Den amerikanske svarte kriminelle mannen Georg Floyd kvävdes till döds av en vit polisman förra året. I efterspelet följde massiva demonstrationer, ofta med våld, bränder, misshandel och ockupation av en hel stadsdel i Portland av BLM, Black Lives Matter-rörelsen.  Att vita européer under några århundranden tvångstransporterade ca 10 miljoner svarta under vedervärdiga förhållanden till Nord- och Sydamerika där de fick utstå hårt arbete, misshandel och våldtäkter, är ett historiskt faktum som varken svarta eller vita kan, eller bör, glömma. Men det var också vita personer – framförallt i England och i USA genom ett brutalt inbördeskrig – som till slut avskaffade slaveriet under 1800-talet. Har den svarta befolkningen i USA gett de ”vita” någon ”cred” för detta enorma åtagande?

BLM-rörelsen i USA kräver bland annat att polisens budgetar skall minska betydligt (”defund the police”), vilket flera av de demokratiskt styrda storstäderna gjort. Resultatet har blivit ökat våld och fler skjutningar, rån och inbrott. Nu börjar även de svarta stadsdelarna protestera, det är nämligen deras bilar, affärer och invånare som drabbas. Framförallt kommer kritik från svarta präster och även från delar av det demokratiska partiet. (Det republikanska partiet var från början emot att minska polisens resurser.)

Den svarta befolkningen i USA borde betänka följande. Den svarte Washington Post-journalisten Keith Richburg beskriver i sin bok ”Out of  America. A Black Man Confronts Africa” sina år på den afrikanska kontinenten. Han försökte smälta allt våld, korruption och fattigdom han upplevt och drog slutsatsen att hade inte hans förfäder kommit till USA (via slaveriet) så hade han troligtvis hamnat i misären. Richburg kom fram till den förvånande och paradoxala slutsatsen: ”Thank God for slavery”. Han var trött på all okunnighet, hyckleri och dubbelstandard han hört och läst om Afrika från folk som aldrig varit där. Enligt Richburg kan man inte välja var man är född eller i vilken miljö man hamnar i, men det finns ett val med vad man vill göra med sitt liv.   

En annan amerikansk person, en svart kvinna, Kimberly Daniels, tillika politiker och kristen från Florida, har uttryckt sig på liknande sätt. 

”Hade det inte varit för slaveriet så hade jag kanske varit någonstans i Afrika och dyrkat ett träd. Slaveriet gjorde det möjligt för mig att uppnå den amerikanska drömmen; att köpa ett hus och få en utbildning. Mina förfäders ankomst hit till USA blev en välsignelse. Jag tackar Gud för slaveriet, för Amerika, och att jag fick födas fri”.  

Daniels har även synpunkter på oansvariga svarta män som överger sina barn. Enligt henne röstar de flesta svarta på demokratiska partiet och minst 73 procent av alla barn föds utan en närvarande far. En av anledningarna är att demokraterna hävdar att kvinnor inte behöver män och att de, regeringen, tar hand om kvinnorna. Resultatet har blivit mödrar som lever på ”foodstamps” och bor i subventionerade hyreskaserner utan att arbeta. 

Richburg och Daniels är naturligtvis inte positiva till slaveriet som sådant. Vad de menar är att de fått förmånen att bo i ett fungerande välfärdssamhälle, där vägar, skolor, sjukhus fungerar (hjälpligt i alla fall för de fattiga), att det finns yttrandefrihet, religionsfrihet, rösträtt, och oberoende domstolar. Två tredjedelar av de svarta i USA lär vara lojala till den amerikanska flaggan och det amerikanska systemet. 

Många svarta i USA, och nu även i Sverige, klär sig i ofantliga offerkoftor. Det finns ingen ände på den strukturella rasismen, hävdar de. Färgade får inte de jobb de anser sig vara berättigade till och även om de fått fina befattningar, via kompetens eller kvotering, är många fortfarande bittra och missnöjda (lyssna på flera av årets sommarpratare!). Kanske borde de öka på sin kompetens eller i vart fall betänka alternativet, det vill säga att ha fötts och bott kvar i Afrika, en kontinent rik på naturresurser och odlingsbar mark men med mestadels misslyckade genomkorrumperade stater där det ofta saknas den frihet eller möjlighet till utbildning som finns i den vita västvärlden.

Förvisso finns det rasism i den vita världen, men den blir allt mindre strukturell. Däremot finns det rasism i Afrika ”en masse”. Varje afrikanskt land är sammansatt av stammar och klaner. Tillhör man inte den regerande stammen/klanen blir man diskriminerad, får inte de bästa jobben eller bostäderna, om man inte blir fängslad, torterad eller dödad. Många svarta stammar ser ner på andra svarta stammar och svarta poliser misshandlar svarta medborgare i Afrika. Araberna – som är ansvariga för en betydligt större slavhandel än européerna och aldrig ens bett om ursäkt – föraktar de svarta. I andra delar av världen finns det en utbredd rasism: japaner föraktar koreaner, afghaner ser ner på somalier, kineser sätter sig själva överst i hierarkin över tibetaner och andra minoritetsfolk etc., etc.

Vad beträffar slaveri, har det alltid funnits hos olika folk och stammar, hos vikingarna, romarna, babylonierna (babyloniska fångenskapen) och även i Afrika. Det var svarta som sålde både svarta och vita som slavar till araber i exempelvis Zanzibar). Men ett vanligt narrativ hos svarta människor är att bara de vita är skyldiga till slaveri och rasism. De svarta individer som haft turen och förmånen att hamna i Europa eller USA borde betänka ovanstående och inte stödja kriminella organisationer som BLM – gäller även svenska knäböjande poliser och fotbollslag – och sluta klä sig i offerkoftor.