JAN-OLOF SANDGREN: Man får hata Annie Lööf

Ett säkert sätt att identifiera en politiskt korrekt politiker är att hen i varje politiskt anförande, minst en gång nämner att vårt största samhällsproblem inte är kriminaliteten, arbetslösheten eller ens budgetunderskottet, utan ”hatet”. Kan man bara få oss att sluta hata det vi inte gillar, kommer de andra problemen nog att lösa sig.  

Särskilt allvarligt är det att hata politiker. Hat mot Jimmie Åkesson eller Donald Trump kanske kan ursäktas (de är ju trots allt vita makthavare med y-kromosom) men att hata Annie Lööf är inte OK. Att Annie visat sig vara en synnerligen svekfull politiker, beredd att offra nästan vilka principer som helst inför utsikten att bli statsminister, är ingen ursäkt. Hat är moraliskt fel! 

Jag är ingen vän av ”hat”, men heller ingen expert på moralfrågor. Så utan att vara överdrivet religiös vill jag veta vad Gud anser om saken. Låt oss börja med de tio budorden. 

Två av budorden förbjuder oss faktiskt att hata. Det ena gäller kärleken till Gud och det andra respekten för våra föräldrar. Så om Annie Lööf varken är Gud själv eller min mamma, är det alltså grönt ljus att hata henne. 

Låt oss gå vidare till de sju dödssynderna, som mer handlar om våra mänskliga känslor. Oförlåtliga synder är Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Lättja. ”Hat” finns inte med på listan, men vrede är det som kommer närmast. Enligt Wikipedia är vrede synonymt med: ilska, raseri, ursinne och tar sig ofta fysiska uttryck i form av ökad hjärtfrekvens, förhöjt blodtryck, ökad produktion av adrenalin, samt en vilja till aggressiva handlingar. Så om man nöjer sig med att hata Annie Lööf med kallt blod, och utan att hetsa upp sig, torde det vara OK. 

Så till den verkliga utmaningen. Andra delen av det dubbla Kärleksbudet ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Inte ens här kräver Gud att vi ska älska Annie Lööf, bara att hon ska dömas enligt samma måttstock som vi dömer oss själva. Med denna listiga formulering har Gud lämnat en bakdörr öppen. Säkert har fler än jag noterat att det blir svårare att älska sig själv, om man ljuger och bedrar sina medmänniskor. Hur min självrespekt sett ut om jag satt Sveriges framtid på spel, inför utsikten att hamna i rampljuset ytterligare en mandatperiod, vet jag inte. Jag har aldrig varit i den situationen, så frågan måste lämnas något öppen.  

Man kan också fundera över vad Gud menar med ”min nästa”. Är det verkligen samma sak som ett politiskt ämbete? 

Slutligen tror jag inte hat mot politiker utgör något allvarligt problem i Sverige. Möjligen med undantag för SD. För övriga partier verkar hat vara en sån bristvara att man vidgat begreppet till att gälla snart sagt varje negativt personomdöme. Om jag till exempel hävdar att Annie Lööf är en måttligt begåvad, karriärlysten och inkompetent politiker, som lider av uppblåst självbild och snarast borde avlägsnas från sin post, skulle jag nog räknas till Annie Lööf-hatarna. Fast jag i själva verket bara gett utryck för ett negativt omdöme. Hade hon inte varit Sveriges (kanske) mäktigaste kvinna hade hennes svagheter knappast berört mig, för vem är perfekt när allt kommer omkring. 

Men även om jag gått steget längre, och faktiskt hatat henne, hade jag inte heller gjort något fel. Inte ens om man tillämpar den moralkodex Gud uppenbarat för mänskligheten (om jag tolkat honom rätt).  

Bästa argumentet för att inte hata är snarare bristen på effektivitet. Det kräver massor av energi och får sällan den effekt man önskar. I en demokrati som Sverige – för Sverige är fortfarande en demokrati enligt de flesta kriterier – finns inget effektivare sätt att bli av med Annie Lööf, än att sluta rösta på henne.      

OBS: Annie Lööf kan i texten bytas ut mot valfri politiker, ingen nämnd ingen glömd.  

Jan-Olof Sandgren