PATRIK ENGELLAU: Våldsmonopol

Min tolkning av historiens allmänna utvecklingsprincip är att det tid som oftast uppstår något nytt som till allas häpnad på sikt visar sig vara bra för människorna fastän de inte från början fattat det. 1700-talets begynnande industrikapitalism kan vara ett exempel. Det etablerade samhället gjorde motstånd mot nydaningar som systemet krävde, exempelvis upphävandet av skråväsendet och slaveriet. Men materiens krav är hårdare än det mänskliga tänkandet så snart kommer det flexibla och nytänkande filosofer och förklarar varför det nya är mycket bättre än det gamla. Så skapas modernare ideologier och tänkesätt.

Under renässansen framträdde ett nytt fenomen i Europa, nämligen den hänsynslöse absolute fursten som struntade allt vad kyrkan förkunnat om kärlek och barmhärtighet och satte en ära i att utan tvekan ta livet av alla som kunde förväntas göra honom makten stridig. (Saddam Hussein och Moammar Ghaddafi var två sentida efterföljare av samma skrot och korn.) Mycket riktigt kom skarpsinniga tänkare som Niccolò Machiavelli i början av femtonhundratalet, när sådana som Henrik VIII och Gustav Vasa sällat sig till skaran av frustande galtar till självhärskare, och skrev bestsellers om hur furstarna listigast och effektivast skulle kunna ge efter för sin härsklystnad.

De ursprungliga renässansfurstarna som grundade denna ordning var för det mesta, tror jag i alla fall, self-made men även om kom från fina familjer. Med det menar jag att de inte hade ärvt sin maktposition utan skapat eller erövrat den. De var som företagsstartare. Men allt eftersom kungamakten gick i arv och nya dynastier såg dagens ljus fick den våldsapparat som inrättats en delvis självständig och professionell existens. Kungen behövde liksom inte själv hugga huvudet av sina fiender utan anlitade skickliga hantverkare från en självständig våldsapparat under hans kontroll.

I mitten av 1600-talet hade de nationella våldsapparaterna etablerat sig som delvis självständiga institutioner med högt uppskruvade anspråk på att besitta orubbligt monopol på just våldsutövning. Just då kommer som på beställning filosofen Thomas Hobbes bok Leviathan som hyllar tillkomsten av dessa nya hänsynslösa och vildsinta våldsmaskinerier. Hobbes fjäskar inte för Leviathan. Han beskriver noggrant hur välgörande det är för ett lands folk att stå under bevakning av en sådan lättretad och aggressiv makt ty besten håller buset kort och när den vanliga människan inte hela tiden behöver oroa sig för att bli rånad och anfallen törs han ägna sig åt normal affärsverksamhet, till exempel att ICA-handlaren vid stängningsdags tryggt kan bära sin affärs dagskassa till bankomaten och att slippa inbrott där ett dussin ligister anfaller butiken och länsar köttdisken på någon minut för att därefter fly ner i tunnelbanan.

Vad mänskligheten fick lära sig av Hobbes var en bra läxa, nämligen att ett oinskränkt – och potentiellt överdjävligt våldsamt – statligt våldsmonopol gör mycket nytta för att skydda medborgarna. (Jag behöver väl inte påpeka att Hobbes västerländska Leviathan är motsatsen till den klanbaserade ordning som finns på många ställen på jorden som inte fått uppleva västerlandets danande historia sedan renässansen. Skulle det kanske gå att komprimera sjuhundra års kulturell utveckling i västerlandet till något som via en app kan överföras till nya hjärnor i samband med SFI-kurser?)

Kanske är Sveriges grundproblem idag att det traditionella, statliga våldsmonopolet abdikerat. Leviathan har gett upp. Detta har Sverige, förefaller det mig, faktiskt redan accepterat vilket märks i småsaker som exempelvis språkbruk. Det talas numera allt oftare om kriminella som har mer eller mindre ”våldskapital”. I ett välorganiserat västerländskt land ska det inte finnas något våldskapital alls vid sidan om statsmakten som ju har monopol på våld. Bara ordet ”våldskapital” i samband med ligor är en styggelse och ett svaghetsbevis.

Och fort har det gått. Herr Google ger en ensam träff på ”våldskapital” före år 2000, ett femtiotal träffar år 2010 och numera över 120 000 träffar. Den här utvecklingen kan inte motas med ungdomsgårdar, korvgrillning, sociala insatser, plastarmband eller försoningsfester mellan kriminella och poliser och annat som Dan Eliasson kan hitta på. Våld kan bara drivas ut med starkare våld.

Problemet är att det politiskt korrekta, välfärdskramande Sverige inte kan tänka sig att världen faktiskt ser ut som den gör och att den gjort det i bra många tusen år. Inte ens inom den svenska Leviathan – som numera är en välkammad myndighet snarare än det vidunder Hobbes hade tänkt sig – framstår detta självklara som uppenbart. Men Sverige går under om vi inte får stopp på PK-isternas – inklusive de polisuniformerade PK-isternas – barnsliga försök att skapa ett nytt sorts samhälle med en ny sorts människor.

De senaste samhällena som försökt skapa en bättre människa utan att nå särskilt hoppingivande resultat var Stalins Sovjetunionen, Hitlers Nazi-Tyskland, Mao Zedongs Kina och Pol Pots Kampuchea. Skulle Dan Eliassons metoder kunna fungera bättre?

Patrik Engellau