PATRIK ENGELLAU: Framtidsforskning

Eftersom jag har varit av staten anställd och lönegradsinplacerad och därmed legitimerad framtidsforskare så vet jag en hel del om Sveriges framtid. Framtidsforskning går i normalfallet till på det sättet att man drar ut existerande trender och därför känns det tryggt och evidensbaserat att använda den metoden för den aktuella framtiden.

Sverige är en stolt välfärdsstat, troligen världens stoltaste och mest framgångsrika om man mäter framgång i den andel av bruttonationalprodukten som används till välfärd. Välfärd betyder olika slags försörjning eller annan sorts omhändertagande eller omsorg av personer som kommit att anses behöva sådant stöd.

En betydelsefull social lag som jag själv formulerat efter avsevärd samhällsobservation är att attraktiva resurser alltid går åt. Om du inte tror mig så lägg några kilo femhundralappar på Stureplan och kom tillbaka efter ett par timmar och räkna hur många som ligger kvar.

En annan viktig social lag handlar om de dynamiska konsekvenserna av att de attraktiva resurserna går åt. När detta faktum konstateras entusiasmeras både de befattningshavare som administrerar, vilket betyder delar ut, resurserna och de klienter som tillgodogör sig femhundringarna.

Denna samlade entusiasm blir oemotståndlig för de politiker som ansvarar för leveransen av betalningsmedlen. De gör vad som helst för att uppmuntra samhällets engagemang för välfärdens utveckling. De förstår att deras eget öde som folkvalda ombud för folkviljan bestäms av hur mycket resurser de lyckas krama ur de något mindre engagerade finansiärerna som också kallas nettoskattebetalarna.

I egenskap av trendutdragande legitimerad framtidsforskare så kan jag intyga att den här utvecklingen inte är hållbar. Välfärdens behov växer snabbare än statens skatteintäkter (vilket nog också är en social lag). Gradvis kommer pengarna att ta slut. Det leder till konflikter. Klienterna kommer att ordna protestdemonstrationer och alltmer övergå till brottslighet för att få tillgång till de resurser de vant sig vid att betrakta som sin rätt. De kommer att känna sig kränkta av det jävla systemet som inte erkänner deras mänskliga värdighet. Välfärdsadministratörerna kommer att på goda grunder utmåla den sociala ofärd som kommer att följa av att pengarna börjar ta slut.

Historien visar emellertid att framtidsforskningens raka trendutdragningar i praktiken sällan slår in. Det händer något som bryter kurvan. Det kan vara både bra och dåliga saker. Dåliga saker är lätta att föreställa sig, till exempel väpnade konflikter mellan medborgargarden och kriminella gäng (om nu inte det ska uppfattas just som en rak trendutdragning). Däremot är det svårt att föreställa sig oväntade förändringar till det bättre.

Hade det varit förr i tiden så hade vi alltid kunnat räkna med hjälp från Nato. Under kalla kriget handlade all svensk krigsplanering om, det visste alla som gjorde lumpen, att hålla ut vid ett angrepp från Sovjetunionen till dess att USA kom till vår undsättning. Då var tryggheten att det existerade en trovärdig hjälpare i nöden. Men kan man se någon trovärdig hjälpare idag?

Problemet är att Sverige måste lösa sina problem av egen kraft och det är just detta som för mig verkar så osannolikt. Det skulle kräva ett slags väckelse där PK-istiska idéer och värderingarna revs ut med rötterna och tomrummet fylldes med den traditionella svenska värdegrunden som började nedmonteras på 1970-talet. Plus att detta nyupplivade värderingspaket allmänt kom att uppfattas som gällande svensk kultur.

Det viktigaste vi kan göra är att prata om hur en sådan metamorfos ska kunna åvägabringas. (Språkets renhet ska också värnas som en del av kulturkampen. Därför använder jag ett troligen halvt bortglömt ord som ”åvägabringas”.)

Om du har några bättre förslag är de välkomna.

Det kan förstås hända att den trend jag utpekar i verkligheten inte finns och att inget behöver förändras utan Sverige kan lufsa på (bilden föreställer just en ”lufsa”, en raggmunk från Öland) som vanligt med hygglig framgång. Det är väl det vi alla hoppas på, inte minst politikerna. Men det är oförsiktigt att låta sig invaggas i säkerhet.

Patrik Engellau