JAN-OLOF SANDGREN: Världen enligt Ken Wilber – Del 1

Ken Wilber har beskrivits som ett av vår tids skarpaste intellekt, en postmodern guru, en mystiker utan verklighetskontakt, en kvarleva från hippie-tiden, eller helt enkelt en briljant outsider som genomskådat sin samtid. Jag har följt honom sporadiskt under tio år och misstänker att alla omdömena stämmer. Som filosof är han en ”systembyggare”, lika anspråksfull och mångordig som Karl Marx (även om han kommer till andra slutsatser). I tegelstenstjocka volymer redogör han i detalj för hur världen, samhället, historien och människans alla medvetandetillstånd är sammanflätade med kosmos. På ett språk som ligger långt från bestsellerlistornas självhjälpsguider. 

Det vi kallar postmodernism brukar ledas tillbaka till 1960-talet – och en krets filosofer vid tyska och franska universitet, som alla tog sitt avstamp i marxismen. Men 60-talet blev också startskottet för något annat; en ”väckelserörelse” för allsköns österländsk spiritualitet, som på många sätt är marxismens motsats. 

Enligt Marx utvecklas samhällen från lägre till högre stadier, genom kamp och konflikt. Det nya byggs på ruinerna av det gamla. Enligt Wilbur förhåller det sig precis tvärtom. Ett lägre stadium övergår i ett högre när det senare lyckas integrera alla stadier som funnits tidigare. Denna princip är enligt Wilber så universell att den gäller biologiska system, andliga processer, politiska organisationer såväl som himlakroppars rörelser. Passande nog heter en av hans böcker ”A Theory of Everything”. 

Ett typiskt Wilberskt resonemang kan låta så här: Varje biologisk cell inkluderar alla tidigare led i evolutionen: från atomer, molekyler, nukleinsyror, mitokondrier och så vidare. Cellen inkluderas i sin tur i organ, organsystem och organismer, som i sin tur inkluderas i sociala system, som till exempel IFK Göteborg eller Världshälsoorganisationen.      

Samma resonemang kan tillämpas på det mänskliga psyket. En individ mognar genom att i sin personlighet integrera barndomen, puberteten, ungdomsåren och varje annat stadium hon varit med om, fram till ”nu”. Att förneka något steg på vägen sätter käppar i hjulet. Inte ens den mest genuina andliga eller intellektuella peak-upplevelse, kan ändra den saken. Eller som Wilber uttrycker det: ”Det är en fundamental skillnad mellan ”waking-up” och ”growing-up”. Något många i dagens ”woke-generation” borde fundera på.  

Som exempel på ”misslyckad integration” nämner Wilber modernitetens genombrott mot slutet av 1800-talet. Efter upplysningstidens vetenskapliga landvinningar var det dags att skriva ett nytt kapitel i mänsklighetens historia. Det gamla skulle bereda plats för det nya. Rationellt tänkande ansågs vara det enda rätta. Gud var ”död” (enligt Nietzsche), världen var till sin natur ”objektiv” och alla spirituella traditioner som odlats under tusentals år, blott och bart vidskepelse. 1900-talet lovade att bli de tekniska framstegens och ljusets århundrade. 

På samma sätt resonerar dagens postmodernister, fast tvärtom: Det finns ingen sanning. Allt är subjektivt. Odiskutabla fakta, som att det finns mammor och pappor och att människan har två kön, avfärdas som sociala konstruktioner. Västerländska värderingar, vetenskapliga principer, patriarkala strukturer och nationella identiteter, allt kastas över bord. Utan denna hämmande barlast, hoppas man kunna göra 2000-talet till den globala humanismens och jämlikhetens århundrade.   

Precis som Marx menar Wilber att historien har en riktning, där vi rör oss från primitiva tillstånd till mer fullkomliga. Men utvecklingen är inte spikrak. Individer (såväl som samhällen) kan misslyckas med att integrera delar av sitt förflutna, på grund av icke erkända skuggsidor eller tidigare trauman, och antingen stanna i utvecklingen eller regrediera till tidigare stadier. Utvecklingen kan gå bakåt. En biologisk cell kan upplösas i sina atomer. Högt civiliserade samhällen kan kastas tillbaka i barbari. 

När 1900-talet tog sin början var det få som anade att världen inom en generation skulle uppleva ett folkmord, av tidigare icke skådat slag. Inte på någon gudsförgäten plats i mörkaste Afrika, utan i hjärtat av Europa. Den polske sociologen Zygmunt Bauman skriver i sin bok ”Auschwitz och det moderna samhället” att det knappast var en slump. Fröet till apokalypsen låg menar han, dolt redan i den välorganiserade, disciplinerade västerländska byråkratin. Och ju mer avancerad teknologi, desto värre blir barbariet när det väl inträffar.       

Idag är teknologin långt mer utvecklad än den var för hundra år sen. Organisationsgrad, kommunikationssystem och propagandaverktyg långt mer sofistikerade än någon gång under 1900-talet. Ett liknande civilisatoriskt ”bakslag” idag, skulle få konsekvenser vi har svårt att föreställa oss. 

Så vad ska vi göra för att lösa problemet? Wilber menar att vad världen mest av allt behöver, är en ”Integral Theory of Consciousness”. Något jag tänkte återkomma till i Del 2. 

Jan-Olof Sandgren