PATRIK ENGELLAU: Svensk självsäkerhet

Sverige styrs som bekant av ett politikervälde som hämtar sin legitimitet i en nationell myt om att vårt land är en humanitär stormakt som bättre än andra länder vet hur sociala myndigheter kan lyfta människor ur svaghet och misär och skapa ett gott samhälle. Vad vore det för särskilt med det officiella Sverige om föreställningen om Sveriges unika förmågor inte kunde upprätthållas? Det är detta den ängsliga omsorgen om den internationella ”Sverigebilden” handlar om.

Centrum för detta tänkande ligger hos politikerna och i välfärdsindustrin som förkroppsligar den svenska specialiteten att bättre än andra länder kunna lösa alla slags sociala mänskliga problem. ”In Sweden we have a system”, påstås svenska EU-politiker upplysa sina kollegor från andra länder när någon knivig utmaning ska diskuteras som Sverige enligt egen uppfattning redan vet hur man ska åtgärda.

I egenskap av biståndsbyråkrat har jag levt med och därvid gradvis upptäckt den svenska attityden under mer än tio år. U-landsbistånd är egentligen bara välfärdspolitik förflyttad till utanförskapsområden på andra breddgrader. Det speciella med verksamheten är att den egentligen aldrig lyckas nå sina mål och aldrig utvärderas på något seriöst sätt av den orsaken att resultatet definitionsmässigt inte kan vara dåligt eftersom den svenska metoden är den bästa tänkbara. Till följd av detta är det som kan se ut som ett misslyckande i svensk inhemsk eller extern välfärdspolitik i själva verket inget misslyckande utan bara en konsekvens av att resurserna varit otillräckliga. Politikernas reaktion på alla problem blir därför att tillskjuta ett antal nya miljarder vilket avhjälper misstämningar som kan ha uppstått i välfärdsapparaterna.

Afghanistan har under lång tid varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Under den närmaste treårsperioden var planen att göra svensk utlandsvälfärd för ungefär 800 miljoner kronor om året. ”Biståndets fokus är på mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet, utbildning, hälsa, fred och ekonomisk utveckling med fokus på miljömässig hållbarhet”, står det på regeringens hemsida.

Fanns det någon chans att ens den överlägsna svenska välfärdskompetensen skulle lyckas med något i den vägen? De största svenskfinansierade insatserna har genomförts av Svenska Afghanistankommittén (SAK), en verksamhet med 5 000 anställda, nästan uteslutande afghaner, som ska åstadkomma allt det där som Sverige vill. Enligt kommitténs verksamhetsberättelse från 2015, som är den senaste jag kunnat hitta, var det redan för sex år sedan, medan talibanerna fortfarande var jämförelsevis svaga, svårt att arbeta i Afghanistan:

Utvecklingen i Afghanistan har inneburit ett förvärrat säkerhetsläge, vilket leder till att vi får svårare att genomföra våra åtaganden. Arbetet tar helt enkelt längre tid och blir omständligare. Men vi drabbas också direkt, även om vi inte är målet för våldshandlingarna. Den mest flagranta händelsen såg vi så sent som i februari i år då afghanska säkerhetsstyrkor stormade en av våra vårdcentraler i Wardak, tog med sig och dödade tre personer varav en femtonårig pojke…

FN:s anläggning på platsen stacks i brand och ett sjukhus som drivs av Läkare utan gränser attackerades av internationella och afghanska säkerhetsstyrkor, vilket ledde till 30 döda civila…

En brutal händelse som åskådliggör ovanstående ägde rum i mars då Farkhunda, en 27-årig kvinna med en examen i teologi, misshandlades till döds, brändes och kastades i Kabul-floden av en folkmassa efter att ha blivit anklagad för att ha bränt Koranen. Enligt uppgift hade folkmassan hetsats av en mulla efter att Farkhunda hade kritiserat hans försäljning av amuletter vid en helgedom…

Återigen var den stora utmaningen för SAK det försämrade säkerhetsläget. Några aktiviteter har skjutits upp till 2016…

Utöver konsekvenserna för befolkningen dödades 50 personer som arbetade i utvecklingsorganisationer under 2015. Ytterligare 44 skadades och 108 kidnappades enligt International NGO Safety Organization (INSO). Tre av kidnappningarna drabbade utländska medborgare…

Den 25 maj i provinsen Wardak kidnappades en chaufför och två av SAKs skolkonsulenter av talibaner när de var på väg för att följa upp arbetet på SAKs skolor…

Mellan 6 och 15 juli, i provinsen Wardak, belägrade afghanska säkerhetsstyrkor en av SAKs kliniker vilket hindrade personalen från att driva den och ge vård åt civila…

SAK arbetar i en miljö där korruption nästan alltid är en faktor. Anställda krävs på mutor då de arbetar med ärenden som kräver myndigheternas delaktighet, vid upphandlingar på uppdrag av SAK eller i sina privatliv…

Under året har det från de afghanska säkerhetsstyrkorna rapporterats över 8 000 dödade och 12 000 skadade. Trots rekrytering och utbildning har armén förlorat en tredjedel av sina trupper under året då man lägger samman dödsfall, skador och deserteringar…

Det finns ingen anledning att misstänka att SAK inte skulle göra en heroisk insats i Afghanistan (plus att organisationen tydligen också hjälper afghanska flyktingar till Sverige) men ska Sverige fortsätta ett bistånd som är så svårt, som ger så osäkert resultat och dessutom innebär ett slags erkännande av talibanerna vad utrikesministern än säger?

Ann Lindes vilja att fortsätta det svenska biståndet handlar bara, vad jag kan se, om att upprätthålla myten om den humanitära stormaktens unika kompetens att lösa sociala problem. Så här sa hon i Godmorgon världen:

Vi har ju en vana från svenska… öh… det sättet som vi bedriver biståndsverksamhet på och verka i mycket svåra situationer. Vi har lyckats även under det förra talibanstyret i slutet av 90-talet att ha kvar biståndsinsatser, att ha kvar flickskolor, att ha hälsovård, bygga upp det trots talibanstyre.

Sverige är lika motvilligt att avsluta bistånd som att avsluta socialpolitiken även om det inte finns några resultat att visa upp. Verksamheten finns i första hand för den producerande apparatens skull. Man kan inte lägga ned något så storslaget bara för att det inte fungerar.

Jag var chef för den svenska ambassaden i Guinea-Bissau åren 1976 – 78 och ägnade den andra halvan av tiden, sedan jag insett att pengarna var bortkastade, till att förklara detta för högre instanser. Det där med att finna ny insikt och förkasta alla sina intränade och medförda föreställningar om den medfödda svenska överlägsenheten var plågsamt, det vill jag lova. De högre instanserna lyssnade vänligt men lät mina synpunkter passera. Det tog tjugo år innan poletten föll ned och biståndet till Guinea-Bissau avslutades. Detta stackars land avskrevs som ett omöjligt fall till och med för den humanitära stormakten. Själv tror jag felet var biståndsförgiftning men den humanitära stormakten kan inte erkänna några fel. Hellre då några miljarder kronor av svenska skattebetalares pengar i sjön och ett kvaddat mottagarland. Nu handlar det om att hitta ursäkter för misslyckandet i Afghanistan. Utrikesministern börjar med att förneka det och hävda att Sverige tvärtom klarat saken häpnadsväckande bra.

Patrik Engellau