En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.

PK-ister är för det mesta optimister eftersom de menar att de svenska problemen kan lösas bara man sätter av lite resurser och är lite bestämd. Deras grundinställning framgår av paroller som ”Sverige är ändå ett rikt land” varmed de menar att alla nödvändiga resurser finns så att det enda som fattas är sätter igång att använda dem.

En av mina käpphästar är att u-landsbistånd inte fungerar. Min tes är mycket hårdare än nästan alla andra biståndskritikers (utom möjligen skotten och nobelpristagaren Angus Deatons, bilden). Jag säger inte att problemet är att pengarna placeras på konton i Zürich av korrupta ministrar i mottagarländerna. Jag tror till och med att det vore bättre om biståndet hamnade i alplandet eftersom det då inte kan stöka till mottagarlandets egen flämtande ekonomi.

Å ena sidan tror jag inte på framtidsstudier vilket jag rätt ofta förklarat på den här sidan. Jag har ju ändå jobbat på ett statligt framtidsinstitut så jag borde veta. Lön fick jag också vilket kan vara ett tecken på att min synska förmåga inte ansågs helt värdelös. Men jag tror som sagt inte på spådomar.

Jag äter ofta lunch med vänner. Mat ska man ju ha i alla fall och på det viset så får jag reda på hur andra människor tänker. För det mesta tänker de som jag vilket tvärtemot den vanliga uppfattningen främjar vår gemensamma förståelse av saker vi funderar på. Den gängse uppfattningen är att när folk med ungefär samma inställning träffas så utvecklas inga tankar. I stället, hävdas det, uppstår en ekokammare där kontrahenterna bara upprepar sina gemensamma fördomar.

Fakta ligger på bordet och alla är medvetna om dem. Kriminaliteten är värre än någonsin och verkar bara tillta. Folk blir rädda och törs inte röra sig fritt som förr i tiden (förr i tiden betyder för fem år sedan och tidigare). Bekymrade och kreativa medborgare kommer med förslag: sänk beviskraven, stäng gränserna för invandring, strunta i de juridiska finesserna, förläng straffen och låt den tredje domen för vilket brott som helst ge minst tio års fängelse, upphäv medborgarskapet för nysvenskar som begår brott inom fem år, utvisa hela familjer om någon familjemedlem blir dömd.

När politiker griper in för att lösa problem används de två redskap de har i sin låda, nämligen regler, det vill säga lagar och andra föreskrifter, och pengar, som kan omvandlas i tjänster, byggnader, vägar etc. Det känns som om samhället gradvis blir alltmer komplicerat medan detta pågår (även om användningen av IT till stor del döljer graden av komplexitet eftersom så många interaktioner sker osynligt i bakgrunden – men tänk dig bara att varje datakörning vore en blankett så inser du att Sverige vid det här laget ljutit stämpel-, register- och arkivariedöden). Möjligen är detta en sociologisk järnlag.