Sedan åtminstone fem år tillbaka har sjukvårdens varit svenska folkets viktigaste fråga enligt Novus. Politikerna har varit fullt medvetna om detta och ändå inte lyckats något annat åt sjukvården än att följa sina instinkter och plocka fram ett antal miljarder kronor (av dina och mina pengar) för att strö över verksamheten. Det har inte fått några mätbara effekter.

Själv har jag, vilket verkar nästan rättshaveristiskt, jobbat i trettio år tillsammans med i samhället högt uppsatta personer för att hitta en bra metod att komma till rätta med sjukvårdens problem. Det har vi lyckats med. I tre eller fyra böcker har vi presenterat systemet, till exempel i den här kortversionen. Vi har presenterat förslaget för alla viktiga instanser från regeringen till landstingsregionerna. Många har sett fördelarna men sedan fått ångest inför tanken att ta ansvar för ett förverkligande.

Ju mer jag tänker på detta – och jag har som sagt haft tid – desto tydligare ser jag den allmänna politiska sjukan i Sverige som är att inga politiker, ens om de skulle vilja och våga, har kontroll över de etablerade systemen. De kan hälla på mer pengar och reformera lite i utkanterna men de rår inte systemets kärna av regelverk, intränade vanor och positioner som måste bevakas.

Konceptuellt är vår Hälso- och Sjukvårdsföretagsmodell (HSF) en rättfram men situationsanpassad variant av skolpengsmodellen (och utan skolpengens enda kända konstruktionsfel, nämligen risken för betygsinflation när elevens egna lärare sätter betyg).

Den enskilde får själv välja sjukhus eller HSF analogt med skolvalet och får all sin vård i HSF:et enligt samma princip som man läser alla kurser i den skola man valt. I den ”hälsopeng” som HSF:et erhåller för patienten ingår ersättning för sjukpeng, vård och läkemedel. Där är en jättepoäng: sjukvårdsföretaget – eller regionen, ty alla ”regioner” omvandlas med automatik dag ett till konkurrerande HSF – kan inte lämpa över svåra problem på Försäkringskassan genom att sjukskriva patienter i stället för att vårda dem eftersom HSF:et för betala (åtminstone en del av) kostnaderna för sjukskrivningen.

Det bästa av alltihop är att det blir konkurrens om patienterna mellan HSF:en utan att det blir en krona dyrare för staten (som det blir idag när ett företag som KRY lätt kan blåsa landstingsregionerna) eftersom den hälsopeng som HSF:et erhåller per inskriven patient är fast precis som villaförsäkringens premie är fast.

Det finns goda svar på en massa helt rimliga frågor som en politiker må ha om HSF-modellens tekniska detaljer, men jag har upptäckt att politikernas rädsla för nydaning bottnar i något annat än rimlig avhållsamhet inför möjliga konstruktionsfel och det är att ingen vill gå först.

På nittiotalet reste jag runt som en Ansgar (bilden) bland svenska kommuner och landsting och försökte frälsa de ansvariga politikerna för konceptet ”kundvalsmodellen”, alltså olika slags pengsystem. De borgerliga gillade det i princip men det som gav stora skälvan, förstod jag så småningom, var att konceptet var nytt, knappt prövat någonstans i världen. De hade egentligen inga andra invändningar, verkade det, än just detta – som de knappt ens uttalade.

Det var därför med stor förvåning som jag upptäckte att den lilla skärgårdskommunen Vaxholm ville pröva att införa ett pengsystem inom sitt eget område. Det berodde på en hel serie personliga omständigheter. Kommunalrådet Hasse var självsäker och allmänt villig att gå sina egna vägar och socialchefen Marianne insåg fördelarna med pengsystem inom skola, barnomsorg och äldreomsorg och blev entusiastisk för idén. Den största stoppklossen var lärarkåren som nog hade lyckats krossa projektet om det inte varit för förskolechefen Maggan som övertygade sina kollegor att gilla projektet vilket gjorde det svårt för lärarna att tvärvägra (läs den rafflande historien här).

Att det blev ett skolpengssystem i Vaxholm och därför i Sverige berodde på beslutsamheten hos tre engagerade kommunala befattningshavare. Kommunen var så liten – cirka 7 000 medlemmar – att enskilda individer kunde spela roll. Hasse, Marianne och Maggan kunde med gemensamma krafter göra ett bra systemskifte.

Antagligen ligger förklaringen till landstingsregionerna tröghet i detta härad. En region är snitt tio gånger större i medborgarunderlag än en kommun. Byråkratin är helt bysantinsk. Det finns nästan inga människor med dådkraft nog att vända sådana apparater.

En del tror att allt skulle bli bättre om mer förstatligades, till exempel skolan. Jag tror tvärtom. Organisationer ska nog inte bli större än kommuner för att över huvud taget kunna påverkas av människors drivkraft, beslutsamhet och förnuft.

Men vad, i så fall, med riktigt storskaliga projekt som Napoleons fälttåg i Ryssland? Påverkades de inte av människor? Troligen, men principerna för stora människogruppers dynamik är notoriskt svårbegripliga. Alla försök att förklara bryter samman. Försök själv så får du se: varför blev Sverige under 1900-talet en sådan framgång? Kom inte med den vanliga teorin om att alla andra länders produktionsapparater hade ödelagts under andra världskriget för det svenska undret hade börjat långt tidigare.