BITTE ASSARMO: Mest snömos när Ann Linde intervjuades i P1

Förra lördagen lyssnade jag på Sveriges Radios lördagsintervju med utrikesminister Ann Linde, där hon bland annat pratade om läget i Afghanistan. Det var en rätt deprimerande upplevelse, med en rad tvärsäkra uttalanden från en minister som tydligt visade att hon inte riktigt har koll på läget.

Ann Linde medger att det är ”mycket allvarligt” när fundamentalister tar över ett land men säger att hon samtidigt tycker att många nu alldeles för lättvindigt avfärdar de reformer västvärlden lyckats införa i Afghanistan under de 20 år som gått sedan talibanerna sist styrde:

”Då tycker jag att man förminskar det faktum att flera generationer flickor, bland annat med svenskt stöd, har fått utbildning, eh… att man har byggt upp en infrastruktur som kopplar samman delar av landet, att man har mödravård och hälsovård, eh… att man har planterat eh… eh… tankar och idéer och människor som eh… handlar om demokrati och utveckling, eh… och att det helt plötsligt då det skulle försvinna från en dag till en annan, det gör det naturligtvis inte.”

Jaså, det gör det ”naturligtvis inte”?

Bara några dagar efter Lindes tvärsäkra uttalande står det klart att när talibanerna nu öppnar skolan igen är flickor inte välkomna tillbaka. Flickor och kvinnor har dessutom endast tillåtelse att utbilda sig, eller arbeta, i enlighet med islamisk lag, och i Kabul har kvinnor som jobbat nu beordrats stanna hemma.

Jag skulle nog påstå att det här går att jämställa med begreppet ”från en dag till en annan” i politiska sammanhang. Men kanske är utrikesministern bara lite klädsamt och mysigt naiv? Kanske är hon så genomgående god och fin att hon liksom inte vill döma ens ett terrorgäng som talibanerna på förhand utan hellre levererar snömos.

Trots att talibanerna nu med all önskvärd tydlighet visar att de inte har någon som helst avsikt att rätta sig efter de demokratiska värderingar som präglar västvärlden vill Ann Linde ändå fortsätta som tidigare. Det viktigaste framåt är, enligt henne, att ”inte skära ner” biståndet och inte heller ”ge upp om internationellt samarbete”. För det afghanska folkets skull.

Inte med ett ord förklarar hon biståndet ska nå detta afghanska folk, eller hur vi svenska skattebetalare ska kunna garanteras att våra pengar verkligen hamnar där de gör nytta. Hon får inte heller någon fråga om den saken. För att vara en intervju med en av de mest inflytelserika makthavarna är det en tam och menlös historia. Följdfrågor – vad är det, liksom?

Ann Linde påpekar också hur viktigt det är att vi inte har ”en omänsklig politik som aldrig tillåter folk att få möjlighet att utveckla sina egna liv”.

I en tid då våldsbejakande islamister kuppar ett helt land och inför en omänsklig politik som på allvar aldrig tillåter hälften av folket – kvinnorna – att få möjlighet att utveckla sina egna liv, så oroar sig Sveriges utrikesminister alltså för västvärldens ”omänskliga” politik. Jag menar, ÄR den ens omänsklig? Naturligtvis inte.

Hon säger sig (förstås) också vara väldigt orolig för den ”kalla, hårda, främlingsfientliga eh… eh… politiken som nu växer fram i land efter land”. Men hon förtydligar inte vad det är för slags politik hon pratar om i sammanhanget. Är det det faktum att allt fler länder i Europa har börjat sätta sina egna medborgare i första rummet som stör henne? Är det detta som är ”hårt och kallt”?

I så fall bör nog Ann Linde överväga att sluta med partipolitiken, för i Sverige ska all offentlig makt utgå från folket och när folket säger nej till öppna gränser så är det politikernas plikt att rätta sig efter det istället för att dränka hela samhället i en svamlig känslosås som bara leder till elände. Jag menar, har Ann Linde hur det var i Sverige 2015-16?

Har hon glömt hur driftiga asylentreprenörer skrattade hela vägen till banken på skattebetalarnas, så väl som på de asylsökandes, bekostnad?

Har hon glömt hur radikala muslimer smög in bland flyktingströmmarna och gjorde livet surt för kristna flyktingar?

Har hon helt missat den utbredda kriminaliteten som kan tillskrivas nyanlända?

Tydligen. Det är ju bara verkligheten och varför bekymra sig om den. Det är ju så mycket mer angeläget sjunka in i de fåfänga drömmarna om den ”humanitära stormakten”.

Bitte Assarmo