LARS VIGERLAND: Båtfärd mot ofärd – en skröna inspirerad av verkliga händelser

Det var en gång för länge sedan då jag som tolvåring mönstrade på min avsevärt äldre brors fritidsbåt. Eftersom detta är en skröna inspirerad av verkliga händelser har förvisso allt skett, men inte nödvändigtvis vid samma tid, plats eller mellan just dessa personer, men för en grabb med livlig fantasi som jag var vid denna tid, och alltjämt är, och eftersom vi lever i tider av socialkonstruktivism är händelsen som redogörs för nedan min absoluta känsla av händelseförloppet, och känslor, har vi fått lära oss, kan aldrig ifrågasättas.    

Båten som jag mönstrade på var en utomordentligt oestetisk snipa i ek med en enkel förruff och en Albin-motor innebärande att båten kunde uppnå en fart om ca sex knop. Min bror hade skepparexamen och i egenskap av högre nautisk kompetens, ålder och därmed storebror samt ägare av båten intog han den självklara rollen som kapten. Vi kastade loss en solig lördag förmiddag med en lätt bris och klar himmel och begav oss in mot Mälaren. Vid Södra Björkfjärden föreslog kapten att vi till skillnad mot alla andra båtar skulle gena rakt över fjärden.  

Varför då, frågade jag. 

För att vi är ett föregångsexempel, svarade kapten.    

När vi kommit ut mitt på fjärden gled vi långsamt upp på ett grund, som jag senare fått lära mig heter Björköklack. Alla andra båtar seglade på båda sidor på ca en halv nautisk mil ifrån oss. Endast vi stod still på klacken, mitt i fjärden.  

Vi har gått på grund, sade jag oroligt. 

Värdegrund, rättade kapten mig.  

Hur kunde det gå till, du som är kapten med skepparexamen och allt, frågade jag.  

Vi såg det inte komma, svarade kapten. 

Vi, tänkte jag för mig själv, men sade ingenting. Båten gungade betänkligt och jag var osäker på skadorna. Jag uttryckte återigen min oro för kapten, som svarade:  

Det har aldrig varit tryggare, samtidigt som han pekade med hela handen mot grundet och lät mig förstå att han beordrade mig att ta mig ned i mälarvattnet för att knuffa loss båten.  

Men varför skall jag hoppa ned i vattnet som är ett barn, frågade jag. 

Vi har alla ett ansvar, svarade kapten med en bister och allvarlig min.  

Det här innebär ju ett jätteproblem, sade jag oroligt.  

Utmaning, rättade kapten mig, och pekade än en gång mot vattnet, så jag förstod att det bara var att lyda.    

Efter mycket möda i det kalla och strömmande vattnet på de hala klipporna lyckades jag knuffa loss båten från hällarna och samtidigt som båten gick back lyckades jag nätt och jämt kravla mig ombord.   

Hur i hela friden kunde det här hända, frågade jag. På sjökortet visas ju grund mitt i fjärden och sjömärkena varnar ju tydligt för att färdas här? Varför ska vi göra motsatt alla andra, frågade jag i mina genomvåta kläder efter incidenten.   

Vi har varit naiva, svarade kapten och satte ny fart in mot grynnorna.   

Vilken kurs skall vi hålla kapten, frågade jag med stor förvirring. 

40, 27 och det är 30, och då är det alldeles uppenbart 50, 40, 30, kommenderade kapten.   

Men, om jag nu skall tolka kapten, så är ju det i princip samma kurs som tidigare, jag måste protestera, sade jag, och meddelade den kurs jag tyckte vi borde hålla för att undvika grynnorna på fjärden och överräckte sjökortet med den föreslagna kursen till kapten.   

Det är bara käbbel, käbbel, det är bara käbbel, du kan behålla den där, behåll den där – du kan behålla den där du, svarade kapten och slängde sjökorten överbord.   

Det här är inte riktigt klokt, vi riskerar att gå på grund igen.  

Värdegrund, rättade kapten mig. 

Du har förlorat förståndet, sade jag medan jag med våld försökte greppa rodret från kapten, som gav mig en örfil så att jag damp ned på durken, samtidigt som han väste Rasist, fascist, nazist åt mig.   

Fast besluten att  stoppa denna galenskap kastade jag i ankaret och fastgjorde ankartampen i båda akterpållarna för att stoppa vansinnesfärden.  

Kapten vände sig mot mig och av undertryckt ilska väste: Fiska inte i grumliga vatten.  

Som alla förstår kunde ankaret bara minska farten mot grynnorna och denna gång var grundstötningen kraftigare, båten började ta in vatten så att inte ens båda länspumparna förmådde pumpa ut vatten i den omfattning vatten läckte in. Nödsignal gavs och till min lättnad närmade sig ett fartyg, förvisso skamfilat och ovårdat med Jolly Roger-flaggan i aktern, men det var ändå sjöräddning. Det svarta fartyget med sjörövarflagga lade sig akter om oss och en svartmuskig kapten med blå polotröja med ett svart tryckt ankare på bröstet, kaptensmössa och pipa i mungipan dök upp på båtens fördäck.  

Vilken tur att ni såg vårt nödläge, sade jag, vi håller på att sjunka och vi måste överge båten. 

Bomber och granater – söndagsseglare, sade den svartmuskige kaptenen.  

Javisst, sade jag lite skamset. Vi ersätter kapten naturligtvis, hur mycket önskar kapten, frågade jag lätt inställsamt då jag insåg vårt prekära läge.  

Miljoners blötdjur, svarade kapten.  

Det tror jag inte vi har, men vi kan kanske ersätta kapten i reda pengar, sade jag samtidigt som jag sneglade åt kapten tillika min bror, som nu visade koncentrerat intresse för hålet i fören. Hade skador kunnat repareras med intensivt koncentrerade blickar hade hålet varit åtgärdat utan problem.  

Oacceptabelt, sade min bror, kapten på den sjunkande båten med hög och bestämd röst, samtidigt som han med armarna i kors fortsatte stirra på det inströmmande vattnet i det öppna hålet i fören.   

Med vatten som nu stod oss över anklarna lämnade jag desperat över min lilla röda portmonnä, ärvd av farmor, med mina samlade veckopengar till den svartmuskige kaptenen, som greppade tag i samtliga sedlar, hällde ut mynten i näven och sedan flippade över en ettöring till mig. Farmors röda portmonnä hamnade i vattnet.  

Först över den nyss utlagda landgången mellan vår sjunkande båt och det svarta piratskeppet var min bror, kapten, som nu var fullt påklädd, iförd flytväst och fullpackad kappsäck.  

Såg du vad den där svartmuskige kaptenen gjorde, han tog alla mina veckopengar, viskade jag till kapten, och jag fortsatte, det är ju fullständigt omoraliskt att ta pengar från ett barn i sjönöd.  

Kapten svarade, Vad, vad har han den personen nu varit med om för nånting, under vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauma han bär med sig, sade kapten med huvudet på sned och såg därefter uppfordrande på mig.  

Snabbt härefter drogs landgången mellan våra fartyg in, piratskeppet lättade ankar, och innan jag hunnit reagera stod jag snopen kvar på akterdäcket på vår sjunkande båt.  

Jag måste få följa med, ropade jag efter piratskeppet, varvid kapten på den nu sjunkande båten ropade åt mig Allas lika värde, samtidigt som han pekade på en sliten luftmadrass. Medan jag i lätt panik med mina andetag började pumpa upp luftmadrassen hörde jag den moraliskt framtidsoptimistiska sången We shall overcome från det försvinnande piratskeppet med kurs västerut. Medan jag långsamt paddlade mot Birka på min läckande luftmadrass tänkte jag att jag aldrig mer skall överlämna mig åt dåliga kapteners kommando. Det är skönt med en egen båt. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.   

Gästskribent