PATRIK ENGELLAU: Vad vi kanske kan lära oss av talibanerna

En vän till mig som är begåvad och erfaren nog att se klart är naturligtvis bekymrad över nationens framtid. Jag ser inget hopp någonstans, säger han. Det beror på att våra hjärnor är felprogrammerade.

Vad menar du? frågar jag.

Det räcker egentligen med ett enda ord för att du ska förstå, svarar han.

Vilket ord? undrar jag som inte förstår ett dugg.

Kriminalvård, säger han och väntar på att jag ska begripa. När jag inte gör det övergår han till att förklara.

Det är feltänkt att man ska vårda kriminella, säger han. Vård är sådant man ger till folk som av otur och utan egna avsikter råkar ut för olyckor. Man vårdar till exempel den som fått cancer. Men dömda brottslingar är definitionsmässigt skyldiga och har sig själva att skylla. De ska inte vårdas, de ska bestraffas. Till exempel behöver de inte egna rum och egen diet. Fängelser ska vara tukthus, inte spaliknande pensionat.

Då förvandlas jag på prov till djävulens advokat och försöker se ut som Morgan Johansson: Jamen de har inte sig själva att skylla. Kriminologerna säger att det är socioekonomiska faktorer som ligger bakom brottsligheten. De har vuxit upp i trångbodda familjer med dåliga inkomster, med frånvarande pappor, med arbetslösa alkoholister till mammor. Det är klart att de blir kriminella för att kunna skaffa sig guldklocka och svartlackad Mercedes Benz.

Ha! säger vännen. Samma fel igen. När man säger vård betyder det att att personen i fråga inte har något eget ansvar för sin situation. Samma sak när man säger socioekonomiska faktorer. Den som blivit utsatt för en socioekonomisk faktor kan inte rå för vad han senare i livet tar sig för. Han är ett offer. Det är förresten samma sak med de så kallade utsatta områdena. Vad är de utsatta för? Är det strukturell svensk rasism som gjort folk som bor där till offer för att de bränner bilar och skjuter andra människor?

Om du ska hålla på så där, säger djävulens advokat, det vill säga jag själv, så kommer du att bli tvungen att hjärntvätta varenda svensk, i varje fall varenda svensk myndighetsperson. De flesta får ju sin lön för att uppehålla föreställningen att nästan alla är offer utom möjligen medelålders vita heltidsarbetande män med arbete i privat sektor. Sådana är i stället nästan säkert något slags förövare enligt den kända feministiska principen att ”alla män är djur” eller ”män är samma talibaner här som där”.

Du har rätt, säger min vän allvarligt. Del ett i den svenska statsfilosofin är att nästan alla människor är oskyldiga offer för någon sorts djävelskap som kan vara könsmaktsordningen eller kapitalismen. Del två är att de besvär som offren åsamkats – vad som helst från benbrott till könsdysfori – kan avhjälpas av högutbildade statligt anställda botgörare som visserligen inte lyckas så bra – se exempelvis på brottslighetens utveckling – men som har gott hopp inför framtiden bara politikerna som vanligt skjuter till ett antal extra miljarder.

Sverige lyder under en falsk och ansvarslös ideologi som bara syftar till att hålla dagens politikervälde med stödtrupper vid makten medan nationen gradvis förfaller, instämde jag. Här måste rivas och byggas nytt. Frågan är hur lång tid det tar att återställa en sådan hoper felkalibrerade hjärnor.

Stopp där, sa vännen. Först måste systemet krascha. Annars är det ingen som vill ändra det. Men sedan tar det ungefär trettio år att komma igen.

Hur vet du det?

Det vet jag inte. Jag gissar. Det tog ungefär trettio år för den svenska PK-ismen att tränga ut den gynnsamma och utvecklingsfrämjande småborgar- eller gråsosseideologi som tidigare dominerade i Sverige. Även för talibanerna tog det trettio år från det totala inre sammanbrottet i samband med Rysslandskriget när rörelsen splittrades i skärvor av klaner och krigsherrar i strid med varandra och fram till promenadsegern i början av augusti mot världens starkaste krigsmaskiner. Sådant går inte av sig själv. Det kräver sammanhållning och laganda och offervilja som i värsta OS-lag i fotboll även om det i just det här fallet var för onda ändamål.

Patrik Engellau