BITTE ASSARMO: Englandshatet bottnar i avund

Varje gång det är fotbollsmästerskap blir jag påmind om det hat som många svenskar hyser mot England. Egentligen är det rätt märkligt, för engelsk fotboll är omåttligt omtyckt av en majoritet av svenska fotbollsfans. Ändå har det knappt gått en dag under EM, utan att någon förståsigpåare – och inte bara förståsigpåare som faktiskt är insatta i fotboll – kräks ur sig hat mot England.

Efter att Ukraina hade slagit ur Sverige ur EM i åttondelsfinalen gick ”tvillingarna” Filip & Fredrik till attack mot engelsmännen och såg fram emot att Ukraina skulle ”trycka till de självbelåtna engelsmännen”. Det var deras dröm. Märkligt ändå. Att man drömmer om att ett lag inte ska vinna, liksom. Är det inte något mer normalt att drömma om att ett lag ska vinna?

Fotbollsdomaren Jonas Eriksson har slagit rekord i ”brit bashing” i SVT-studion. I flera år har han gnällt och klagat på VAR – den TV-övervakning som minimerar riskerna för felaktiga domslut. Men i detta EM, när England under semifinalen mot Danmark fick en straff, gick den gamle domaren i taket av ilska och ropade desperat på VAR. Man skulle kunna tro att det är första och enda gången han sett en tveksam straff dömas ut, trots att han under sina 30 år som domare naturligtvis både har sett det hända och sannolikt även själv dömt tveksamma straffar.

Jonas Eriksson har för övrigt gjort en märklig insats överhuvudtaget i detta EM, med mängder av inkonsekventa kommentarer. Ena dagen är lite filmningar ingenting att haka upp sig på, nästa dag förstör det fotbollen. Ibland är det uppfriskande med lite tuffa tag – fotboll är en ”kontaktsport” menar han – och ibland förstör det hela spelet. Så har han hållit på, kväll efter kväll, i TV-studion.

Efter Englands vinst i semifinalen mot Danmark gick också P1-sprätten Thomas Nordegren ut och bräkte fram att han inte kunde sluta tänka på att ”England filmade till sig en straff”. Eftersom han med största sannolikhet såg samma match som jag så kan hans utbrott knappast förstås som något annat än hat mot England.

Så varför har det blivit så här? Varför retar sig två poddclowner, som ständigt uttalar sig stöddigt om allt mellan himmel och jord, på att andra är stöddiga? Varför byter en fotbollsdomare åsikter och talar emot sina tidigare uttalanden varje gång han ska yttra sig om England?

Jag tror det handlar om ett slags avund. Inte nödvändigtvis mot Englands fotbollsframgångar, för dem har det ju varit rätt tunnsått med genom åren – inte sedan 1966 har fotbollens hemland befunnit sig i en mästerskapsfinal. Däremot en tärande avund mot den kärlek och tilltro som engelsmännen hyser gentemot sitt landslag, och mot att de också vägar uttrycka den kärleken på olika sätt. Jag tror inte hatarna alltid är medvetna om det själva, men det är där skon klämmer.

Det är helt i sin ordning, till och med lite charmigt, när sydeuropéer som italienare, spanjorer och portugiser är självsäkra och kaxiga i fotbollssammanhang men engelsmännen får inte vara det. De ska helst vara som vi. Lågmälda, återhållsamma, nöjda över att alls få vara med och lira. Så ödmjuka och timida att kommentatorerna till och med gör en jättegrej av att kontakta andra länders kommentatorer för att få veta hur deras spelares efternamn uttalas. Som om någon utländsk kommentator skulle bry sig ett skvatt om hur man uttalar Lustig och Forsberg, liksom.

Men engelsmännen är inte som vi. Inte i fotbollssammanhang och inte i särskilt många andra sammanhang heller. Bara det faktum att de lämnade EU utan att landet gått under är väl en nagel i ögat på hela det svenska etablissemanget, även i sportsammanhang. Engelsmännen är högljutt stolta över att vara fotbollens hemland och fäste för några av världens mest anrika fotbollsklubbar – och varför skulle de inte få vara det? Sydeuropa och Sydamerika har inte monopol på att få visa glädje och självsäkerhet i fotbollssammanhang.

Själv älskar jag engelsk fotboll. Premier League är den fotbollsliga jag följer mest noggrant, italienska och spanska ligan kommer först i andra hand för mig. Därför är jag superglad över att England nu tagit sig till en mästerskapsfinal, dessutom mot Italien som är mitt andra favoritlandslag i mästerskapssammanhang. Oavsett hur det går i finalen blir det en win win-situation för min del. Och England kommer som sämst att sluta som silvermedaljörer i EM. Det kan Filip & Fredrik, Jonas Eriksson och Thomas Nordegren oja sig över, om de inte har något bättre för sig.

Bitte Assarmo