PATRIK ENGELLAU: Den främsta lärdomen av coronat – i varje fall hittills

Om du vill ha en genomarbetad och troligen vederhäftig utvärdering av den svenska coronastrategin så har Statsvetenskaplig tidskrift just kommit ut med en rapport på 598 sidor skriven av 34 akademiska forskare från olika lärosäten. Det är nog inte så sannolikt att dessa skulle ha missat någon betydelsefull statsvetenskaplig aspekt av frågan.

Själv har jag sedan pandemin dök upp i februari eller mars 2020 skrivit minst ett dussintal artiklar i ärendet där jag försvarat flera motsägelsefulla uppfattningar. Det kan verka oförsiktigt att framföra synpunkter som inte är garanterat sanna och som kan komma att kullkastas av senare erfarenheter men att livet faktiskt kan arta sig just på det sättet – och nog måste göra det – är den för mig kanske tydligaste läxan av tiden med coronat.

Läxan är att man inte vet. Inte ens experter vet. Vi vet ännu inte om det är klokt att stänga samhällen och ekonomier för att hålla smittan kort eller om det är bättre att göra tvärtom och hålla öppet så mycket det går. (Frågan mig inte vad ”det går” betyder för även där är svaret höljt i dunkel.) Vi vet ännu inte om det är lämpligt att vaccinera barn och ungdomar eller ens friska vuxna. Den som har lust kan fylla på med en hel radda andra saker som vi själva och de andra coronaexperterna faktiskt inte vet.

Att inte veta i den genuina bemärkelsen att vara säker på att inte ens expertisen har några riktigt pålitliga uppfattningar är ett för mig ovant tillstånd. Västerlandet har så länge jag minns varit ganska säkert på motsatsen. Inte så att man ansåg sig veta allt, men det okända betraktades som mörka områden som bara ännu inte hunnit belysas av vetenskapens skarpa och avslöjande ljus. Jag kan inte komma på någon annan händelse i mitt liv som på samma sätt som coronat har ifrågasatt – eller kanske till och med krossat – denna bekvämt självsäkra och trygga attityd. Experterna själva må vara fortsatt övertygade om vad de fått lära sig men bland folk i allmänhet gror en ny sorts tveksamhet. Se bara på de stora antivaxx- och antinedstängningsdemonstrationer över hela världen. Till och med min trettionioåriga dotter som bor i USA och är en mycket sansad och förnuftig person och därtill diplomerad sjuksköterska avstår från att vaccinera sig.

Här ser vi alltså två fenomen som borde vara oberoende av varandra men som kanske inte är det: å ena sidan västerlandets på senare år tilltagande självtvivel exemplifierat av sådant som PK-istiska idéer om västerlandets skuld för underutveckling och slaveri och nu senast USA:s, som det verkar, plågsamt taffligt genomförda reträtt från Afghanistan, å den andra sidan en möjligen normal influensavåg av en typ som vi fått uppleva vart tionde år och nu skapar sådan ångest och förvirring i hela världen att det kanske slutar med obligatorisk övervakning från överhetens sida av alla människor enligt kinesisk modell.

Men tänk om dessa två företeelser inte är oberoende av varandra. Kanske är coronavåndan en funktion av en underliggande och tämligen nybildad – och, om du frågar mig, helt obefogad – misstro mot vårt eget samhälle. Självtvivlet är måhända som en autoimmun sjukdom (det betyder att kroppen angriper sig själv) och coronaförvirringen ett symtom.

Jag vet att det inte finns några bevis för att det skulle ligga till på det sättet men om jag hade varit amerikansk nobelpristagare i medicin skulle teorin gästspela på debattsidor över hela världen eftersom världen hela tiden längtar efter nya synsätt som kan pigga upp människornas diskussioner tills de känns uttjatade och kan gå till glömskans slutförvaring vilket inte gör något ty vid det laget har amerikaner hittat på nya uppfriskande teorier.

För tjugo år sedan hade världen troligen knappt märkt coronat. Det fanns inte PCR-tester. Det hade dött folk men det hade det gjort i alla fall och någon märkbar överdödlighet hade, som nu, inte kunnat identifieras. Coronat hade liksom de influensor vi minns, till exempel ”asiaten” och ”Hong Kong-pandemin”, blåst förbi utan att andra än epidemiologerna besvärade sig något särskilt.

Varifrån kommer coronaskräcken? Många tror att sjukdomen och därmed skräcken framkallats av Bill Gates och Pfizer. De kanske har rätt. Jag tror emellertid att den kommer från medborgarna i allmänhet. Våren 2020 var alla människor jag känner helt förfärade. Det behövdes inga förbud och officiella nedstängningar för att få sådana människor att isolera sig. Vi gjorde det av oss själva. Kan man föreställa sig att det finns dussintals olika kön så kan man väl oroa sig för en ny digerdöd. Tänk dig att vara nationellt ansvarig politiker med sådana uppskärrade väljare! Och därtill en ansvarig politiker som i enlighet med ovanstående observationer inte hade en aning om vad han borde göra och därtill oavbrutet stördes av en kakofoni av expertröster som skrek i munnen på varandra. Med nedstängningar och sedelpressar kunde en ansvarig politiker i varje fall visa handlingskraft även om båda troligen var skadliga och därför blev den internationella standardlösningen nedstängningar och sedelpressar plus mer eller mindre desperata satsningar på snabbutvecklade vacciner som förhoppningsvis gör nytta.

Och Sverige? Rätt snabbt har vi sjunkit ned till plats 39 räknat efter coviddöda per miljon men om man betänker att majoriteten av de 180 länder som ligger bättre till troligen inte kan räkna sina döda på rätt sätt – vad tror du om Burkina Faso och Tadjikistan? – så ligger vi nog inte så illa till. Ett stort problem var att vi inte kunde sköta de insjuknade på äldreboenden. Det var politikens fel. Äldreboendena fick inte ha syrgas för syrgas var landstingsregionernas monopol. De sjuka ordinerades i stället morfin för att de antogs vara döende varpå de också dog. Man tillämpade Socialstyrelsens triageprinciper och höll de gamla borta från sjukhusen trots att sådan sållning bara är befogad när vårdplatser saknas och det gjorde det inte.

Om västvärlden i stället haft kloka politiker och sansade medborgare så hade det nog inte blivit så mycket sjå.

Patrik Engellau