Under den tid som följt efter Afghanistans kollaps har det blivit allt tydligare att det finns flyktingar som reser på semester till landet de flytt från. Det står dem naturligtvis fritt att resa vart de vill – men är de verkligen att betrakta som ”flyktingar” om de så lättvindigt kan återvända på semester till sitt hemland?

De senaste dagarna har medierna rapporterat om Robina Ansary, som kom från Afghanistan som flykting för 20 år sedan, och som befinner sig i Kabul med sin familj. Det är tredje gången hon besöker landet hon flydde ifrån, men att människor undrar över detta har hon uppenbarligen ingen förståelse för. Till Aftonbladet säger hon:

”Många har hört av sig till mig och undrat varför jag inte följt UD:s råd och om jag är en flykting som semestrar i landet som jag flytt från. Jag är svensk medborgare som bott i Sverige sedan 20 år och jag jobbar som sjuksköterska. Jag har besökt Afghanistan tre gånger senaste åren och upplevt Afghanistan som ett stabilt ställe.”

Det senaste besöket har varat sedan i februari 2021, då Ansary har tillbringat sin föräldraledighet i det forna hemlandet. Och uppenbarligen har hon upplevt landet som så stabilt att hon inte ens märkt det spända läget, eller hållit koll på UD:s information.

Robina Ansary är inte ensam om att besöka landet hon flytt från. Det har länge rapporterats om att flyktingar återvänder på en semestertripp, även relativt kort tid efter att de sökt och fått asyl, och även om de uppbär socialbidrag.

2011 uppmärksammades ett fall i Sandviken, där en 18-åring sökt bidrag till semester i hemlandet men fått avslag. Förvaltningsrätten gav kommunen bakläxa och i sin dom konstaterade man att ”Den som uppbär ekonomiskt bistånd är inte belagd med reseförbud, varken till annan kommun eller till utlandet”.

I domen konstaterades också att det enligt praxis kan finnas skäl att bevilja bistånd till en utlandsresa om det är nödvändigt för att möjliggöra umgänge mellan föräldrar och barn.

Samtidigt är den som uppbär socialbidrag ålagd att följa en uppgjord planering och en rad regler som går stick i stäv mot att resa på semester till hemlandet. Man är tvungen att stå till arbetsmarknadens förfogande och söka alla arbeten som man har utbildning för och erfarenhet av, eller arbeten som inte kräver någon utbildning eller erfarenhet. Det innebär att man faktiskt måste söka arbete aktivt varje dag. Om man under en sådan planering är utomlands och inte kan ta ett arbete man blir erbjuden är man inte berättigad till försörjningsstöd.

Detta fick en god vän till mig känna av då hon under en period i sitt liv var tvungen att söka socialbidrag för att klara sig. Under samma tid blev hennes mamma svårt sjuk i en dödlig sjukdom, men väninnan fick inte avbryta sin planering, utan fick nöja sig med att resa och hälsa på sin mor under helgerna. Inte heller fick hon extra bidrag till resorna.

Det ter sig alltså väldigt märkligt att vissa får bidrag för att resa på semester under pågående socialbidragsperiod.

Det här problemet började uppmärksammas för många år sedan, men det är fortfarande närmast tabubelagt att prata om det. Men det måste vi faktiskt göra. Det kan inte vara rimligt att ha flyktingstatus, men likväl resa ”hem” på semester – i vissa fall dessutom på skattebetalarnas bekostnad.

Enligt 4 kap 5§ Utlänningslagen upphör en flykting att vara flykting ”om han eller hon av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare”. Det är med andra ord ganska enkelt att göra något åt flyktingarnas semesterresor. Men trots att alla känner till problemet görs ingenting åt det.