Mumien har uppstått från det döda! Ännu en gång… Trots att den evigt unge stjärnan Tom Cruise spelar huvudrollen i den nya mumiefilmen The Mummy har den fått usel kritik. De flesta recensenter tycks föredra originalet från 1932 med Boris Karloff som tragisk mumie. Han var skrämmande, men väckte samtidigt medkänsla.

Mellan Karloff och Cruise har det kommit tre andra filmer på ungefär samma tema: Mumien (1999), Mumien – återkomsten (2001) och Mumien: Drakkejsarens grav (2008).

I ett blogginlägg den 9 juni granskar Rebecca Weidmo Uvell det islamiska studieförbundet Ibn Rushds ekonomi. Det har formligen regnat skattepengar över förbundet. För pengarna har man köpt ett hotell, Granhedsgården AB. Det är mycket som inte verkar stämma.

Skumraskaffärerna åsido, vilken typ av islam står Ibn Rushd för? År 2009 gav förbundet ett hederspris till sajten Islamguiden. Så här motiverades valet:

Ibn Rushd Studieförbund delade den 28 mars 2009 ut sitt årliga Hederspris. I år gick priset till Islamguiden och Aso Asinger. Det var tredje gången Ibn Rushd Hederspris delades ut och den högtidliga prisutdelningen skedde under studieförbundets årliga konferens, som denna gång hölls i Göteborg och hade temat ”Islam och fred”. 

Varför valde jihadisten Salman Abedi att attackera Ariana Grande-konserten i Manchester? Barn och ungdomar, mest tjejer, hade samlats för att lyssna på musik och ha kul. Så som vi gör i västvärlden. Men så gör man inte i strikta islamiska länder. Där kan inte unga tjejer gå ut hur som helst.

Det riskerar att bli likadant även här. Tjejer som inte vågar röra sig fritt ute. För jihadattackerna är bara det mest extrema uttrycket för en mycket större konflikt mellan väst och islamisk fundamentalism. Det är en konflikt som märks i vår vardag, på skolan, på jobbet och på stan.

På Sveriges nationaldag drabbades Europa av ännu en jihadattack. En jihadist försökte slå ihjäl poliser utanför Notre Dame-katedralen i Paris med en hammare. Han hade även knivar på sig. Han sköts ner innan dessa kom till användning. Förmodligen var avsikten att ta sig in i katedralen och hugga ner folk på måfå, som London-jihadisterna gjorde i pubarna på Borough Market den 3 juni.

Vi befinner oss i fastemånaden ramadan då de troende muslimerna ska anstränga sig att göra goda gärningar. Jihadisterna ser jihad som en god gärning. Profeten Muhammed utkämpade flera viktiga slag mot islams fiender under denna månad. Dessutom, den starka religiösa stämningen under ramadan där man läser Koranen mer, går i moskén mer, ber mer, kan bidra till att öka ivern hos jihadisterna. Förra ramadan attackerade till exempel en man som skrek ”Allahu akbar!” Sankt Pauli kyrka i Malmö.

När vi idag hör ordet ”helig krigare” tänker nog många av oss på en självmordsbombare. Ordet har fått en starkt negativ klang och nästan kommit att bli synonymt med ”jihadist”. Det är fullt förståeligt, då det i vår tid framför allt är jihadister krigar i sin tros namn. Men i fiktionens värld finns det en mer sympatisk figur som skulle kunna benämnas helig krigare. Han är visserligen inte from, och långt ifrån en helig man, men han står på änglarnas sida i sitt krig mot demonerna. Och han är snarast motsatsen till en asketisk jihadist där han sitter och nattsuddar med en flaska whisky, rufsigt hår och löst knuten slips. Han heter John Constantine och skulle, självironisk som han är, aldrig själv beskriva sig själv som ”helig krigare”.

I en ny bok, Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017), berättar skribenten Simon O. Pettersson om ett antal svenska, konservativa tänkare och författare. Det rör sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid. I förordet förklarar han:

”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera en konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också ett inlägg i den aktuella diskussionen.”

Idag den 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. Den kallas också svenska flaggans dag. Flaggan är symbolen för nationen. En nation kan bara ha en flagga. På flaggornas område finns ingen mångkultur.

Att vi bara har en flagga är en form av diskriminering. De andra flaggorna är inte Sveriges, de har inte samma status. Men total jämlikhet mellan kulturer inom en nation är inte möjlig, inte ens i ett land som vårt som, åtminstone från etablissemangets håll, vurmar för mångkultur.

Detsamma gäller språket, enligt lagen är svenskan huvudspråk. Näst i status kommer de fem minoritetsspråken, därefter invandrarspråken. Arabiskan har i Sverige inte samma status som jiddisch. Är det diskriminering? Ja, det är det.

De brutala jihadattackerna mot västvärlden avlöser varandra. Den 3 juni gick tre jihadister till attack i London. De körde först över människor på gatan, hoppade sedan ur sin bil och stack ner folk med kniv medan de skrek något om Allah.

Det var bara drygt tio dagar sedan Salman Abedi, son till flyktingar från Libyen, attackerade en konsert i Manchester. Hans familj hade fått asyl i Storbritannien eftersom de som islamister motsatte sig Khadaffis styre. Ett exempel på att alla flyktingar inte är snälla.

I flera inlägg här på Det Goda Samhället har jag visat på skillnader och motsättningar mellan islam och svensk kultur. Troende muslimer som försöker leva i enlighet med islam stöter på många problem.

Jag har nu läst boken Muslimers möte med svensk sjukvård och skola (1999) som är skriven av religionshistorikern Jan Samuelson. Han var före sin död lärare vid Örebro universitet. Han hade också konverterat till islam och var gift med en muslimsk kvinna från Irak.

Här behandlas konkreta problem som uppstår när muslimer möter svensk sjukvård, och också motsättningar mellan islamiska värderingar och svensk skola. Boken är avsedd att användas som kurslitteratur på högskolenivå, till exempel inom vård- och lärarutbildning.

I flera inlägg här på Det Goda Samhället har jag uppmärksammat hatet mot shiamuslimer. Detta hat brukar inte nämnas när man pratar om den så kallade islamofobin. Ledande islamiska företrädare i Sverige – de flesta av dem är sunnimuslimer – pratar gärna om islamofobi, men inte lika gärna om denna, låt oss kalla den shiafobi.

Det finns en väckelserörelse inom sunnitisk islam som är särskilt hatisk mot shiamuslimer – salafismen. Denna rörelse vill gå tillbaka till islams källor, Koranen och profeten Muhammeds exempel, och rensa bort allt nytt.

Terrorhotnivån i Storbritannien höjs efter att jihadisten Salman Abedi genomförde en självmordsattack mot en konsert i Manchester. Soldater har kommenderats ut på gatorna. ”Militären ska agera under polisen”, säger Theresa May.

Men jag tror att de flesta förstår att militären inte kan hindra fler attacker. De kommer. Massinvandringen från islamiska länder till Europa har gjort jihadterror till en del av vår vardag. Självklart är inte alla muslimer terrorister eller terroranhängare. Men en del av dem är det och när den muslimska befolkningen växer, växer också denna del.

Ramadan är ingen svensk tradition. Det är bara troende muslimer som fastar denna månad. Ingen annan. Har du hört talas om svenskar, alltså icke-muslimer, som fastar i ramadan? Det kan finnas en och annan masochist någonstans. Men svaret är nej, ramadan är inte en svensk tradition. Och varför skulle en masochist som inte tror på Muhammed välja att plåga sig under just denna månad?

Om en tradition ska kallas svensk bör den ju dels vara gammal, ha funnits här länge, och dels vara något som en majoritet av svenskarna håller på med.

Det är alltid svensken som ska vika sig. På det svenska generalkonsulatet i Jerusalem firade man i år nationaldagen den 8 maj i stället för den 6 juni. Varför? För att firandet inte skulle krocka med ramadan. Om du inte tror mig kan du titta här på generalkonsulatets Facebooksida.

Hur tänkte de nu? Det svenska generalkonsulatet är svenskt, inte islamiskt. Man ska fira svenska högtider, inte islamiska, och på deras rätta dagar. Har du hört talas om någon moské i Sverige som flyttat på ramadan eller på någon annan högtid, till exempel fredagens gudstjänst, för att den inte ska krocka med svenska högtider? Nej, det har du inte. För det har aldrig hänt. Varför är det alltid svensken som kompromissa, som ska vika sig?

Islamiseringen är ett faktum och pågår. Islam rycker fram och svensk kultur trängs undan. I vissa skolor och i vissa områden är medborgare med svensk kultur redan i minoritet. Därför kan det vara bra att känna till skillnader mellan islam och svensk kultur.

Sverige har varit kristet i mer än tusen år. Först romerskt-katolskt, sedan protestantiskt efter reformationen på 1500-talet. Sverige har aldrig varit islamiskt. Det finns inte ett spår av islamisk tro svensk litteratur, musik, konst, lagar och seder. Ingenting. Vi har i tusen år varit en självklar del av den europeiska, kristna kulturen.

Jag minns vänsterns hat mot George Bush den yngre. Jag var muslim under den perioden och utan att kunna så mycket om amerikansk politik så var det en självklarhet för mig att USA var imperialistisk och hade dåliga motiv. Kriget i Irak handlade om olja. Guantánamobasen var ett koncentrationsläger. Bush krig mot terrorismen var minst lika illa som Al-Qaidas krig.

Det var många som tänkte så. Jag minns boken Fundamentalisternas kamp från 2003 av den vänsterradikale författaren Tariq Ali. Omslaget pryds av en bild av Bush i turban och skägg. Budskapet: han är en ”vit taliban”, en kristen version av Usama bin Ladin.

Samtidigt som den svenska staten öser miljoner skattepengar över organisationer och projekt som påstår sig motverka islamofobi, så växer svenskofobin. Man kan tycka att den svenska staten, för det är inte bara en stat vilken som helst utan en SVENSK stat, borde ta sitt ansvar.

I Sydsvenskan den 3 maj kan man läsa om en flicka i en Malmöskola som blev trakasserad och utfryst för att hon tog fläsk i skolmatsalen. Hon fick höra att den som äter fläsk är ”förorenad”.

Star Wars-sagan handlar om ett gäng rebeller som slåss mot ett ondskefullt rymdimperium. Den 4 maj firades Star Wars-dagen av fans över hela världen. Dagen har valts för att ”May the Force” i frasen ”May the Force be with you” låter som ”May the Fourth”. Ganska spexigt.

Och sättet att fira Star Wars-dagen är även det ganska spexigt. Man klär ut sig och hittar på diverse upptåg. För oss svenskar är 4 maj också intressant av ett annat skäl. Då firas inte en jediriddare, ja, inte ens riddare utan en svensk väpnare. Han hade dock någonting gemensamt med Luke Skywalker: han var rebell.

På första maj demonstrerade ett antal muslimska kvinnor. ”Rör inte min hijab!” skanderade de. Hijab är den islamiska huvudduken. Men ingen har rört deras hijab. De får ha den.

Men vissa arbetsgivare tillåter inte hijab på arbetsplatsen. Som i det uppmärksammade fallet med Aye Alhassani som nekades jobb på SAS eftersom hon inte var beredd att ta av sin hijab. De som demonstrerar menar att de nu tvingas välja mellan jobb och hijab.

King Kong är tillbaka. Större och starkare än någonsin. Den nya filmen heter Kong: Skull Island och utspelas 1973, strax efter att USA har erkänt att Vietnamkriget är förlorat.

En excentrisk vetenskapsman, John Goodman, lyckas övertyga regeringen att bekosta en expedition till en outforskad ö, Dödskalleön i Stilla havet. Kalla kriget är hett och det gäller att komma dit före ryssarna. Ett gäng soldater, ledda av överste Preston Packard (Samuel L. Jackson), hämtas direkt från Vietnam för att tjäna som militär eskort.

Första maj är vårglädje. Majsolen som ler. Vintern som rasat. Första dagen på sommarhalvåret. Men det är också de allt glesare, röda demonstrationstågen. I boken Våra högtider av Helge Ljungberg får jag reda på att traditionen att tåga på första maj går tillbaka mer än tusen år i tiden.

Ljungberg berättar att traditionen ursprungligen uppstått i frankerriket på 700-talet:

I boken Reformera islam, som kom ut 2015, förespråkar ex-muslimen Ayaan Hirsi Ali en reformation av islam. Tidigare så trodde hon att enda vägen framåt var att lämna islam. Men hon har tänkt om.

Själv kunde Hirsi Ali inte få tron att gå ihop med de moderna värderingar hon kommit att omfamna och älska: tolerans, sekularism, demokrati. Det är en sak, jag gjorde likadant. Men att förvänta sig att en stor del av världens muslimer ska göra samma resa är inte realistiskt.

Den politiska korrektheten tränger sig in i varje vinkel och vrå. Snart finns inga ”safe spaces” kvar där man kan vila från dess stränga regim. Ett gammalt upsaliensiskt spex är det senaste offret för pk-redigering.

Fredagen den 21 april gick jag på premiären av spexet På Madagaskar. Det uppfördes första gången den 2 april 1870 och har sedan 1937 satts upp vart tionde år. Alltid med viss variation, varje regissör vill ju lämna sitt unika avtryck. Detta år har man hållit sig så nära originalet som möjligt, men på en punkt har redigeringen varit radikal.

En av världens mest kvinnoförtryckande regimer, Saudiarabien, har valts in i FN:s kvinnokomission. Och det är inget skämt. Men det värsta är att Sveriges ”feministiska regering” kan ha röstat in den. Regeringen vill nämligen inte svara på hur den röstat.

Det är ganska liten skillnad mellan Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. I båda staterna har prästerna stor makt och man har ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka.

I teveserien Game of Thrones finns ett rike som heter Dorne, beläget i den sydligaste delen av Westeros. Författaren George R. R. Martin, som skrev böckerna, har flera gånger nämnt att Dornes landskap och kultur är inspirerat av det islamiska Spanien, Andalusien. Muslimerna invaderade ju den iberiska halvön år 711 och var kvar i åtta hundra år, på slutet dock bara som spillra.

I kungariket Dorne sitter man ute på sina verandor och dricker vin. Där finns starka lidelser, erotiska utsvävningar och självständiga kvinnor med lystna blickar. Det är en vanlig fantasibild av Andalusien, ett libertinskt samhälle där livet kretsade kring vin, kvinnor och sång. En guldålder av tolerans, vetenskaplig utveckling och filosofisk spekulation. Kristna, judar och muslimer levde i fred varandra, i den så omtalade ”convivencian”.

Mohamed Omar

Idag den 21 april 1736 dog prins Eugen av Savojen, även känd som der edle Ritter, den ädle riddaren. Han anses som sin tids främste fältherre, vid sidan om av John Churchill, hertigen av Marlborough.

I Nordisk familjebok (första upplagan 1876-99), beskrivs prinsen så här:

Han ådagalade i striderna ovanlig personlig tapperhet, stort skarpsinne, viljekraft och förmåga att reda sig i svåra belägenheter. På grund af dessa egenskaper kunde han till en del frigöra sig från sin tids trångbröstade åsigter om krigföring och företaga hastiga och afgörande rörelser. Han fordrade mycket af sina soldater, men var derjämte mån om deras välbefinnande och derför af dem synnerligen afhållen.

Det som framför allt låg till grund för prins Eugens rykte var hans segrar mot turkarna. Han föddes i Paris och tillhörde en fransk sidogren av Huset Savojen. Han drogs till den militära banan och sökte först tjänst hos Ludvig XIV, där han blev hånfullt avvisad. Då vände han sig år 1683 till kejsaren i Wien som tog emot honom. Och kejsaren behövde inte ångra sig! Med obrottslig trohet tjänade prins Eugen både som fältherre och rådgivare tre Habsburgkejsare fram till sin död 1736.

Mohamed Omar

Den osmanska andan verkar ha vaknat till liv i Turkiet och Erdogan är på väg att bli enväldig, ja, en ny sultan. Det bådar inte gott, inte för demokratiskt och sekulärt sinnade turkar och inte för de europeiska länder som gränsar till Turkiet. Erdogan är lika nyckfull som hotfull.

Något gott kan dock komma ut av konfrontationen med turkarna: att européerna inser att de har något gemensamt. För konflikten mellan Turkiet och europeiska länder är inte en konflikt mellan olika länder, utan mellan civilisationer. Det finns något som förenar så vitt skilda länder, både geografiskt och kulturellt, som Grekland och Sverige. Vi tillhör samma civilisation.

Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad, det heliga kriget, mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det spelar ingen roll att turkarna erövrade stora områden i Europa. Det gör dem bara till imperialister, inte till européer.

Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och det judisk-kristna arvet. Mecka är inte med.

Mohamed Omar

FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, sätter ihop listor över något man kallar ”det immateriella kulturarvet”. Det rör sig om uttryck, traditioner som kunskaper, men också de instrument, föremål och platser som hör ihop med dessa.

Sedan ett par år tillbaka samlar Institutet för språk och folkminnen in sådana förslag till en nationell förteckning. Sång och dans runt midsommarstången är ett uttryck som förts upp som förslag över immateriella kulturarv i Sverige.

Norge har nominerat folkmusik och dans från området Setesdal. Den svenska regeringen har däremot valt att inte nominera vidare förslagen till Unescos internationella listor. Orsaken är att man vill undvika ”värdehierarkier”.

Det betyder att man hävdar att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Miljöpartisten Per Ohlsson Fridh är statssekreterare på kulturdepartementet. Han säger så här:

”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki”, säger Ohlsson Fridh till Sveriges Radio (11/4).

Mohamed Omar

Ja-sidan vann i folkomröstningen om stärkt presidentmakt i Turkiet. Erdogan har nu blivit i stort sett enväldig, ja, en ny sultan. Medan kalifatet i Syrien och Irak krossas, kan ett nytt aggressivt, islamiskt välde vara på väg att uppstå på gränsen till Europa i sätet för det gamla kalifatet. Under flera hundra år styrde ju osmanerna kalifatet från Istanbul.

Den arabiska våren höll på att ersätta militärdiktaturen i Egypten med en islamistisk diktatur under Muslimska Brödraskapet. Det misslyckades då general Sisi tog makten genom en kupp. I Turkiet misslyckades militärkuppen i somras. Den turkiska islamistvåren med AKP började långt tidigare och verkar kunna stå pall.

Man minns alla naiva politiker, journalister och islamologer som hyllade den turkiska, islamistvåren som ett exempel på hur islam och demokrati kunde förenas. Många ville ha in Turkiet i Europeiska Unionen. Vilken tur att man inte lyssnade på dem!

Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det är sant att Mindre Asien, området där Turkiet nu ligger, en gång var europeiskt. Men det var innan området erövrades av turkarna.

Mohamed Omar

Den 17 mars firas Sankt Patriks dag på Irland. Det är både en helgondag, till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön, och en nationaldag. Men framför allt är det en festdag!

Festen har spridit sig över hela världen, mest till USA och Storbritannien där det bor många irlandsättlingar. Men glädjeyran har också kommit till oss i Sverige. Själv festade jag med mina vänner i Uppsala. Vi hade turen att ha en irlandsättling som sånganförare. Det var visor om kåta munkar och längtan efter den man har kär. Men också patriotisk glöd och smädelser mot saxarna! Jag sjöng så att jag blev hes.

Jag hör inte till dem som fnyser åt importerade festdagar, vare sig kusliga Halloween eller yra S:t Patriks dag. Det är bara kul. Dessutom är detta traditioner från kulturer som står oss väldigt nära. Det är något helt annat än att fasta i ramadan!

Men S:t Patriks dag har i år ändå fått mig att fundera på våra egna, svenska helgondagar. Man kanske borde försöka återuppliva dem? Inte för att vi tror på helgon och under, utan framför allt för att det är kul. Jag menar, hur många svenskar som firar S:t Patriks dag tror på helgon?

Så har ju vi moderna svenskar ett oikofobiskt drag. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia. Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”