ANDERS LEION: De backar och backar och ser inte avgrunden bakom sig

Under ockupationen i Danmark strejkade polisen inför nya, hårda tyska krav. Därefter internerades också den danska polisen. Brottsligheten ökade markant. 

Helt nyligen ansåg politiker i USA att befolkningen själv skulle ta hand om polisiära problem, eftersom polisen, ansåg man, hade visat sig vara skadlig för gemene man, till exempel för den svarte Floyd. Brottsligheten steg förstås. 

För de flesta betraktare framstår detta som löjligt och huvudlöst. Ändå används samma politik konsekvent också i Sverige. Det sker visserligen i tysthet och genomförs i små steg – men det sker ihärdigt och konsekvent. Man använder sig av så kallat lågaffektivt bemötande. Man backar. Och backar. Detta sker trots att enskilda poliser på fältet inser att detta backande (och annat, bl.a. alltför låga straff) kommer att göra läget allt värre . 

Denna politik medför att svensk polis, den svenska statens företrädare, alltmer förlorar mark, bokstavligt. Kvarter efter kvarter i gettoområdena tas över av gangstrar. Det betyder att det är de, de organiserade förbrytarna, som bestämmer hur livet skall levas i gettona. Laglydiga medborgare tvingas inse vilka som bestämmer. Gangstergängen är mer fruktade än det svenska rättsväsendet. Alltså lyder man de förra, inte det senare.   

Hur kan detta tillåtas? Inser inte polis- och statsledning vad som sker. Jo, de inser, men de kan inget göra. De har själva satt sig i en omöjlig situation. 

Den svenska offentliga makten är sönderstressad. Det finns inte tid till eftertanke och planering. Man sysslar med ständiga brandkårsutryckningar för att ingripa där det för tillfället brinner mest. Detta är en följd av en allt större resursbrist. Det är fullt möjligt – ja, enkelt – att låna 300 miljarder till byggande av höghastighetsjärnvägar – men finns personal tillgänglig? 

Inom vård, skola och äldreomsorg – liksom inom polisen – är personalbristen redan akut. Man tvingas till nödlösningar, vilket kunder och allmänhet blir lidande av. 

Denna resursbrist är i sin tur resultatet av en medveten planering för att nå högt uppställda humanitära krav. Under årtionden har en mycket stor invandring främjats därför att den framställts som nödvändig för invandrarna och värdefull för svenskarna. Detta har skett trots att allmänheten på arbetsplatser, i skolor, i sjukhus och på gator och andra allmänna platser såg vad som höll på att ske och alltså motsatte sig politiken. Men makten, politiker på alla nivåer och de med dem förbundna medierna, ville inte se.  

Följden har just blivit en allt större resursbrist därför att tvärtemot vad som makten påstod har invandring inte tillfört, utan tvärtom krävt, allt större resurser. Det är en självklar följd redan av det faktum att mer än två tredjedels miljoner invandrare inte kan försörja sig själva. Dessutom leder invandrarnas större vårdbehov och större brottslighet till ännu större resursbrist.   

Eländesutvecklingen har byggt på sig själv. Förloppet accelererar. 

Invandringen leder till resursbrist, vilket försvårar verksamheten i skola och annan offentlig verksamhet. Skolorna inom främst gettona blir så dåliga att elever efter avslutad utbildning inte blir anställningsbara. De väljer därför – ofta – i stället gangsterlivet, vilket i sin tur pressar poliser, rättsväsendet i övrigt och annan offentlig verksamhet. Backandet – fysiskt och mentalt – påskyndas. 

Så, det är klokt av polisen att den backar. Varken de eller medborgarna är betjänta av att de försöker ta upp striden och tvingas till öppna nederlag. Eländet kan på kort sikt döljas genom att man backar. Detta sker varje dag, överallt. 

På lång sikt ställs därmed allt fler områden utanför statens och allt fler människor under gangstrarnas kontroll. Till slut har man kommit ända till stupet bakom de backande poliserna, statsmaktens företrädare. Då rasar inte bara poliserna.  

Och ingen vet vad som finns i botten på ginnungagapetOm det nu finns någon botten. 

Anders Leion