PATRIK ENGELLAU: Tyvärr kan nog Sverige inte bättre än så här

PK-ister är för det mesta optimister eftersom de menar att de svenska problemen kan lösas bara man sätter av lite resurser och är lite bestämd. Deras grundinställning framgår av paroller som ”Sverige är ändå ett rikt land” varmed de menar att alla nödvändiga resurser finns så att det enda som fattas är sätter igång att använda dem.

Luttrade och sunt förnuft-inspirerade människor som jag själv är inte så övertygade. Vi tror snarare att vårt land, det vill säga våra politiska ledare, gör så gott de kan. Åtminstone kommer de inte att tänka om förrän någon katastrof inträffar som till exempel att elektriciteten lägger av några veckor i vinter.

Som illustration kan jag jämföra mig själv med Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski. Det handlar om hur svenska staten, särskilt rättsväsendet, hanterar mänskliga rättigheter för frihetsberövade. Wolodarski skriver:

15 timmar passerar snabbt för den som lever ett vanligt liv. För den som är fastspänd i en bältessäng och tvingas ligga i sin egen urin är 15 timmar en evighet. Livet är panikartat. Du är fullständigt i händerna på omgivningen. Du tillåts inte ens uträtta ditt mest basala behov på ett värdigt sätt.

Förekommer sådant i Sverige? Svaret är ja.

I våras riktade justitieombudsmannen allvarlig kritik mot hur Kriminalvården behandlat en intagen på anstalten Salberga. Situationen var just den ovan beskrivna: fastspänd i timtals, utan chans att ens få gå på toaletten. När den intagne till slut kissade på sig erbjöd sig personalen att klippa av de blöta byxorna…

Jag påmindes om denna interiör från ett svenskt fängelse, när Europarådets anti-tortyrkommitté CPT i veckan offentliggjorde sin granskning av hur Sverige frihetsberövar individer…

Våra riksdagspolitiker borde läsa rapporten. I Sverige har vi en lång tradition av att kritisera andra länder för hur de hanterar grundläggande rättigheter. I vår utrikespolitik ligger underförstått att Sverige är ett föregångsland inom MR, mänskliga rättigheter. Vi är lite finare och bättre än andra. Mer moraliska, mer rättvisa. Vi skyddar och respekterar alla människor, även dem som är misstänkta eller dömda för ett brott. Det är en fråga om värdighet.

Jag har två delvis motsägelsefulla synpunkter på chefredaktörens text. För det första står det inte riktigt sådär i Europarådets rapport (varav jag nöjt mig med att läsa en tre sidors sammanfattning). I själva verket är rådets granskande kommitté tillfredsställd med svenska statens behandling av exempelvis häktade:

Kommittén [Council of Europe’s Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, styrelsesammanträde ovan; PE:s anmärkning] är glad över att kunna rapportera att [dess] slutsats efter besöket 2015 – nämligen att personer som berövats sin frihet av den svenska polisen löper liten risk att bli fysiskt illa behandlade – fortfarande är fullt giltiga.

När det gäller polisens grundläggande rättsliga garantier mot misshandel, nämligen rätten för frihetsberövade personer att informera en nära släkting eller annan tredje part om deras situation (anmälan av vårdnaden), att få tillgång till en advokat och att få tillgång till en läkare, är kommittén emellertid oroad över att konstatera återstående brister i genomförandet. Liksom vid tidigare besök fann delegationen att villkoren för frihetsberövande i alla polisinrättningar på det hela taget var fullt tillräckliga för de maximala perioderna för polisarrest (96 respektive 8 timmar)…

Delegationen besökte för första gången två stängda migrationsförläggningar som drivs av Migrationsverket, i Åstorp och Ljungbyhed.

Delegationen fick inga anklagelser om misshandel av personalen. De flesta av de intervjuade utländska medborgare uppgav att den allmänna stämningen i båda centrumen var avslappnad. De materiella förhållandena i de två besökta enheterna var av hög standard, inklusive välmöblerade och utrustade dag-/rekreationsområden. Kommittén rekommenderar att man vidareutvecklar erbjudandet om verksamhet för utländska medborgare som tillbringar längre perioder i dessa enheter. De bör särskilt erbjudas en del arbete och utbildning/yrkesutbildning, helst så att de kan förvärva färdigheter som kan förbereda dem för återintegrering i sina ursprungsländer när de återvänder. När det gäller hälso- och sjukvården uppmanar kommittén de svenska myndigheterna att vidta åtgärder för att avsevärt förbättra tillhandahållandet av hälso- och sjukvård till utländska medborgare som hålls fängslade vid Åstorps och Ljungbyheds häkten (och, i förekommande fall, på andra häkten), bland annat för att säkerställa tillräcklig tillgång till psykiatrisk vård och psykologisk hjälp.

Sådär fortsätter det. Enda klagomålet mot Sverige verkar vara att de intagna någon gång inte fått träffa läkare på 96 timmar eller fyra dygn. Men svenska folket erbjuds en garanti att träffa läkare inom en vecka och en specialist inom 90 dagar. För övrigt får de intagna kanske inte tillräckligt med sysselsättningsterapi.

Det var min ena, något förbluffade, reaktion. Min andra växer ur decenniers erfarenhet av byråkratiers instinktiva reaktionssätt. Vad man än ber dem göra ska de ha extra resurser ty de är redan överfyllda med uppgifter och kommer inom kort att gå in i väggen av överbelastning. Den reaktionen ligger i det byråkratiska systemets DNA. Om man själv står i arbetslokalerna och påpekar att det ser alldeles tomt och lugnt ut svarar personalen förtretat att ”Det är ju nu, det! Du skulle ha sett för en kvart sedan”.

Så ja, jag kan tro att intagna kan lämnas timtals i sin egen urin för att personalen enligt egen uppfattning går på knäna. De är inte onda eller hjärtlösa, bara pressade till bristningsgränsen av sitt hårda slit. Eller som när JO, enligt Wolodarski, inte kunde gripa in för att dokumentationen från myndigheten var ”ytterst bristfällig”. Såklart. Överarbetad personal har inte tid att dokumentera. Vill högre instanser ha mer dokumentation så får de betala för det i form av ökade anslag.

Tullverket står nog för det mest flagranta exemplet på det här syndromet. Färjorna till Baltikum är fulla med uppenbart nystulna utombordsmotorer – jag själv och svågern förlorade var sin i somras – men tullarna har inte resurser att gripa in. Hur skulle de se ut om de plötsligt hade tid med nya uppgifter? Någon kunde ju tro att de inte varit fullt sysselsatta tidigare.

Vad är Wolodarskis avsikt? Att ge budgetäskarna mer krut? CPT har visserligen inget särskilt att klaga på men det är väl inget skäl att neka det välfärdsindustriella komplexet mer pengar?

Patrik Engellau