Som många ungdomar i sin generation, kom Ken Wilber i kontakt med det smörgåsbord av österländska terapier, vishetsläror och meditationsformer som strömmade in över västvärlden mot slutet av 60-talet. De flesta återgick till sina collegestudier och vanliga medelklassliv, efter att ha upptäckt att inga av dessa spirituella vägar egentligen fungerade.

Men Wilber, som (enligt egen utsago) ägnade fem år åt att stirra in i en tom väg, upptäckte att ALLA fungerade. Men enbart inom sina väl avgränsade universum. Precis som den västerländska verklighetsuppfattningen fungerar, inom sina väl utstakade gränser. Det blev inledningen till ett livslångt projekt på jakt efter en teoretisk modell som kunde sammanfoga allt i en enda ”Integral Theory of Life”.  

Den som tycker det låter flummigt har förstås rätt, men kanske inte flummigare än vad många andra filosofer hållit på med. Jag ska försöka ge en kortfattad resumé av Wilbers ”Superteori”, som jag uppfattar den.     

Wilber börjar med att grovindela världen i fyra distinkta kvandranter, som han namnger efter de grammatiska kategorierna: 1:a person, 2:a person, 3:e person singular och 3:e person plural. 

De två vänstra kvadranterna motsvarar den subjektiva världen, den vi alla bär inom oss. De två högra den objektiva världen, som vi är mer eller mindre bra på att detektera med våra sinnen. De två övre kvadranterna refererar till individen, och de två undre till kollektivet. På ytan påminner det en smula om GAL/TAN skalan. Det problem Wilber försöker lösa är att nästan alla system och ideologier som människan uppfunnit, relaterar till en (eller möjligtvis två) av de här fyrkanterna. 

Tibetansk meditation för att ta ett exempel, utspelar sig i övre vänstra hörnet. Medan upplevelsen att dela en kulturell identitet finns nere till vänster. Den materiella världens fysiska fenomen och de kemiska processer som håller mig vid liv, äger rum uppe till höger. Medan FN:s Generalförsamling, Kapitalismen eller Fiskeristyrelsen, som försöker knyta ihop alltihop, finns nere till höger. En religiös gemenskap som kristendomen känner sig förstås mer hemma i den vänstra planhalvan. Medan den västerländska moderniteten har en uppenbar slagsida åt höger. 

Utöver de fyra kvadranterna delar Wilber in historien i utvecklingsstadier. Vilka tar sin början i ett arkaiskt tillstånd där vi lär ha befunnit oss för ungefär 250 000 år sen. Många liknande indelningar har gjorts, men Wilber lägger mer fokus på självuppfattning och medvetandenivå än huruvida vi använde stenyxor. Västvärlden håller just på att lämna Modernismen (nummer fem på skalan) för att kliva in i Postmodernismen (som är nummer sex). Ändå befinner vi oss inte på toppen. Därutöver finns ytterligare tre stadier som vi ännu inte har upplevt, i varje fall inte som kollektiv. 

Det bör tilläggas att enstaka individer kan befinna sig var som helst på den här skalan. Bredvid oss på bussen kan det sitta någon med ett Tribalt medvetande, eller någon som uppnått ett Integralt dito (det som kommer efter Postmodernismen). Utvecklingstrappan avslutas med ett Post-Integralt stadium, som en hindu kanske skulle identifiera som Brahman eller en kristen förknippa med Jesus. 

För att komplicera saken ytterligare lägger Wilber in ett myller av utvecklingslinjer och dimensioner, inom de olika kvadranterna. En mer komplett figur kan se ut så här:   

Eftersom varje kvadrant utvecklas separat, kan ett samhälle befinna sig i ”stenåldern” uppe till vänster, men samtidigt ha en avancerad struktur nere till höger. Jag ser framför mig en armé av robotlika soldater, som saknar individualitet men är beredda att dö för kollektivet. Ett annat samhälle kan ha en högt utvecklad kultur (nere till vänster) men ändå leva i misär därför att kroppen (uppe till höger) får för lite näring. Jag tänker spontant på delar av Indien. 

Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Så en rimlig tanke är att samhällen blir mer stabila om kvadranterna balanserar, eller i varje fall inte förnekar varandra. 

Jag nämnde tidigare att utvecklingsskalan från Arkaiskt till Post-Integralt medvetande även fungerar på individnivå. Samma sak gäller för de fyra kvadranterna. Någon kan vara högpresterande i en kvadrant, men helt omedveten i en annan. Vissa är experter på subjektiva känslor, men handikappade när det gäller logiska resonemang. Det går att hitta hur många kombinationer som helst, men till syvende och sist måste alla delar sammanfogas för att helheten ska lyfta till högre nivåer. 

Wilber har fått kritik för att han inte presenterar något lätt begripligt åtgärdspaket för att lyckas med den här integrationen, typ ett politiskt 10-punktsprogram. Men kanske är det för mycket begärt av en filosof. Det är i varje fall en lustig tillfällighet att just ”integration” blivit ett modeord bland svenska politiker. Fast vad de i praktiken menar är att vi ska integrera hela världen (inklusive allt nytt som kommer från FN) ”utom oss själva”. De glömmer bort att processen måste inledas med att integrera vår egen kultur, vår egen identitet, vår egen historia och vårt eget kollektiva medvetande. 

Kort sagt; när Stefan Löfven talar om integration, talar han utifrån ett perspektiv längst ner i den högra kvadranten. 

Läs den första artikeln om Ken Wilber här