Chang Frick förklarade nyligen i TV att det finns en ”journalistisk adel” i Sverige, som ser som sin uppgift att bedriva hetsjakt mot grupper utanför den politiska mittfåran. Istället för att rapportera om vad som händer i samhället, letar man efter syndabockar bland vanligt folk – gärna sverigedemokrater, arbetare eller kanske frispråkiga fattigpensionärer på Facebook. 

1959 slog den unge samen Sven-Gösta Jonsson igenom med dunder och brak på de svenska topplistorna med låten ”Vid foten av fjället”. Sven-Gösta var både bildskön och blid, som klippt och skuren för ett lagom exotiskt inslag i det dåtida folkhemmet. Han sjöng smäktande och samtidigt rockigt: Jag är lapp och jag har mina renar/Jag har trolltrummans rytm i mitt blod/Jag kan jojka och hedniska stenar/Ser jag en gång där ännu de stod.  

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har låtit sig intervjuas av SvT-journalisten Anders Holmberg som på några punkter drog ned brallorna på ministern. Bland annat visade Holmberg citat från 2008 där Johansson förkastade de folkpartistiska idéer om språkkrav för beviljande av medborgarskap som Johansson nu vill införa. Då ansåg Johansson att språkkrav för medborgarskap var en ”magnet för främlingsfientliga väljare”. Detta, sa ministern, var ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet”.

Förra lördagen lyssnade jag på Sveriges Radios lördagsintervju med utrikesminister Ann Linde, där hon bland annat pratade om läget i Afghanistan. Det var en rätt deprimerande upplevelse, med en rad tvärsäkra uttalanden från en minister som tydligt visade att hon inte riktigt har koll på läget.

I Rapport häromdagen var en av huvudnyheterna att regeringen ”satsar” på sjukförsäkringen. Presskonferensen skildrades utförligt, inkluderande intervjuer med berörda ministrar. Tittarna fick veta att ”nu skulle reglerna bli mer toleranta” och hela sju nya miljarder skulle lösa problemen. 

Någon stor tänkare, en skotte om jag minns rätt, sa ungefär så här: Folk blir vansinniga i grupp och återfår förnuftet först med tvekan och en i sänder.

Jag tror att västvärldens klimatångest är ett anfall av kollektivt vanvett. Det kollektiva elementet är betydelsefullt. Utan gemensamma institutioner som IPCC och gemensamma beslut som Parisavtalet hade den troligen förödande politik som nu genomförs för att minska bruket av fossila bränslen inte kunnat inledas. Idag står fossilerna för omkring 80 procent av energiförsörjningen. Nu har kollektivet – i det här fallet EU – beslutat att fossilförbrukningen ska halveras på mindre än tio år.

Nyligen skrev Birgitta Sparf här på Det Goda Samhället om Anders Holmberg och den intensiva beundran som nu visas honom efter att han ställt Morgan Johansson mot väggen. Birgitta menar att även om det är bra att Morgan Johansson till sist fått de svåra frågorna på bästa sändningstid, så borde det ha skett långt tidigare. Och det har hon alldeles rätt i.

Vi kvinnor vill ju gärna se oss representerade av andra kvinnor. Det känns bäst så. De förhatliga medelålders strejta vita männen har ju ingenting att komma med som är värt nåt för oss, liksom. De talar enbart i egen sak för att förstärka och upprätthålla patriarkatet.

Häromdagen rapporterade Det Goda Samhället (12/9 2021) om biljettkontrollanter på spårvägen i Göteborg bötfäller ”gammelsvenskar”, men låter ”nysvenskar” åka gratis.

Stegvis, från 1500-talet, började naturvetenskapen utmana kyrkans uppfattningar om verkligheten men det dröjde innan den heliocentriska världsbilden (med solen i centrum av planetsystemet) triumferade över den geocentriska uppfattningen. Först genom Newtons allmänna gravitationslag blev det inte längre möjligt att hålla fast vid en fullständigt orimlig uppfattning. Bortsett från enstaka religiösa fanatiker finns det därför inte längre någon som tror på den geocentriska världsbilden.  

Jag tror att svensk utrikespolitik definieras av ett grundläggande och oundvikligt faktum, nämligen att vi är ett obetydligt litet land som ingen egentligen bryr sig om. Så har det nog varit sedan Karl XII. Känsliga andar kanske tar denna förmodan som en kritik mot Sverige men det är inte meningen. Tvärtom öppnar vår oansenlighet stora möjligheter. Vi kan tycka lite vad som helst utan att det egentligen skadar och orkar vi inte tycka något – till exempel för att den ansvarige tjänstemannen på UD är pappaledig – och därför tillfälligt lägger ned utrikespolitiken för någon viss region så är det troligen ingen som märker något.

DNA-tekniken har revolutionerat kunskapen om vår historia. Filistéerna är kända som skurkarna i flera berättelser i Gamla testamentet. Den berömdaste filistén är den jättelike krigaren Goliat. Det har länge spekulerats om detta folks ursprung.

I min förra text här på sajten skrev jag om att de så kallade ”dubbelbarnen” (andra generationens manliga invandrare mellan 15-44 år som har två utrikes födda föräldrar) kommer att öka markant till 2035 och då bli nästan dubbelt så många som idag, närmare en kvarts miljon. Det är ett trendbrott i två avseenden eftersom de för första gången blir fler än ”enkelbarnen” (de män i samma ålder som har en inrikes och en utrikes född förälder). De har också har visat sig vara mer frekvent brottsmisstänkta än utrikes födda, enligt både DGS stora studie och den nyutkomna Brå-rapporten (2021:9). 

Troligen finns det fel och missuppfattningar i följande text som du gärna kan hjälpa till att lägga till rätta. Det handlar om en av vår tids sannolikt viktigaste frågor, nämligen den kamp mot tech-jättar – som exempelvis Alibaba, Tencent, Apple, Facebook, Google – som drivs både av det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och amerikanska myndigheter.

Jag tänker inte ansluta mig till den Hallelujakör som nu hyllar Anders Holmberg i SVT:s politiska utfrågningsprogram ”30 minuter” (15/9 2021) . Han hade igår Morgan Johansson som gäst och Holmberg gjorde för en gångs skull sitt jobb. Det vill säga ställde tuffa och raka frågor och krävde faktiskt också svar på dem.

En vän frågade mig varför jag besvärar mig med att studera portugisiska. Han tyckte det var en udda sport. Tja, sa jag, som svensk blir man normalt bekant med två kulturer, den svenska som vi har inpå oss och den amerikanska som vi får över oss genom den (nog så värdefulla och berikande) amerikanska kulturimperialismen. Men resten vet vi oftast inget om. Därför gillar jag att sniffa lite försiktigt på en annan ordning som råkar ha blivit den lusofona – betyder portugisisktalande – världen.

FN:s flyktingkonvention från 1951 var från början tänkt att bringa rättslig reda rörande de flyktingar inom Europa som andra världskriget hade genererat. 1967 utökades konventionen till att omfatta alla flyktingar världen över. Vilket har inneburit att den har blivit ett av Europas största gissel och bidrar till att miljontals människor från tredje världen söker sig ett bättre liv i Europa. Med eller utan de skyddsbehov som stipuleras i konventionen, oftast utan.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

Polischefen i Sollentuna Christoffer Bohman uttalar sig i gårdagens Aktuellt om det ökande antalet skjutningar.

Han börjar med att tala om en smygande samhällsutveckling som pågått i decennier ute i de utsatta förorterna:

I våras hörde jag om en lärare som fått sparken från jobbet då läraren hade vägrat kalla ett barn för en hen. Jag tänkte att läraren har mycket mer cojones än de flesta andra svenskar. Jag tänkte att läraren förtjänade en stor ekonomisk belöning och en medalj för att personen vågar säga sanningen trots att personen riskerar bestraffning. Nu har jag fått veta vem läraren är. Det var en kristen libanesiska. De är vana vid att tampas med jihadister så de är ej lika rädda för PK-maffian som kristna svenskar.  

Jag minns det än idag – när hela familjen samlades vid radion, och senare framför TV:n, för att lyssna på Mosebacke monarki. Det var en verklig högtidsstund och det var inte ovanligt att mamma slängde ihop en tårta till kaffet just den kvällen för att det var en så festlig tilldragelse.

Det har kommit en biografi om den konservative tänkaren Tage Lindbom (1909-2001). Han var från början socialdemokrat, men blev allt mer kritisk. Det klara avståndstagandet från socialismen kom i boken Sancho Panzas väderkvarnar (1962).

En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.

Jag har funderat lite över det där om polisens uttalande om att kriminella är ”krigströtta” och ”slutkörda”. Och det är klart att det, som en läsare mycket riktigt påpekat, rent tekniskt är alldeles sant. Det är givet att det tar på krafterna att leva ett kriminellt liv, det fattar minsta knodd. Det som stör mig är att polisen alls lägger energi på att bry sig om det och basunera ut det över det slutkörda svenska samhället. För det är samhället som är slutkört – och det är de kriminellas fel.

Svensk polis går från klarhet till klarhet – eller tvärtom. Någonstans är polismyndigheten i alla fall på väg, och med tanke på det senaste budskapet om de yrkeskriminella förortsgangstrarna verkar de inte riktigt ligga i fas med de skattebetalare som avlönar dem. Nu låter nämligen polisen officiellt meddela att de som skjuter och mördar och förstör vårt samhälle är ”krigströtta och slutkörda”.

En nyhetssändning som många minns är när ledaren för Litauens parlament Vytautas Landsbergis den 11 mars 1990 deklarerade att Litauen lämnat Sovjetunionen. Många trodde säkert dom hört fel. Hur kunde pyttelilla Litauen tro att de kunde ”lämna” Sovjetunionen, utan att krossas under stridsvagnar? Ingen Sovjetrepublik hade vågat göra något liknande. Den där Landsbergis var inte ens någon erfaren politiker eller general, utan musiker(!) Visste han verkligen vad han gjorde? 

PK-ister är för det mesta optimister eftersom de menar att de svenska problemen kan lösas bara man sätter av lite resurser och är lite bestämd. Deras grundinställning framgår av paroller som ”Sverige är ändå ett rikt land” varmed de menar att alla nödvändiga resurser finns så att det enda som fattas är sätter igång att använda dem.

En av mina käpphästar är att u-landsbistånd inte fungerar. Min tes är mycket hårdare än nästan alla andra biståndskritikers (utom möjligen skotten och nobelpristagaren Angus Deatons, bilden). Jag säger inte att problemet är att pengarna placeras på konton i Zürich av korrupta ministrar i mottagarländerna. Jag tror till och med att det vore bättre om biståndet hamnade i alplandet eftersom det då inte kan stöka till mottagarlandets egen flämtande ekonomi.

Bilden av dessa somaliska kvinnor i burka är tagen för några veckor sedan vid Medborgarplatsen på Södermalm. När jag häromkvällen gick in på Burger King, som skymtar i bakgrunden, var 80-90 procent av alla personer i lokalen av afrikansk härkomst, nästan alla unga män. På puben mitt emot är ursprunget på personal/besökare mer en blandning av svenskt och Mellanöstern. På vissa bänkar på torget håller latinamerikanerna till, liksom romerna har sin plats, ofta med sina stora plastsäckar med pantburkar. I bakgrunden på min ungdoms gata tronar Stockholms moské.  

Nu ger sig Aftonbladet in i debatten om satirens vara eller icke vara, och vill ha tolkningsföreträde i frågan om vad man får skämta om. ”Döda i förorten är inte jättekul att skämta om”, skriver Jehna Al-Moushahidi beskäftigt, utan att kunna dölja sitt barnsligt lättkränkta raseri.