Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Då och då, fast ganska sällan, får jag email från läsare som klagar över att jag och andra skribenter på DGS bara pratar i stället för att göra något som kan lyfta nationen ur dess nuvarande ömkliga tillstånd.
I sak har de rätt. Jag och andra bara pratar och det händer ingenting. Varken Morgan Johansson eller generaldirektör Mikael Ribbenvik bryr sig. Bostadsminister Märta Stenevi ska vi inte prata om.
Frågar jag Stefan Löfven, Morgan Johansson eller någon annan i det rödgröna elände som kallas regering, får jag förmodligen svaret att mitt Sverige aldrig funnits. Att det alltid har varit så här. Att Sverige inte ens är mitt utan allas. Varje år är År Noll – det är nu vi bygger Sverige, nu och hör sen!
Jag var nio år när Martin Luther King höll sitt berömda tal ”I have a dream”. Hans tal hade stark inverkan på mitt unga oförfalskade sinne. Jag tyckte att han hade rätt i sin dröm om att hans barn en dag skulle bli bedömda efter vad de gjorde och inte utifrån sin hudfärg.
Ibland förvandlas det som borde vara en fullkomligt okomplicerad situation till ett kaosartat tumult och en alldeles vanlig fredagskväll slutar med blåtira och blåljus. Sådan blev min helg.
Sveriges utrikesminister Ann Linde har på nytt visat sitt dåliga omdöme. Denna gång vid en så kallad busringning från Vovan och Lexus två ryska komiker, som gjort sig kända för att ringa upp och driva med olika internationella ledare, där de ofta får sina måltavlor att försäga sig och avslöja hemligheter. I helgen publicerades ett samtal med Sveriges utrikesminister Ann Linde.
Samhället håller sig med ett antal intuitiva uppfattningar som känns så självklara att de inte behöver ifrågasättas. Alla idag vuxna svenskar inhämtade sin bild av samhället under det kalla kriget. Det kalla kriget erbjöd två alternativ: demokrati representerat av västerlandet och diktatur representerat av Sovjetunionen och en del andra likasinnade kommuniststater.
KATEGORI: Ovetenskapliga undersökningar Jag har ringt upp 186 olika fondförvaltare och frågat om de kan erbjuda mig en kontakt som talar perfekt svenska när jag vill diskutera hur jag ska placera mina pengar. Man vill ju gärna bli förstådd i sådan delikat situation och undvika varje form av missförstånd.
I förrgår (1/8) uppmanade jag i ett inlägg Det Goda Samhällets läsare att berätta vilken bondbrud som är favorit. Inte många deltog i undersökningen. Kanske för att jag inte nämnde något om att välja favoritbondbrud i rubriken?
West Side Story är en romantisk kärlekshistoria, inspirerad av Shakespeares tragedi Romeo och Julia, med handlingen förlagd till 50-talets New York. Allt inramat av fantastisk musik av Leonard Bernstein. Filmen hade premiär 1961 och jag såg den första gången när jag gick på högstadiet.
Sherlock Holmes besvärades av en oförklarlighet. Det handlade långt ifrån om den hårdaste nöt han tvingats knäcka under sin karriär men ändå en svårighet som satte hans skarpsinne på prov. Han bedömde att lösningen skulle kräva åtminstone en pipa tobak, kanske två.
Händelsen med Simpson hade visat att det fanns en hund i stallet när någon kom dit för att stjäla tävlingshästen Silverbläsen. Men hunden hade inte givit skall som den borde ha gjort om något ovanligt eller obekant inträffade, det var mysteriet.
KATEGORI: SVERIGE – VÄRLDENS MEST IDIOTISKA LAND Reinfeldt gick totally nuts när SD kom in i riksdagen 2010. Han spårade fullständigt ur och ingick MÖK med MP 2011 för att straffa väljarna och näpsa SD. Samma år inleddes även arbetet med att tillsammans med MP ge illegala invandrare i Sverige rätt till sjukvård och skola vilket blev till lag 2013.
Igår skrev jag ett inlägg med anknytning till den första James Bond-filmen, Dr. No från 1962. Jag fortsätter på det spåret idag. Jag vill dela en tanke jag fick när jag såg filmen.
En stor del av filmen utspelas på Jamaica, som då var en brittisk koloni. Jag slogs över hur rent och fint det ser ut. Den ser ut som en vacker och idyllisk ö.
Från Sveriges Radios program ”Ekot” den 30 juli.
Som vi alla redan vet innebär ett avslag på ansökan om asyl i Sverige att det är helt upp till den asylsökande att följa beslutet eller välja att stanna kvar. Vidare försvåras myndighetsutövningen från Migrationsverket och Migrationsdomstolarna av att det är andra länder, som Iran eller Irak, som de facto styr över den svenska migrationspolitiken. Dessa länder kräver att de som ska utvisas tillbaka hem ska återvända frivilligt.
För snart fyra år sedan skulle jag gå till gymmet. Klockan var 18 på kvällen. På min vänstra sida var det några lägenheter. På min högra sida låg kyrkan. Det var höst och mörkt. Plötsligt kom några stenar från vänster och flög mot mig med samma kraft som när NASA skickar upp en raket i Florida. En sten svischade förbi precis bredvid mitt vänstra öra. En annan sten kom 1,5 meter framför mig. En annan sten träffade min tumme med väldig kraft. Jag vände mig om och såg mot balkongerna för att se varifrån stenarna hade kommit. Balkongerna var folktomma även om dörren till en balkong stod öppen. Jag började gå mot gymmet igen. Då skrek någon fula ord till mig. Då jag vände mig om för att se vem det var hade han gömt sig igen.
Ursäkta att jag påpekar det men texter som författas av reklamfolk, PR-personer och andra ordkonsulter är nästan alltid fjäskigt inställsamma och ofta farligt tendentiösa åt något olämpligt håll. Den första augusti damp det ned ett par morgontidningar i lådan som båda hade samma helsidesannons för det svenska försvaret på framträdande plats. Annonsen förklarar att den svenska försvarsmakten anser att Pride-flaggan, åtminstone nu under Pride-veckan, ”är värd att försvara”. Motivet har säkert kostat några miljoner att låta PR-folk komponera och låter så här:
Vi försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer.
Den första James Bond-filmen, Dr. No, hade premiär 1962. Sean Connery spelade den brittiske spionen med rätt att döda. Jag gjorde nyligen ett avsnitt om filmen för podden Tankar från framtiden.
I Dagens Nyheter pågår en kampanj med många bottnar som i sista hand, tror jag, som vanligt handlar om att PK-istiska politruker, till exempel journalister på DN, ska få vanliga medelklassare, till exempel jag, att skämmas. Ett skamset folk är ett lydigt folk som är lätt att styra.
Det talas alltid om samhällets förebyggande arbete som det mest viktiga när det gäller till exempel gängkriminella med invandrarbakgrund i våra problemtyngda förorter. Man måste börja i tid. Men vad som är rätt tid varierar. För 20 år sedan skulle man börja ”i skolan”, lite diffust uttalat. I takt med att den riktigt grova kriminaliteten har krupit neråt i åldrarna i de utsatta områdena så har buden förändrats.
Anders Leion skrev nyss en artikel som sätter fingret på en känslig punkt nämligen hur det skulle gå till att utforma en ny invandringspolitik. Betänk följande två svårförenliga fakta:
Nyligen besökte jag en gammal vän som är ålänning och journalist. Vi gick på journalisthögskolan tillsammans på åttiotalet. Han verkade ett tag i sin profession i Sverige efter examen, men beslöt sig att efter några år flytta hem igen. Under många år har han sedan varit aktiv som journalist och därefter arbetat för att stärka Ålands självständighet gentemot Finland. Att tillhöra Sverige ser han inte som ett särskilt attraktivt alternativ.
Långt upp i högan nord har det tydligen under minst tusen år odlats fram en svår och förödande rasism. Tar vi upp Sverige som exempel så är vi svåra att slå. Vi har tagit emot flest invandrare i västvärlden räknat per capita, ändå är och förblir vi uttalade rasister.
Sverige är numera så iskallt rasistiskt att flyktingar tvingas fly härifrån. Om detta har Annette Rosengren skrivit en bok som, enligt Expressens recensent Per Wirtén, ”utmanar den svenska självbilden” på ett ”smärtsamt” sätt. För ”vem orkar smälta tanken att människor börjat fly från den svenska fientligheten, till andra mer upplysta länder i Europa?”
Filmskaparen Richard Donner dog i början av juli. Han föddes år 1930 i New York och blev alltså 91 år gammal. Hans meritlista som regissör sträcker sig över 82 titlar, med början på 1960-talet.
Donners genombrott kom 1976, samma år som jag föddes, med skräckfilmen ”The Omen”. Han skapade flera filmer som har betytt mycket för mig. Självklart ”Superman” från 1978 med Christopher Reeve som Clark Kent/Superman.
Allt som här ska berättas är sant. Det finns ingen baktanke med det jag säger. Jag vill exempelvis inte dra några slutsatser av hur ungdomsbrottslingar behandlades av rättvisan förr och nu. Men hur det kunde gå till förr i tiden därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.
Med massinvandringen har vi fått många nya samhällsproblem att åtgärda. Jag behöver inte räkna upp dem alla men ger ett litet axplock. Vi har fått en utbredd arbetslöshet bland nyanlända, låg utbildningsnivå och analfabetism. Gängkriminaliteten har exploderat och vi tillhör nu ett av Europas mest drabbade länder när det gäller upplopp, bilbränder, rån, våldtäkter, dödsskjutningar och bombdåd, här kallat stök och explosioner av våra polisledningar och medier.
Gammelmedia förnekar sig inte. Man fortsätter att gräva efter det rasistiska guldet. Även i en sinande gruva som Sverige. Vårt land är ju sannolikt ett av de minst rasistiska i världen. Den antirasistiska industrins hjul måste hållas snurrande.
Det året jag fyllde 18 år sommarjobbade jag hela sommaren för att kunna ta körkort, vilket jag också lyckades med. Jag betalade själv varenda krona och öre det kostade.
På den tiden agerade man efter den gamla välbeprövade principen att man måste ha ett jobb och en inkomst för att kunna skaffa sig det man behöver och vill ha. Numera är den principen omvänd, man måste först få det man behöver för att kunna skaffa sig ett jobb.
En nyfiken människa med huvudet på skaft i min bekantskapskrets frågade mig häromdagen på vilka grunder jag är klimatskeptiker. Efter en kort betänketid beslöt jag att inte försöka snacka bort vederbörande genom att hänvisa till kända experter i USA som jag aldrig träffat och som också påstås vara skeptiker. (Jag är för övrigt tacksam att han inte frågade vad som menas med skeptiker eftersom schatteringarna verkar oändliga så att om det blev diskussioner på allvar skulle nog även skeptikerna fara i luven på varandra.)
Den liberalkonservativa nättidningen Bulletins amerikanske chefredaktör Andrew Rosenthal uttalade sig i fredags på ett minst sagt uppseendeväckande sätt i en intervju i Svenska Dagbladet (artikeln är bakom betalvägg). Det märkliga är att istället för att stärka Bulletins uttalade högerprofil framstår deras högste journalistiske chef som politiskt korrekt, alltså woke – en representant för den yttersta amerikanska identitetsvänstern, med dåliga kunskaper och en delvis underlig bild av läget i Sverige.
Dagens Nyheter rapporterar att svenska patienter tillåts välja läkare med etniskt svenskt ursprung. Detta har tidningen tagit reda på genom att låta journalister ringa runt och låtsas vara patienter med just dessa önskemål. Svaren de fått – att man faktiskt får välja i den mån det är möjligt – tycks vara ett problem långt större än klankriminalitet och skjutningar, om man får tro DN. För effektens skull kryddar de förstås artikeln med en snyfthistoria om Soliman Hoshmand, specialist i akutsjukvård, som tydligen blir diskriminerad och förnedrad av svenska patienter så fort han visar sig på arbetsplatsen:
