PATRIK ENGELLAU: Staten och folket

En vän frågade mig varför jag besvärar mig med att studera portugisiska. Han tyckte det var en udda sport. Tja, sa jag, som svensk blir man normalt bekant med två kulturer, den svenska som vi har inpå oss och den amerikanska som vi får över oss genom den (nog så värdefulla och berikande) amerikanska kulturimperialismen. Men resten vet vi oftast inget om. Därför gillar jag att sniffa lite försiktigt på en annan ordning som råkar ha blivit den lusofona – betyder portugisisktalande – världen.

Det märkvärdiga är att man vid sådana kulturstudier, om än aldrig så ytliga, ofta upptäcker att man inte ens förstår sin egen civilisation. Låt mig ge ett exempel. Det finns i Sverige en provinsiell föreställning som personifieras av okunniga och oberesta människor som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt och går ut på att det inte existerar någon svensk kultur på riktigt utan allt som vi tror är svenskt i själva verket är importerat och troligen finns i samma mått överallt.

En fråga som inställt sig hos mig när jag hört dessa två framstående nationella ledare torgföra sina teser om avsaknaden av en svensk kultur är varför vi är så fredliga. Vi har genom historien haft mycket få bondeuppror och, i varje fall sedan Gustav Vasa, inga inbördeskrig. Först på senare år har svenska medborgare börjat mörda varandra i större skala. Denna fredliga och rentav vänliga attityd har också av tradition kännetecknat relationen mellan folket och staten.

Om man endast är bekant med svensk och nordamerikansk kultur tycker man kanske inte att det är något märkvärdigt med att folket och staten drar jämnt. Vi tar det för naturens ordning för så har det nästan alltid varit hos oss. I USA är det ännu mer utstuderat än i Sverige. Jag minns hur förvirrad jag blev när jag första gångerna hörde vanliga amerikaner tala om sin stat som ”vi”, exempelvis ”vår utrikespolitik” och ”vårt flygvapen”. Jag drog slutsatsen att demokratin i USA verkligen satt hårt fastskruvad i vanliga människors sinnelag.  

I Sverige är det nästan samma sak även om svensken sedan urminnes tider, tror jag, undermedvetet mer betraktar sig som undersåte än som fullvärdig jämlike med politikens toppar. För några generationer sedan räckte det med att en statlig befattningshavare, en stins till exempel, hade blanka knappar för att det enkla folket bugade sig. Men även om folket bugade sig var det aldrig fråga om att hata stinsen för att han tillhörde överheten.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro tyckte att vi borde fördjupa oss i brasiliansk litteratur och bestämde att vi skulle läsa boken O Continente av Érico Verissimo (1905 – 1975), en av landets främsta författare. Boken handlar om 17- och 18-talets kolonisering av södra Sydamerika och de ständiga krigen mellan portugiser och spanjorer och sedermera mellan olika slags brasilianare. Det fanns knappt några likheter med exempelvis första världskriget där unga män i uniform uttogs för att ta livet av varandra utan här levde familjerna mitt i striden. Kvinnor våldtogs och spädbarn slaktades när byn intogs. Man skar huvudet av fångar på rad med samma självklarhet som IS sedermera förevisat. (Bondekrigarna förvandlades till dagens så kallade gauchos, se bilden, ett slags sydamerikanska cowboys ävensom boende i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul.)

Rikebönder blev privata stridsherrar eftersom de ville ha mer mark. De tvingade sina slavar och grannar att delta, barnen också. Hade de framgång blev de en del av den framväxande staten som höll på att definiera sig själv i området. Staten själv var en nebulös kraft som lät sig användas för den lokalt med betydelsefulle krigsherrens ändamål – tills den då och lyckades kraftsamla och uppträda i eget namn och i förödande styrka.

Såklart att staten framstod som de vanliga människornas fiende. Så här skriver Verissimo om småbonden Pedro:

För Pedro var regeringen ett ord som betydde något ängsligt och samtidigt hatiskt. Det var regeringen som ålade skatter, som utskrev män till krig, som rekvirerade boskap, förnödenheter och ibland även pengar, och som aldrig kom ihåg att betala tillbaka sådana utkrävningar… Det var regeringen som skrev lagar – lagar som alltid varit till nackdel för arbetstagaren, jordbrukaren, småföretagaren.

I Brasilien har det aldrig funnits någon tillit mellan staten och de vanliga människorna. ”Hör du vad kråkorna kraxar?” säger den brasilianske värden i huvudstaden till sin utländske gäst och ger själv svaret ”crrupto, crrupto”.

Så står jag där och ska förklara en företeelse som jag misstänker är något av ett internationellt unikum: den svenska tilliten mellan folket och dess statliga överhet. Berodde den på att Karl XI genom reduktionerna tog adelns hemman och gav till vanligt folk mot att de engagerades i den karolinska armén (och därmed fick en lojal karolinsk armé på köpet)? Beror det på att Gustaf III gav oadliga bönder rätten att köpa frälsemark? Beror det på en åtminstone tidigare ganska pålitlig välfärdsstat? I varje fall är det inte självklart varför Sverige genom historien utvecklat en så ovanlig relation mellan stat och folk. Att sådana som Sahlin och Reinfeldt inte ens ser det är oroväckande.

Patrik Engellau