I brist på egen utsänd reporter låter Aktuellt (31/8 2021) Expressens Magda Gad bre ut sig om talibanernas förträfflighet och gentlemannamässiga uppträdande i Kabul. När inslaget är slut säger Cecilia Gralde:

Brå:s rapport om ursprung och brottslighet förvånade inte mig det minsta. Rapporten visar att majoritet av alla brott begås av personer med icke-svensk bakgrund. Jag har bott i ett utanförskapsområde och jag vet vilka som langar, rånar, slåss och skjuter. Värstingarna heter inte Kalle och Pelle, utan Muhammed och Ali.

Under den tid som följt efter Afghanistans kollaps har det blivit allt tydligare att det finns flyktingar som reser på semester till landet de flytt från. Det står dem naturligtvis fritt att resa vart de vill – men är de verkligen att betrakta som ”flyktingar” om de så lättvindigt kan återvända på semester till sitt hemland?

Om en minoritet vill styra över en majoritet krävs någon form av legitimitet, eller ursäkt. En sådan ursäkt kan vara den härskande klassens ”renare blod”, att den representerar en överlägsen ideologi eller har fått sina instruktioner direkt från Gud. Finns ingen typ av legitimitet blir styret instabilt och leder förr eller senare till bråk. Det visar all historisk erfarenhet. 

För ungefär fyrtiofem år sedan hade jag förmånen att som Sida-anställd vikariera för någon annan Sida-anställd ett tag i New Delhi. Jag gillade och vämjdes av Indien. Jag gillade att bo några dagar på ett hotell i nedre Himalaya. Dit reste de som hade råd att anse hettan i Dehli outhärdlig. Man serverades early morning tea av en två meter lång sikh i vit uniform med rött skärp och röd turban klockan sex på morgonen.

För ett par veckor sedan blev jag uppringd av klimatreporter Erika Bjerström på SVT. Hon undrade vänligt om jag vill ställa upp på en intervju i aktuellt. Jag fick också ett SMS där Erika skriver:

”När får vi vårt första svenska förortskalifat?” undrade Maria Rashidi, ordförande i Kvinnors Rätt i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 17 juni 2015. ”Jag som har rymt från det religiösa tyranniet i Iran”, skrev hon, ”ser förskräckt på hur det i jämställdhetens bästa land samma typ av fundamentalism växer sig allt starkare och jag vet inte vart jag skall ta vägen nu ännu en gång.”

En vän till mig som är begåvad och erfaren nog att se klart är naturligtvis bekymrad över nationens framtid. Jag ser inget hopp någonstans, säger han. Det beror på att våra hjärnor är felprogrammerade.

Vad menar du? frågar jag.

Det räcker egentligen med ett enda ord för att du ska förstå, svarar han.

Vilket ord? undrar jag som inte förstår ett dugg.

Efter polismordet på Hisingen i Göteborg tillsätts nu en haverikommission. Men den ska inte fokusera på vad det är som gått snett i svensk brottsbekämpning – utan på varför myndigheterna inte lyssnat på den misstänkte mördarens mamma när hon bad om hjälp.

För några år sedan (6/1 2018) pratade jag med Soheila Fors på min podd TANKAR FRÅN FRAMTIDEN. Hon kommer från den kurdiska delen av Iran. Hon har upplevt både hedersförtryck och islamisk fundamentalism. Men hon har överlevt båda. Idag är Soheila kristen.

Jag skriver mycket om SVT:s och SR:s politiska aktivism eftersom det är något som stör mig. Vår public service är som en megafon för MP/S-regeringen. Vänstersympatierna lyser alltid igenom. Men har det alltid varit så?

Brottsförebyggande rådet har som bekant nyligen kommit fram till att utlandsfödda från vissa ursprungsländer är mer kriminella än inrikes födda av inrikes födda föräldrar och att den mest brottsbelastade av alla undersökta grupper i Sverige är inrikes födda till utrikes födda föräldrar. Sedan ägnar sig Brå åt ett tjugotal sidor i Rapport 2021:9 åt att fundera över vad detta kan bero på och kommer fram till att det inte finns någon ”enkel förklaring till överrisker för brott” och att det behövs ”fortsatt forskning”. (Har man någonsin sett en offentlig utredning inom det sociala avslutas på annat sätt än med begäran om mer forskning?)

Muhammed är den siste profeten. Det kommer ingen profet efter honom. Det betyder att vi inte kommer att få ta emot någon ny uppenbarelse, inget nytt budskap från Gud till människorna. Vad kan vi dra för slutsats av det? Jo, att Muhammeds uppenbarelse är nog. Gud har sagt allt som är värt att säga. Koranen innehåller allt vi behöver veta. Det behövs inga fler heliga böcker.

Ett av de kanske mest anmärkningsvärda beslut som tagits i Sverige är beslutet om hantering av kärnavfall. Detta har åter dykt upp i de senaste dagarnas debatt.  Den extremt långa lagringstiden är baserad på halveringstiden hos de radioaktiva nukleider som finns i avfallet och fått till följd att lagringen skall garanteras vara säker för en tidsperiod på 100 000 år! Man kunde lika gärna krävt en garanti på en miljon eller 100 miljoner år eftersom det även efter denna mycket längre tid fortfarande kommer att finnas mätbar radioaktivitet i avfallet.   

Jag har gjort en observation vars sanningshalt är osäker men som känns viktig om den faktiskt skulle vara sann. Det handlar om en av mig påstådd avgörande skillnad mellan vad staten gjorde för hundra år sedan och nu.

Min första yogaelev var en fet pojke från Saudiarabien. Jag hade precis blivit utexaminerad från Sivananda Yoga Vedanta Forest Academy, med titeln Yoga Siromani (grundskollärare på yogaspråk) och unnade mig några veckors behandling på en välrenommerad hälsoklinik i södra Indien. 

När jag som barn på 60-talet tittade på TV så handlade det om Humle och Dumle, bärgningen av regalskeppet Vasa och via Aktuellt mordet på JF Kennedy. Vilket var skrämmande nog.

När jag gick på högstadiet ville jag vara med på de arabisktalandes hemspråksundervisning. Jag ville ta denna möjlighet att lära mig ett språk som intresserade mig – gratis. Jag dök upp den första lektionen, men läraren gjorde snabbt klart för mig att jag inte fick vara med.

Enligt en konsultrapport från Göteborgs kommun – som verkar ha publicerats flera gånger tidigare men det må väl vara hänt eftersom innehållet är intressant – råder en tystnadskultur i kommunen. Tystnadskulturen går ut på att kommunens tjänstemän inte törs rapportera om trakasserier de utsätts för i tjänsten, till exempel hotelser från en socialbidragstagare som blir nekad tilläggsbidrag. Tjänstemännen är rädda inte bara för att bidragstagarna ska förverkliga sina hot utan också för att tjänstemännens kommunala chefer, som inte vill erkänna problem som förnekas av ledande PK-ister, ska ta avstånd från de utsatta underlydande och förvägra dem olika förmåner i tjänsten. Ungefär så har jag förstått det.

I Sverige finns många kurdiska immigranter. Det sägs att många kurder har vänsteråsikter. När en auktoritär militärman tog över Chile tog Sverige emot chilenare med vänsteråsikter. Vissa säger att politikerna vill ta emot invandrare med vänsteråsikter för att få fler röster.  

”Skolan och socialtjänsten”. Det är det mantra som våra ansvariga politiker ständigt upprepar. Gång på gång och hela tiden.

”Skolan och socialtjänsten måste få mer resurser. Skolan och socialtjänsten måste bli bättre på sitt förebyggande arbete”. Precis som om skola och socialtjänst skulle kunna vända den monumentala och katastrofala samhällsutveckling, som de själva har initierat, rätt igen.

För 8,3 miljarder per år får vi detta (se inslaget 26/8 2021). De sänder ut en reporter som är vässad till tänderna med rena idiotfrågor för att prata med Ahmed som egentligen ska utvisas men nu får stanna tillfälligt på grund av det temporära utvisningsstoppet.

BBC och Netflix åttadelade teveserie Troy: Fall Of A City (2018) skildrar den tioåriga belägringen av Troja, en berättelse känd genom Homeros episka dikt Iliaden.

Det är dock inte trojanska kriget, Homeros och Iliaden som har stått i fokus när teveserien har diskuterats, utan fenomenet ”blackwashing”. Man hade satt en svart skådespelare (David Gyasi) att spela den grekiske hjälten Akilles.

Stark, självständig och kvinna – och det i en tid när begreppet feminism ännu var okänt. Anna Maria Lenngren var en av den gustavianska tidens främsta författare och en av den svenska upplysningstidens mest framträdande fanbärare.

Liksom det i familjer kan finnas saker som man inte talar om, inte nödvändigtvis för att de skulle vara skamliga utan bara för att allt inte mår bra av att dryftas, så finns det i samhället förhållanden som inte diskuteras. (Detta är egentligen inte konstigare än att folk inte drar ned brallorna och visar rumpan på Stureplan trots att inga skumma hemligheter därmed skulle avslöjas.) Ändå döljs därigenom fakta som kan vara nödvändiga för förståelsen av hur folk beter sig.

 

Jordan Peterson har påpekat att ju mer jämlikt ett samhälle blir, dess större skillnader blir det mellan mäns och kvinnors yrkes- (och andra) val. Jordan brukar använda Skandinavien som exempel. 

(Är det inte underbart hur den kvinnliga debattören i klippet ovan utnämner fakta till teorier när fakta besvärar henne? Det motsatta tricket är också vanligt: att utnämna föreställningar, teorier till fakta när så passar. Dessa enkla knep utövas förstås i många sammanhang, av både kvinnor och män).  

Igår doftade det jordärtskockssoppa i mitt trapphus när jag gick ut på min lunchpromenad med hundarna. Jag stannade till så länge och sniffade i luften att både storan och lillan blev otåliga och kände sig tvingade att ge skall så att jag skulle förstå att det faktiskt var lite bråttom.

Det som hände i Afghanistan i början av augusti är helt obegripligt om man betraktar det med de västerländska glasögon vi med så stor framgång använt sedan länge – där länge betyder sedan drottning Victorias av England tid eller i varje fall sedan andra världskrigets slut. Det västerländska världssamfundet administrerat av USA har nu emellertid åkt på mer stryk än vi trodde var möjligt. Vi har i tjugo år ägnat oss åt att med gemensamma krafter bekämpa Afghanistans talibaner för att skapa demokrati och installera mänskliga rättigheter, till exempel flickors rätt att gå i skola. Över fyrtio västländer har varit inblandade i detta nationsbygge. Sverige har varit en framstående deltagare. Vi har haft ett halvt tusen soldater på plats och Afghanistan har varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Talibanerna tillintetgjorde oss på lite mer än en vecka.

Birgitta Sparf skrev häromdagen att Sverige är ”en failed state på spikrak väg mot totalt sammanbrott”. ”Failed state” och ”sammanbrott” kan jag hålla med om, men inte ”spikrak”.

År 1965 tog Kalle Sändare klivet in i den svenska kulturhistorien med sin LP-skiva Kalle Sändare tager ett nummer. Plattan var något så udda som en samling busringningar, alla framförda med det artiga tonfall som blev Kalle Sändares signum och som gjorde honom till den störste i sitt slag.