PATRIK ENGELLAU: Ett betydelsefullt paktum

Liksom det i familjer kan finnas saker som man inte talar om, inte nödvändigtvis för att de skulle vara skamliga utan bara för att allt inte mår bra av att dryftas, så finns det i samhället förhållanden som inte diskuteras. (Detta är egentligen inte konstigare än att folk inte drar ned brallorna och visar rumpan på Stureplan trots att inga skumma hemligheter därmed skulle avslöjas.) Ändå döljs därigenom fakta som kan vara nödvändiga för förståelsen av hur folk beter sig.

I serien av storartade men likväl användbara förenklingar skulle jag vilja peka på en viktig samhällelig överenskommelse som ingicks mellan Sveriges politiska huvudkontrahenter under första hälften av förra seklet och som på i varje fall en punkt har blivit ganska besvärande. Den politiska huvudmotsättningen i landet gick mellan arbetare och kapitalister. I samband med revolutionen i Ryssland blev det ganska spänt. Det kunde ha blivit revolution även i Sverige, men det ville varken kapitalisterna eller den viktigaste arbetarfalangen, nämligen socialdemokraterna. De kommande tre decennierna ägnade de två parterna åt att arbeta fram en ömsesidig pakt om hur makten över landet skulle fördelas dem emellan.

Den slutliga formel som kom att gälla i verkligheten, men aldrig sattes på pränt, blev skäligen enkel och innehöll endast två sällan artikulerade paragrafer.

Enligt den första paragrafen skulle kapitalisterna bestämma över företagen. (Den bestämmelse trängde visserligen in i tjugotredje paragrafen i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar som ristade huvudprincipen i sten, således arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet.)

Enligt den andra principen skulle socialdemokraterna som kompensation få ta hand om politiken. Det intressanta är hur denna princip kunde upprätthållas. Det gick ju inte att skriva förbud och skicka poliser på de borgare som fick för sig att bilda borgerliga partier och agera för borgerlig politik.

Här ser man vilka stora saker som kan åstadkommas med hjälp av dunkelt – eller inte alls – utsagda sociala normer som folk bara anpassar till trots att någon efterlevnad aldrig tvingas fram utan bara uppstår. Borgarklassens dugligaste unga krafter, med några undantag, höll sig borta från politiken medan politiken blev en näst intill reserverad spelplan för arbetarklassens begåvningar. Parterna delade upp makten i Sverige mellan sig.

Även om det trots maktdelningen kunde uppstå konflikter är det märkvärdigt hur väl detta fungerade. Man kunde ha trott att socialdemokraterna skulle ha missbrukat sin makt och börja kränka borgerlighetens kärnvärden, men detta inträffade knappast (utom i fråga om löntagarfonderna där socialdemokraterna till slut vek sig med svansen mellan benen som en skamsen hund).

Om man begriper detta kan man även begripa en del annat som till exempel varför socialdemokraterna av alla ansetts som ”statsbärande parti” och varför framstående socialdemokratiska politiker kunde betrakta den i deras ögon näst intill regelvidriga borgerliga valsegern 1976 som en ”statskupp”. Enligt den aldrig formaliserade tvåparagrafspakten om hur Sverige skulle styras var borgarnas valvinst ett lika fräckt och ovälkommet tilltag som de redan tidigare uppfunna idéerna om löntagarfonderna. (Hängde fonderna och valvinsten ihop på något vis? Vad de tillsammans ett tecken på att en mer än halvsekellång överenskommelse gick mot sitt slut?)

Underligt nog lever de gamla normerna kvar som ett slags gamla traditioner som hörsammas trots att deras ursprung och motiv har sjunkit undan i historiens allt tätnande dimma. Man äter sill och äter snaps till midsommar utan att veta varför annat än att det känns rätt. Jag tror visserligen inte att arbetarklassens – om den finns kvar – unga begåvningar tvekar att söka sig en karriär i näringslivet men näringslivets och det civila samhällets folk uppvisar fortfarande stor tveksamhet när det gäller att beträda politiska arenor. Det är som om deras föräldrar, fastrar och morbröder hade förklarat för dem att politiken är förbjudet område. Den ligger bortom en vid det här laget hundraårig röd linje som måste respekteras trots att det knappast finns några hotfulla gränsvakter som kan utdela bestraffningar för överträdelser.

Det är inte min uppgift, protesterar alla de tveksamma borgare som räds att göra något politiskt, till exempel skriva en arg artikel eller tala med ett kommunalråd. Det kan slå tillbaka, förstår du väl! Så kan det kanske vara, men enligt min erfarenhet är det inte kommunalrådens onåd de oroar sig för utan sina egna fruars. Fruarna bevakar de röda linjerna. Fruarna värnar om traditioner.

Patrik Engellau