För ett tag sedan skrev jag om ett av demokratins mysterier, nämligen att de fattigare 50 + procenten, som definitionsmässigt befinner sig i majoritet, inte utnyttjar sitt demokratiska övertag för att skinna de rikare 50 – procenten. Tendenser har väl förekommit men aldrig med någon verklig beslutsamhet och övertygelse. Hur kan sådan återhållsamhet förklaras?

Teoretiskt är förklaringen enkel ty i läroböckerna förklaras att demokrati inte bara är att alla får rösta utan också – och lika mycket – att det finns fridlysta zoner i samhället som ligger utanför demokratins räckvidd. Där återfinns sådant som yttrandefrihet, äganderätt, näringsfrihet och religionsfrihet och en del annat. Därför vore det odemokratiskt om en majoritet på 50 + procent bestämde sig för att utnyttja statens våldsmonopol för att pungslå de mer välbärgade.

Men varför skulle majoriteten bry sig om vad några filosofer och teoretiker tänkt ut? Jag tycker fortfarande det är märkvärdigt att demokratin i ett land som Sverige inte missbrukats på det sätt som för en cyniker förefaller självklart.

I de flesta länder utanför västerlandet, kanske nästan alla, är man mindre nogräknad med teserna i läroböckerna om demokrati. Du kanske tycker att jag ska strunta i det eftersom det inte drabbar mig (utom möjligen indirekt till exempel genom att den inre oron i sådana länder kan motivera medborgare att flytta till Sverige med de blandade resultat detta kan få). Men det finns en annan mekanism som gör att västvärlden oundvikligen påverkas av tänkandet i den stora majoriteten av världens länder och det är Förenta Nationerna.

FN själv är ett demokratiskt organ i bemärkelsen att var och en av de nästan tvåhundra medlemmarna har en röst. Största delen av dessa har hemmavid inga spärrar mot att missbruka (eller upphäva) demokratin för egen vinning och därför har de inte heller några sådana hämningar när de kommer till generalförsamlingen för att rösta.

Av en händelse som vi kan reda ut någon annan gång råkar de länder som respekterar de demokratiska fri- och rättigheterna vara rika medan de som inte respekterar fri- och rättigheterna på det hela taget är jämförelsevis fattiga. FN är därför riggat för att en majoritet ska gadda ihop sig för att klämma minoriteten på pengar.

En normalsvensk FN-kramare skulle förstås anse mig paranoid. Det ligger kanske något i det. Men det är i den svenska debatten så tunnsått med FN-tvivlare, framför allt bland folk som jobbat där, att ensamma röster som ropar i öknen borde pigga upp den svenska allmänheten.

Som jag ser det går FN:s demokratiska underskott i ovan angiven bemärkelse särskilt i dagen i miljöfrågan. Miljöfrågan i sin moderna form föddes, påstår jag, vid FN:s stockholmskonferens år 1972. Sverige har hela tiden hört till sakens främsta tillskyndare. Olof Palme höll tal på tillkomstkonferensen och den svenska staten förbereder en ny internationell miljökonferens på frågans femtioårsdag nästa år.

Frågan har, tror jag, hela tiden drivits av ett antal engagerade intressen som i tillägg till en ideell omtanke om jordens och naturens framtid haft egna bevekelsegrunder. Där har funnits ett antal stater, särskilt den svenska, som lockats av tanken på att breda ut politiken över ett helt jungfruligt område och fylla det med tjänster, myndigheter, regler, ämbetsverk, lagar, budgetar och andra fördelar. FN-apparaten själv har eldats av samma vision. Miljöaktivister har värnat om utrotningshotade arter och i ökande takt kommit att leva på bidrag från framför allt offentliga källor och på så vis blivit alltmer övertygade om det riktiga i sitt uppdrag att rädda jorden och mänskligheten. På liknande sätt har frågan lett till uppkomsten av ett vittförgrenat system av miljöforskningsorganisationer där mängder med högutbildade miljöentusiaster strävat efter att göra sig hörda. Sammantaget har allt detta blivit en mäktig apparat som drivits av de rika västländerna.

Men varför ställer sig den stora majoriteten av FN-länder, som aldrig gått i bräschen för miljöfrågan utan tvärtom hårdnackat försvarat sin rätt att göra vad de vill med sina resurser – Stockholmskonferensen underströk staternas ”suveräna rätt att exploatera egna resurser enligt egen miljöpolitik” – bakom detta storslagna internationella evenemang? Jag tror det handlar om pengar och om fina jobb i de nya FN-apparater som etableras för att administrera frågan. Västländerna vill ha en miljöpolitik och behöver FN-majoritetens röststöd. Visst, säger FN-majoriteten, men det kostar.

Ta exemplet UNEP – United Nations Environment Programme – en ny byråkrati som bildades i Stockholm 1972. Högkvarteret hamnade i Nairobi, massor med fina jobb uppstod och pengarna kommer från Nederländerna, Tyskland, Frankrike, USA, Belgien och Sverige.

Så är det med miljöfrågan tror jag. Den drivs passionerat av några västländer som är villiga att för det angelägna målet att rädda världen från värmedöd finansiera först och främst sin egen totala omställning och sedan FN-majoritetens omställning med respekt för majoritetens suveräna rätt att göra vad den vill. FN-majoriteten behöver inte ålägga sig några begränsningar i koldioxidutsläppen förrän i en oviss framtid medan de angelägna västländerna tar på sig tagelskjortan för hela världens skull.

Men FN-majoriteten släpper ju ut så lite koldioxid jämfört med väst, säger du kanske. I så fall lever du i en värld som tog slut för åtskilliga årtionden sedan. Nu står FN-majoriteten för närmare sextio procent av utsläppen vilket ökar år för år. Västländerna stramar åt för egen del och betalar notorna till FN-majoriteten för att få dem att vilja stödja projektet. Se på diagrammet: