibland för att bara betrakta och försöka förstå vad som pågår.

Om man tar allt som skett i Sverige – jag begränsar mig till Sverige för annars så blir det så komplicerat – och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

I Sydafrika sker nu en snabb förändring. Den försämring av ekonomin och den därmed till ohanterliga proportioner ökade arbetslösheten, med åtföljande ständigt stigande brottslighet, hotar landets existens. Kanske kan redan inom någon månad öppna strider bryta ut när Zulu-samhället vill skydda sin brottsåklagade Jacob Zuma, den förre presidenten. 

Den senaste veckan har vi under några dagar fått höra att grönlandsisen rekordsmälter. Alla systemmedia med självaktning har rapporterat detta (och även alternativmedia som till exempel Bulletin). Det påstås att rekordsmältan är ett exempel på klimatförändringen. Den nionde augusti såg jag den här artikeln på SvT med ödesmättat poetiska beskrivningar: 

Sverige har nu äntligen lyckats få hem ytterligare fem ”svenska IS-kvinnor” från de kurdiska fånglägren i norra Syrien, rapporterar SVT (12/8 2021). Det kan tyckas vara några få, men många fler är att vänta.

Plötsligt slår mig en banal fråga som jag – och många andra, men nu handlar det inte om att förringa min egen skuld – borde ha ställt mig för länge sedan. Det har att göra med Sveriges relativt nyskapade sociala problem exemplifierade av sådant som gängkriminalitet, utsatthet, bidragsberoende och bråk i skolan. Den banala frågan är hur dessa obehagliga företeelser har kunnat uppstå. Eller mer tillspetsat: vem är skyldig, vems är felet, vem borde ha någon sorts straff eller i varje fall reprimand för tillståndet?

Finns det något mer provocerande idag än en svensk kvinna som väljer att leva som hemmafru? Karriären ska gå före allt! Friheten! Oberoendet! Men hur fria är egentligen alla de kvinnor som inte ens äger friheten att kunna vara hemma några år på heltid med sina egna barn? Och hur blir det med livskvaliteten när dagarna ska ägnas åt arbete på jobbet och kvällarna åt arbete i hemmet? Det talas ibland om en “kvinnofälla”. Vilka är det som går i den?

Konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) anslöt sig till till ockultistiska och anarkistiska kretsar i Paris i slutet av 1800-talet.

Hans förnamn var från början John, men som ung vuxen bytte han, under inflytande av ryska författare, till den ryska formen av namnet.

IPCC har just kommit med sin sjätte Assessment Report (AR6) om klimatförändringar. Den förra bedömningsrapporten kom för sju år sedan. Jag har studerat AR6 i några timmar – vilket inte är mycket med tanke på att jag knappt vet något om ämnet och att skriften har 3 949 sidor – för att se om jag kunde dra några åtminstone för mig själv nyttiga slutsatser. Jag kanske kunde det.

Catarina, min fru, har länge arbetat i olika städer på Västkusten. Hon har också sitt barnbarn i Göteborg. Då och då besöker vi alltså Västkusten och Göteborg. 

För en vecka sedan reste vi därför till Göteborg, främst för att hon skulle få återse sitt barnbarn som hon av känd anledning varit avskild från i över ett år.  

Jag tänker inte uttala mig om huruvida de afghanska tolkarna har rätt till asyl i Sverige eller inte. Men jag har några tankar om den debatt runt dem som uppstått eftersom jag anser den vara mycket typisk för Sverige där migrationspolitiken utan undantag saknar helhetssyn och konsekvensanalys.

Viktor Rydbergs roman Den siste atenaren kom ut 1859, och, liksom en annan bok som kom ut samma år, Darwins Om arternas uppkomst, känns den fortfarande angelägen. Romanen hade en stor betydelse för sin tids intellektuella liv har bidragit till att forma vårt moderna, sekulära samhälle.

När jag år 2008 på DN Debatt skrev en text som ifrågasatte Sveriges avvikande höga invandring  var min tämligen naiva förhoppning, att om jag bara använde fakta och noggranna källhänvisningar, så skulle de som hade invändningar göra det med sedvanlig publicistisk respekt. På det sättet skulle läsarna kunna ta del av en angelägen debatt i en viktig samhällsfråga.