JAN-OLOF SANDGREN: Min första yogaelev

Min första yogaelev var en fet pojke från Saudiarabien. Jag hade precis blivit utexaminerad från Sivananda Yoga Vedanta Forest Academy, med titeln Yoga Siromani (grundskollärare på yogaspråk) och unnade mig några veckors behandling på en välrenommerad hälsoklinik i södra Indien. 

Jag inledde varje morgon med ett yogapass i sjukhusparken. Vid ungefär samma tid promenerade en ung man runt parken, stödd av sina bägge farbröder. Han var i dåligt skick och behövde ibland hjälp med att kliva över en trottoarkant. En av farbröderna berättade senare att han vid 12 års ålder miste sin far och drabbades av en depression, så allvarlig att han tillbringade fyra år sittande i en fåtölj, varvid benen helt enkelt slutade fungera.  

Under en av morgonpromenaderna stannade han till framför min yogamatta och tittade. Jag erbjöd mig att visa honom några trix och med farbroderns hjälp placerade vi honom på mattan. Det var inte läge att ge några instruktioner, så istället bände jag och vred hans armar och ben, tills han satt i något som liknade en yogaställning. Han var exalterad över resultatet och lovade komma tillbaka. Nästa morgon var han på plats, och efter en veckas flitig träning var trottoarkanterna inte längre något problem. 

Pojkens rörlighet utvecklades i raketfart och farbrodern menade att jag åstadkommit ett mirakel. För att visa sin tacksamhet kysste han mig och räckte över en stor påse saudiska dadlar. Världens bästa dadlar, förklarade han, men tyvärr det enda positiva man kan säga om mitt land. Och nu tog historien en annan vändning. Med illa dold bitterhet förklarade han att Saudiarabien (för att parafrasera Donald Trump) var ett ”shit-hole-country”, utan något som helst intressant att erbjuda civiliserade människor. Bara en sån enkel sak som att kliva in på en bar och beställa en Dry Martini var förstås omöjligt. För att inte tala om brudar… han rullade med ögonen, som om han saknade ord. Det bästa man kunde säga om Saudi var att det överallt fanns luftkonditionering. Brorsonens sjukdom var en ursäkt så god som någon, för att han och hans bror skulle komma bort ett slag och ha lite kul. Och Kerala låg inom bekvämt flygavstånd. 

Under veckan som gick fortsatte yogaträningen, samtidigt som farbröderna finkammade stan efter nattklubbar och kvinnor. Tyvärr hade den provinsstad där den välrenommerade kliniken låg, inte så mycket att erbjuda. Visserligen fanns några turisthotell i utkanten av stan, som serverade både det ena och det andra, men stämningen var väl inte riktigt som att kliva in i en James Bond-film.  

Efter tio dagar gav dom upp. I all hast beslutades att pojken skulle förflyttas till en snarlik klinik i Delhi – och medan han fick den behandling man lovat familjen, kunde farbröderna passa på att utforska huvudstaden. Morgonen därpå tog vi farväl på parkeringsplatsen. Pojken grät, medan farbröderna ordnade med packningen. Jag skäms lite grand över att jag inte kommer ihåg vad han hette. Men det var ett av de vanligaste arabiska namnen. Jag har i alla fall kvar en ring, som han drog av sitt finger och gav mig strax innan han klev in i taxin. Den har en svart sten med några tunna ljusa strimmor.    

Jan-Olof Sandgren