Idag är det den 3 december och den första söndagen i advent, kyrkoårets första dag. Det kan vara intressant även för en ateist som jag. För den kristna traditionen är en del av vårt arv som svenskar, och att lära sig om den är alltså att lära sig om svensk kultur. Men det är också nyttigt att göra jämförelser mellan kristendomen och islam. Så kan man bättre förstå händelser i vår samtid.

Det finns en psalm som sjungs mycket i adventstider, Bereden väg för Herran, skriven av biskop Franzén år 1812. Den handlar om Jesus intåg i Jerusalem. Hur han kommer ridande på en åsna och blir mottagen som Messias av folket som ropar hosianna. I psalmen sägs det om Jesus att han stred med ”andens svärd”, inte med riktiga svärd. Och att han kom utan härar. Han var inte kung över något jordiskt rike.

I åtta månader, sedan i mars år, har ett tusental muslimer protesterat framför stadshuset i stadsdelen Clichy-la-Garenne i Paris genom att ockupera gatorna under varje fredagsbön. Men den 10 november uppstod en konfrontation när parisare samlades till motdemonstration. De störde bönen genom att sjunga marseljäsen, den franska nationalsången. Motdemonstranterna leddes av borgmästaren Remi Muzeau.

Nu har inrikesministern sagt att offentliga, islamiska böner på gatorna inte mer ska tolereras. ”De ska inte få be på gatorna, vi kommer att förhindra gatuböner”, säger inrikesminister Gerard Collomb. Samtidigt säger han att det ”behövs fler moskéer i landet”.

På morgonen tisdag den 28 november plingade det på min dörr. Det var polisen. Hon berättade att en sprängning hade skett i närheten av Polishuset och undrade om jag sett eller hört något. Det hade jag inte för jag hade kommit hem efter midnatt. Sprängningen skedde vid 23-tiden.

Det var en handgranat som hade kastats mot Polishuset, men den hade studsat och exploderat på en parkeringsplats invid ett bostadshus. Åtta bilar hade skadats. Det var bara tur att ingen människa skadades. Händelsen rubriceras som allmänfarlig ödeläggelse och försök till mord

När jag gick ut senare på dagen såg jag tungt beväpnade poliser som vaktade Polishuset och i kvarteret gick poliser runt och sökte spår och pratade med oroliga grannar. Jag pratade med en äldre man. Det hade tydligen varit en ordentlig smäll. Han var skakad, men inte förvånad. Det har ju skett flera attacker mot poliser och polisstationer på sista tiden.

I kölvattnet av hashtaggen #metoo har ”den gode imamen” Kashif Virk gjort ett uttalande för hur detta problem ska kunna avhjälpas. Att jag kallar honom ”den gode imamen” beror på att det är den roll som media har gett honom, när han efter terrorattacker får rycka in för att visa att islam också har en fin sida.

Den 14 november tweetade han att han var bekymrad över alla sextrakasserier, och att detta borde få oss att förstå visdomen bakom den islamiska hijaben, huvudduken som muslimska kvinnor måste täcka sig med enligt sharia:

I kölvattnet av hashtaggen #metoo har ”den gode imamen” Kashif Virk gjort ett uttalande för hur detta problem ska kunna avhjälpas. Att jag kallar honom ”den gode imamen” beror på att det är den roll som media har gett honom, när han efter terrorattacker får rycka in för att visa att islam också har en fin sida.

Virk har varit tyst under alla år av våldtäkter av framför allt män från Mellanöstern mot framför allt etniskt svenska flickor, stundtals med tydliga rasistiska förtecken. Men nu väljer han alltså att ta bladet från munnen och ”stå upp för kvinnorna”:

I december förra året nekades Sveriges Unga Muslimer (SUM) statsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Beslutet var riktigt och grundat i SUM:s nära relationer till islamister.

SUM bestred beslutet och överklagade till Förvaltningsrätten. Den 14 november kom domen som gav SUM rätt, vilket fått ordförande Rashid Musa att utropa seger i en debattartikel i Aftonbladet den 21 november under rubriken: ”Unga muslimer fick rätt – då är ni plötsligt tysta”.

Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken. Att få rätt och att ha rätt är inte alltid samma sak. SUM:s nära relationer till islamister är ett faktum, vilket den liberale debattören Bawar Ismail påpekade i en debatt i Sveriges Radio den 16 november. Ismail lyfte fram att MUCF inte hade lagt fram alla belägg för hur SUM gång på gång bjudit islamister och hatpredikanter till sina möten där de fått en plattform för att påverka unga muslimer.

Fredagsmorgonen den 10 november kapades radiostationen Mix Megapol i Malmös sändning av någon som bytte ut sändningen mot vad som kallats ”jihadistmusik”. Sången som spelades, ”For the sake of Allah”, beskrivs i flera medier som ”en rekryteringslåt för terrorsekten IS”.

Jag har lyssnat på sången och läst låttexten och tyvärr måste jag göra er alla, ni som övertygats om att Islamiska Staten ”inte har något med islam att göra”, besvikna. För jag fann nämligen att samtliga idéer i låten kom från islams båda huvudkällor: Koranen och profeten Muhammeds undervisning.

När man påtalar våldet i Koranen och i profeten Muhammeds liv och lära, får man ganska ofta höra att Bibeln minsann inte är bättre. De som svarar så har dock inte tänkt så djupt. Det är stor skillnad mellan Koranen och Bibeln. Våldet i Bibeln, och det är i Gamla Testamentet man finner det, består för det mesta av skildringar av krig och grymheter i det förflutna, inte av ännu gällande påbud att gå ut i krig. I Koranen däremot hittar vi påbud, som är menade att gälla i dag, om att gå ut i jihad, heligt krig.

Förra veckan var jag och klippte mig. Frisörerna där är invandrare från Syrien. De klipper bra och är alltid trevliga mot mig, men det finns någonting som jag inte gillar: att de pratar med varandra på arabiska utan att de svenska kunder begriper vad de säger. Man känner sig utanför. Det vore mer respektfullt att prata ett språk som alla förstår, nämligen svenska.

Jag har fått höra från andra att de känner sig osynliggjorda när de är hos frisören eller i någon butik och personalen pratar med varandra på ett annat språk. Det är som att man bara är en kund som ska betala, men i övrigt helt ointressant.

På partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags, den 8 oktober, tilldrog sig en märklig scen. På första parkett bakom programledarna satt Fatemeh Khavari, talesman för afghanerna som sittstrejkat på olika torg i Stockholm. De vill stanna i Sverige trots avslag på asylansökningar.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt vände sig mot Jimmie Åkesson och sade med darrande stämma: ”Här sitter Fatemeh. Kan du titta henne i ögonen. Titta Fatemeh i ögonen!”

Nu har jag läst Den allvarsamma leken. Jag vet att det är väldigt sent. Jag borde ha läst den för länge sedan. Men saken är den, att det tog tid, för att jag fått för mig att jag redan läst den.

Det är en onekligen en stor roman. Drömsk och påtaglig på samma gång. Det brukar framhållas att Hjalmar Söderbergs roman säger något om hur ofri kärleken var på den tiden; boken kom ut för mer än hundra år sedan 1912.

Natten mot tisdagen den 26 september brann moskén i Vivalla i Örebro. Det är en moské som är ökänd för sin extrema salafism. En småkriminell sydamerikan greps för branden. Motiven är inte klarlagda.

Jamal Lamhamdi, vd för stiftelsen Örebro moské, vill att svensk yttrandefrihet anpassas till islams hädelselagar. År 2007 demonstrerade han utanför Nerikes Allehandas redaktion i Örebro och krävde förbud mot vad han uppfattar som kränkningar av profeten Muhammed. Tidningen hade publicerat en Muhammedbild.

Idag den 1 oktober genomförs en folkomröstning om självständighet i Katalonien. Väljarna tar ställning till frågan ”Vill du att Katalonien ska bli en självständig stat i form av en republik?”

Men den 1 oktober är också den svenske konstnären Ivan Aguélis dödsdag. Han dog i Katalonien år 1917, i byn Hospitalet utanför Barcelona. Han blev påkörd av ett tåg. Lomhördhet gjorde att han inte hörde när det kom.

Aguéli, som föddes den 24 maj 1869 som John Gustaf Agelii, är i Sverige mest känd som avantgardistisk konstnär, men också som en tidig konvertit till islam. Han var dock långt ifrån en vanlig muslim. Han var en mystiker, en lärjunge till den svenske profeten Swedenborg och medlem i teosofiska samfundet i Paris. Det han drogs till i den islamiska traditionen var en extrem form av sufism, islamisk mystik, långt utanför islams huvudfåra.

Imamen Kashif Virk satt i TV4 Nyhetsmorgon för en tid sedan och pratade om, som han brukar göra, om att islams sanna budskap är fred. Ämnet denna morgon är att det finns imamer som inspirerar unga muslimer att ta till vapen. Rubriken var: ”Oerhört skrämmande att de som kallar sig religiöst lärda manar till terrordåd”.
En av programledarna vänder sig till Virk och frågar:

”Om en ung pojke kommer till dig och säger jag har funderat på att åka ner till Syrien och jag spränger mig gärna till döds för att då hamnar jag i paradiset, vad säger du då?”

Nu har det varit skottlossning i Gottsunda igen. Gottsunda är ju ett så kallat ”utanförskapsområde” utanför Uppsala där jag bodde i tretton år. En man skadades allvarligt efter att ha träffats av flera skott. Och när polisen kom till platsen utsattes de för stenkastning.

Man ska inte använda ordet no go-zon, säger vissa. Det är en överdrift. För man kan ju faktiskt gå in i dessa zoner utan att bli dödad. Man vad kallar man en zon dit polisen inte kan ta sig utan att utsättas för stenkastning?

Angela Merkels parti blev störst, men den stora händelsen i det tyska valet var att invandringskritiska Alternativ für Deutschland (AFD) blev tredje största parti och kom in i förbundsdagen. EU- och handelsminister Ann Linde (S) tycker att det är ”väldigt oroväckande”.

Hon blev inte orolig hösten 2015 då EU:s gränser brakade samman. Kanske tycker hon inte att massinvandring från islamvärlden till Europa är ett problem? Hon tvekade ju inte att klä sig i huckle och buga underdånigt inför mullorna under sin resa till den islamiska diktaturen Iran.

Samtidigt som Linde tycker att det är viktigt att hålla goda relationer med mullorna, tycker hon att det är ”väldigt skönt” att de gamla etablissemangspartierna i Tyskland vägrar att prata med AFD.

I Markus evangelium berättas om hur Jesus botar den blinde i Betsaida. Han tog honom vid handen och ledde honom utanför byn, sedan spottade han på hans ögon och frågade: ”Ser du något?” Den blinde svarade: ”Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de liknar träd.”

Advokaten Matt Murdoch i Hell’s Kitchen är blind, men han kan urskilja människorna. Han ser dem ”gå omkring”, dock inte som träd, utan med deras verkliga, exakta former. Förlusten av Matts yttre syn har gett honom en ännu bättre inre syn, ja, supersinnen. Hans hörsel kan läsa av hjärtslag, vibrationer och ljud.

Det märks att den antirasistiska rörelsen är västerländsk. För den tycks bara bry sig om västerlänningars rasism. Vad tänker du på när du hör ordet rasist? Just det, en vit man. Det är för att den antirasistiska rörelsen jämt talar om vita mäns rasism, aldrig om rasism mot vita. Det är en rörelse som är ganska inskränkt, ja, kanske man skulle kunna kalla den eurocentrisk.

Fredagen den 15 september drabbades London återigen av en jihadattack, en explosion utlöst av en hemmagjord bomb i en tunnelbanevagn vid stationen Parsons Green. 29 personer skadades i attacken. Terrorgruppen Islamiska Staten har tagit på sig ansvaret.

Man har höjt hotnivån till den allra högsta. Poliser och soldater är ute på gatorna. Londons borgmästare Sadiq Khan uppmanar Londons invånare att vara särskilt vaksamma.

Men kommer vaksamhet att hjälpa? För anledningen till att London, men också Madrid, Paris och Stockholm drabbas av jihadattacker är inte brist på vaksamhet. Det är inte framför allt européernas skyldighet att vara vaksamma, det är ledarnas skyldighet att vaka över oss. Och det har de inte gjort.

I stället för att prioritera sina egna medborgares välfärd och trygghet har europeiska ledare öppnat sina gränser för en i stort sett okontrollerad massinvandring från islamvärlden. Det är detta som gett upphov till de problem vi har idag.

Ett hundratal afghanska män, och en och annan kvinna, som inte har beviljats asyl, sittstrejkar sedan den 6 augusti för att de inte vill åka hem. De kräver också att alla personer från Afghanistan ska få uppehållstillstånd i Sverige. Det är därför vårt system är så dåligt – att man får komma in i Sverige först och sen söka asyl. Problemet är ju att de får avslag inte åker hem, antingen för att de själva obstruerar eller för att deras land inte vill ta emot dem.

I två nya videos berättar Mohamed Omar om sina erfarenheter av både Svenska kyrkan och islam och om […]

När vi talar om Islamiska Staten (IS) i bestämd form singular glömmer vi att det finns flera islamiska stater i världen. Den som är mest lik terrorgruppen IS är Saudiarabien, som jag brukar kalla Islamiska Staten i Saudiarabien (ISS).

Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. I båda staterna har man ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka. Det betyder att kvinnan ska lyda sin man, annars kan hon agas. Det betyder att en man kan ha fyra fruar. Det betyder ingen yttrandefrihet. Det betyder halshuggning och prygel.

Visst, IS är ett omedelbart hot mot Europas säkerhet. Dess fanatiska anhängare kan slå till när som helst. Men det är Islamiska staten i Saudiarabien (ISS) också. Den är ett hot genom att den finansierar islamistisk extremism i vårt land. Den står bakom extremistiska moskéer och delar ut stipendier till unga muslimer för att studera i Saudiarabien.

Lördagskvällen den 26 augusti blev en man knivskuren och rånad i Gottsunda. I flera nätter i rad har det brunnit i soprum. Rån, misshandel, våldtäkter. Detta är de mest iögonfallande uttrycken för att något inte fungerar. Emil Khodagholi, som livesände en gruppvåldtäkt på Facebook, kom från Gottsunda. Han tittade in i kameran och sa: ”Lyssna! Jag ska fucka ur ikväll, jag svär på min mamma jag ska göra kaos nu här.”

Det är inte sällan frustrerade att läsa hur mainstreammedierna skriver om islam. Jag ska titta närmare på en artikel i Göteborgs-Posten, som visar hur mainstreammedierna, medvetet eller omedvetet, vilseleder sina läsare. I detta fall genom att låta felaktiga påståenden passera okommenterade.

I artikeln ”Ett muller av gråt, tallrikar och glas som krossades”, skriven av Cecilia Vaccari och publicerad i Göteborgs-Posten den 18 augusti i år intervjuas två göteborgare befann sig i Barcelona när jihadattacken ägde rum. En av de intervjuade har invandrarbakgrund och bekänner sig till islam. Han heter Reza Wesali. Det som stör Reza mest är inte den blodiga jihadattacken i sig, utan att jihadisterna har ”smutskastat” hans religion:

En jihadist attackerade folk med kniv i Åbo, Finland. Det skedde fredagen den 18 augusti och enligt vittnen ropade han ”Allahu akbar” när han gick till attack. Jihadisten var en invandrare från Marocko. Det har nu kommit fram att han valde ut kvinnor som offer. Två kvinnor dödades i attacken. Även de flesta av de skadade är kvinnor.

Varför attackerade han kvinnor? Jag tror att det beror på att, för muslimska fundamentalister, den obeslöjade och självständiga kvinnan är en symbol för den ”sataniska” västerländska kulturen. När muslimska fundamentalister talar om det man hatar med väst så kommer alltid detta fram: kvinnorna täcker sig inte, kvinnorna är ”horor”.

Egyptiern Sayyid Qutb (1906-1966) är en av den moderna islamismens viktigaste ideologer. På 1940-talet reste han till Amerika. Det han framför allt reagerade på – med fasa – var det könsblandade sociala umgänget och de lättklädda kvinnorna.

Qutb kom inte hem till Egypten för att berätta om Amerikas demokrati eller dess blomstrande vetenskap, litteratur och musik. Han kom hem för att berätta vilket vidrigt samhälle det var eftersom kvinnorna var lättklädda!

Under nästan åtta hundra år styrdes delar av Spanien under islam. Men bit för bit lyckades spanjorerna återta sitt land. Detta kallades reconquistan, återerövringen. Vändpunkten var den kristna segern i slaget vid Las Navas de Tolosa den 16 juli 1212.

I dagens Spanien, liksom i övriga Västeuropa, växer den muslimska befolkningen genom den pågående massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Muslimska fundamentalister tenderar att identifiera sig som en del av den muslimska umman, en transnationell gemenskap, som också är politisk. Man lever i Europa, men känner sig i första hand som muslim. Man möter heller inga krav att anpassa sig till europeisk kultur och bli en del av vi:et.

Det är likadant i Sverige. I moskéerna predikar man om situationen i Afghanistan, Syrien, Somalia och Palestina. Det är sällan man talar om Sverige. Man talar om ”våra bröder och systrar” och om att vara solidarisk och hålla ihop. Då är det hela tiden muslimerna man talar om, inte att vara solidarisk eller känna sig som ett med svenskarna. I alla moskéer jag har varit i, och det är många, är det en självklarhet att svenskar och muslimer är olika saker.

Den 1 augusti besökte jag klosterkyrkan Saint Denis, en knapp mil utanför centrala Paris. Kyrkan ligger i ett ”utanförskapsområde”, det vill säga en invandrartät och islamiserad stadsdel.

Här kan man verkligen tala om två världar. Å ena sidan en medeltida, gotisk kyrka, bland det mest franska man kan tänka sig, å andra sidan ett typiskt ”Rinkebytorg”. Inuti kyrkan rör sig turisterna, mest fransmän och andra européer, men också en del kineser och japaner. Där ute ser man mest folk med bakgrund i arabvärlden och Afrika. Många kvinnor är täckta med sjalar. Män i kaftaner sitter på kebabhaken och kaféerna och pratar arabiska.

Har vi slutat bry oss om jihadterrorn? För mindre spektakulära attacker flimrar numera bara förbi i nyhetsflödet. De följs inte av någon diskussion i mainstreammedia. Risken finns att vi vänjer oss vid jihadterrorn som en del av vardagen.

Jag måste erkänna att jag ibland drabbas av utmattning, stundtals närmar det sig depression. Då kan jag känna att det inte spelar någon roll vad jag skriver: det är som att skriva i vatten. Det ligger uppe en dag, sen är det borta. Men om jag inte skriver, vad ska jag då göra? Ge upp? Att ge upp är inte ett alternativ. Jag har barn som ska växa upp i Sverige. Det vore att svika dem. Jag känner att det är min plikt att fortsätta, fast mina krafter ibland inte räcker till, att påtala detta problem.

För jihadterrorn slutar inte för att vi slutar bry oss. Onsdag den 9 augusti körde en jihadist rakt in i en grupp franska soldater i Paris. Sex soldater skadades. Jag är inte ett dugg förvånad. Jag var på semester i Paris denna sommar och upplevde den spända stämningen mellan militären och de muslimska fundamentalisterna. Man ser det i blickarna.

Efter den jihadistiska terrorattacken mot Bryssel den 22 mars 2016 blev det populärt att dela bilder av en ledsen Tintin i sociala medier. Tintin skapades ju av den belgiske tecknaren Georges Remi (1907-1983), mera känd som Hergé, och har blivit en symbol för landet, särskilt huvudstaden. När Belgien är i sorg gråter Tintin.

Det är ett sätt att hantera händelsen, ett annat sätt är vrede. Själv delade jag en bild av en röd och ursinnig kapten Haddock som vrålar ”Hämnd!” under rubriken: ”Arg belgare reagerar”. För varför är det så att högerextremt våld ska mötas med vrede och hårda tag, medan islamistiskt våld ska mötas med nedstämd passivitet och kärlek? Jag tror att om Haddock hade fått möta jihadister i något äventyr skulle han ha drämt till dem en whiskyflaska och ett ”Pestråttor till jihadister! Jag ska lära er ett och annat!” Eller så han göra som Dupont: smyga sig på dem när de ber och ge dem en spark i baken när de minst anar det…

En Facebook-vän kommenterade under min bild att Haddock inte var belgare utan fransman från Bretagne. ”Jaha”, svarade jag, ”men han är en belgisk produkt”. Dessutom vet man inte säkert vad Haddock har för påbrå. Det är till och med troligt att han är lika belgisk som sin vän Tintin. I äventyret Koks i lasten kan man se kapten Haddock och Tintin visa sina pass vid en passkontroll. Båda har belgiska pass.