Horndal är en liten ort i södra Dalarna, en bit norr om Avesta. Jag har åkt igenom samhället en gång, men jag hade redan då länge känt till namnet, som en del av begreppet Horndalseffekten. 

Detta begrepp blev känt i början på sextiotalet då Erik Lundberg publicerade sin bok Produktivitet och räntabilitet. Han hade gjort ett intressant fynd. Järnbruket i Horndal hade inte investerat något under ett femtontal år, men ändå ökat produktionen, och därmed produktiviteten, med 2 – 3 procent per år. Det var ett mycket väsentligt fynd, viktigare än man då förstod. 

Villy Bergström (1938–2018) föddes i Horndal och blev en ledande nationalekonom. Han hyllade Lundbergs fynd, men förstod aldrig riktigt dess betydelse. Han var inte ensam och hans bristande förståelse har med tiden drabbat allt fler. Numera är denna oförståelse en väsentlig förklaring till landets inte bara ekonomiska utan också politiska problem. 

Horndalseffekten handlar om lärande. Det lärande som sker i vardagen, genom att den enskilde, arbetslaget och hela organisationen i eget intresse söker att förbättra sina insatser– för att enklare åstadkomma resultat, eller helt enkelt därför att det är spännande och roligt att förbättra det man är satt att sköta. Det gäller arbetaren i industrin, läraren i skolan och läkaren i vården – och alla andra. 

Men en förutsättning för att detta skall kunna ske är att den enskilde och den organisation i vilken han ingår får fatta egna beslut och därmed styra utformningen av sitt arbete. Överallt, främst inom den offentliga sektorn men också i den privata, hindras nu detta lärande. Det sker genom att överordnade organisationer, som inte verkar i det direkta arbetet, av okunskap och maktfullkomlighet försöker styra det de inte vet något om – annat än i översiktliga drag och utifrån teoretiska, dvs. allmänna kunskaper, som alls inte behöver vara tillämpliga på den enskilda arbetsplatsen. 

Denna styrning uppifrån leder till en betungande administration med ständig rapportering – och ofta onödig anpassning – till högre nivåer. Självklart leder det också till fusk i olika former, som den enskilda medarbetaren och hans närmaste omgivning måste ta till, för att inte bli alltför hindrade i arbetet. 

Det klagas mycket över denna byråkratiska börda, men ändå farligare, ja rent destruktivt, är det lärande som därmed förhindras. Hade Horndal varit så uppifrån- och långt bortifrån styrt som många verksamheter är idag – då hade Horndalseffekten aldrig kunnat komma till stånd. 

Hur kan det då komma sig att inte hela ekonomin går i stå? Det beror på att politikerna och byråkraterna inte kan hantera den teknologiska utvecklingen, eftersom denna obönhörligen slår ut det gamla och gynnar det nya, det som inte är känt för administratörerna. 

Men hur kan man säga att Villy Bergström (se s. 67 i den artikel som hans namn länkar till ovan) och många i hans generation, ekonomer, politiker och andra, inte förstod Horndalseffekten? Trots den insikt som Erik Lundberg försökt förmedla ägnade de en stor del av efterkrigstiden till att plädera för allt mer av statlig styrning uppifrån, en utveckling som kulminerade i förslaget till löntagarfonder. Detta stoppades visserligen, men idén om den övergripande planeringens välsignelser har tyvärr överlevt.orbnd 

Klimatdebatten har gjort idén om totalplaneringen av samhället allt mer populär och redan lett till många dumheter. Planering uppifrån, centralisering, har en uppenbar svaghet: den blir alltför beroende av enskilda knäppskallar. Svensk energipolitik utformas nu utifrån vad okunniga, ideologiskt förblindade miljöpartister önskar för sig själva – och, eftersom de sitter i regeringen – för hela landet. 

De, och många med dem, ser Horndalseffekten inte som något önskvärt och lovande. De ser det som ett hot mot de egna vanföreställningarna och den egna maktpositionen. 

De är extremister, men också dagens slätkammade centralbyråkrater, överallt i förvaltningen, verkar i samma anda.