Med ord formar vi våra tankar. Ordet ”reformutrymme” är ett av politikens nyord – avsett att dölja vad det egentligen handlar om.

Årets politiska budskap i statsbudgeten är att ”reformutrymmet” är fyrtio miljarder kronor – det vill säga ungefär en procent av BNP motsvarande ungefär två procent av den offentliga sektorns budget – vilket innebär ungefär fyra procent av statsbudgeten.

I TV-Aktuellt den 13 september diskuterades polisens problem att utreda våldtäktsbrott. Bakgrunden var två aktuella fall, dels en tolvårig flicka, dels en ovanligt vedervärdig gruppvåldtäkt med minst tio inblandade, som legat outredda under lång tid. Polisen utreder mord framför våldtäkter. Om utredarresurserna inte räcker för bägge brottstyperna så läggs våldtäktsfallen på vänt.

Ställföreträdande rikspolischef Mats Löfving förklarade i programmet i Dan Eliassons frånvaro att det är ingen inom polisen som tycker att det är acceptabelt att nedprioritera våldtäkter. Han försvarade sig med att det nu är 400 våldtäkter fler än tidigare per år.

När jag slår i Google på ”främlingsfientlighet Sverige” får jag cirka 229 000 träffar. Stämmer bra med mina förväntningar. De första fem träffarna är från SvD, Forum för levande historia, Sveriges Radio och DN (två träffar). Även FN har uppmärksammat problemet. Av samtliga träffar framgår att främlingsfientligheten ökar och att folk oroar sig. Frågan är vad som kan göras för att motverka fenomenet. Statsmakternas, de politiska partiernas och mediernas betydande insatser verkar inte ha haft effekt. Kanhända på grund av att de som stått i främsta ledet i kampen mot främlingsfientlighet saknar rätt utbildning. Hos socionomer, kulturarbetare, samhällsvetare, journalister och ekonomer samt professionella politiker är kunskaper i natur- och livsvetenskaperna tunnsådda. Men det är just där räddningen kan finnas.

Inte sällan när jag hamnar i diskussion med någon vanlig, ”god” människa – inte cyniska hycklande människor som livnär sig på sin förljugna godhet, exempelvis många av politikerna i de traditionella partierna och journalisterna på de etablerade medierna – känner jag att jag inte kan nå vederbörande oavsett hur logisk, verklighetsförankrad och heltäckande jag är i mitt resonemang. Tidigare försökte jag att vara ännu mer logisk, ännu mer verklighetsförankrad och ännu mer heltäckande, men det hjälpte inte heller. Nu vet jag att problemet ligger någon annanstans än i mitt sätt att resonera. 

I Tirana, där jag är verksam för närvarande, bor jag i en så kallad Gated Community, ett grindsamhälle. Wikipedia beskriver ett grindsamhälle som ”ett bostadsområde som är avskilt från omvärlden med någon form av tillträdskontroll för inpasserande”. Grindsamhällets yttre gräns består av staket, och områdets enda ingångsväg är bevakad av bommar och vakter. Inne på området agerar vakterna som bostadsområdets poliser.

Men det parti jag en gång gick in i är något komplett annorlunda än dagens. Vi som var med då kunde aldrig i vår vildaste fantasi föreställa oss alla de svek och kompromisser som partiet ägnat sig åt för att få regeringsmakt.

Man har sålt brunkolsfält, ökat landets koldioxidutsläpp, släppt fram förbifarten, låtit EU diktera lagstiftningen, släppt NATO inpå husknutarna, hållit gränserna öppna för gäng-kriminella och utländska folkmördare. Man har in i det längsta vägrat tala om hederskulturellt förtryck av kvinnor och barn eller parallellsamhällenas framväxt.

Det svenska företaget Facit nådde stora framgångar som tillverkare av mekaniska och elektriska kontorsmaskiner. Höjdpunkten nåddes på 1940- och 50-talen som Europas näst största tillverkare av kontorsmaskiner med som mest 14 000 anställda och försäljning i mer än 100 länder. Företagets framgångar tog ett snabbt slut i början av 1970-talet, som en följd av att man inte förmådde ställa om till en ny era, med maskiner baserade på elektronik. Detta blev den så kallade Facit-krisen, vilken i många sammanhang använts som exempel på hur omställningsbehov och krisinsikt kan och inte kan hanteras inom näringslivet.

Häromdagen pratade jag med min grannes dotter, mamma till en 9-åring som går i trean. Malins svaga punkt är matte. Mamma ville hjälpa sin dotter genom att öva med henne. Men se, det gick inte. Lärarinnan vägrade dottern att ta sin mattebok med sig hem. Skolans policy var att det barnen skulle lära sig fick de lära sig på skolan. Några hemläxor fick inte förekomma.

Anledningen kan man bara spekulera om. Möjligen ska alla barn ges samma förutsättningar för inlärning. För att inte skapa ojämlikhet. Misstanken är inte ogrundad.

Fram till 1966 fanns en av den romersk-katolska kyrkan upprättad lista av förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum, i vardagligt tal kallad ”Index”. Den uppdaterades fortlöpande genom att nya böcker sattes på listan medan andra ströks. Syftet var att skydda de troende mot vilseledande information, som kunde tänkas rubba deras tro och påverka deras moral. Bland de mer bemärkta böcker som sattes på Index fanns verk av astronomen Johan Kepler och filosofen Immanuel Kant.

Jag sitter med min tjej och tittar på ett nyhetsinslag om IS-återvändare: ”Varför tar ni tillbaka dem!?” säger hon frustrerad. Jo, hon säger ni, trots att hon kom till Sverige för snart 16 år sedan, för i likhet med många andra invandrare känner hon inte att hon kan påverka samhället på samma sätt som jag och andra infödda kan.

Det står nog numera klart för allt fler medborgare att svensk polis, och även annan polis i Västeuropa, till exempel i Tyskland, är oförmögen att upprätthålla statens våldsmonopol i många av de så kallade utanförskapsområdena.

I varje sådant svenskt område bor flera tusen personer. Många arbetar, söker arbete, går på kurser och försöker inordna sig i det svenska samhället. Men det finns vissa – en minoritet – som begår grova brott, kastar sten på polisen och begår gruppvåldtäkter. Andra är terrorister, religiösa extremister, krigsförbrytare eller så kallade papperslösa. De vill inte arbeta, inte studera, inte lära sig svenska, inte integrera sig och hatar etniska svenskar. Många av dessa hånskrattar åt vår kultur och våra traditioner och vill att sharialagar skall gälla. Ovanpå detta finns muslimska moralpoliser som kontrollerar områdenas unga kvinnor och uppgörelser inom kriminella grupper.

Det är den första gruppen, de skötsamma som utgör en majoritet, som samhället abdikerat från. Det är deras bilar som brinner, deras ungdomar som dras in i kriminalitet och drogmissbruk, deras affärer som rånas och de som drabbas av våld och misshandel.

En del som skriver och kommenterar här är något till åren komna. Det märks inte minst på hur långt de personliga minnena går tillbaka. Lång livserfarenhet i kombination med ett kort personligt perspektiv på framtiden.

På några undantag när råder det stor samstämmighet om vad framtiden, i synnerhet Sveriges, bär i sitt sköte. Den värld vi levt i sedan barnsben håller på att förändras med förfärande fart.

Fick tid över när jag var i stan häromdan. Så jag gick till Rådhuset. Orienterade mig på deras infotavla om vilka mål som skulle upp och jag kunde avhöra.

En vårdnadstvist ville jag gärna undvika. Kanske en konkursförhandling? Men jag valde ett brottmål, en stöld, som skulle äga rum i sal 28. När jag satt och väntade på att målet skulle ropas upp satt personer som senare skulle visa sig vara åklagare och försvarsadvokat också i väntrummet. De talade om att den tilltalade hade bakom sig två ärenden som polisen lagt ned. Ett gällde häleri – det andra grov stöld.

Fredagen den 14 juli rapporterade Sveriges Radio om sopstrejken i Stockholm. Enligt SR hade ett antal ”sopgubbar” sjukskrivit sig, medan andra ”sopgubbar” hade sagt upp sig. Beteckningen ”sopgubbar” återkom flera gånger under inslaget och även i senare sändningar. Att man i identitetspolitikens/normkritikens högborg kallar Stockholms renhållningsarbetare för ”sopgubbar” ̈ar tydligen helt OK och i linje med SR:s värdegrund.

Den som inte på länge läst Fritiof Nilsson Piratens bok Bock i örtagård kan på nytt förnöja sig i sommaren och alltså möta patron Esping, som vill bli kyrkvärd. Denna humoresk blir verklighet i kyrkolivet, när de politiska partierna ställer upp i kyrkovalet för att styra och ställa.

När prästen och den erfarne kyrkomötesledamoten, kyrkostyrelseföreträdaren, stiftsfullmäktigeledamoten med mera, Dag Sandahl, tar till orda i den offentliga kyrkodebatten är det alltid med undertonen att den kyrkan han tjänar inte skall vara en demokratisk folkkyrka, alltså inte en kyrka med fria val eller politiska partier som ställer upp och på vanligt demokratiskt sätt kämpar om väljarnas gunst och inte en kyrka där således allmänheten i dess breda bemärkelse är företrädd och har inflytande. Sandahl vill – detta betonat även om han protesterar starkt – ytterst att kyrkan främst skall styras av präster och teologer och den gudstjänstfirande församlingen, det sistnämnda ett begrepp som ofta förekommer i hans bloggtexter och i hans anhängares nickande.

I en tid när Sverige är utsatt för många prövningar i samband med den svårhanterade verklighet vi står inför, kunde man förvänta sig att politiker och beslutsfattare i stat och kommun skulle känna att ett mått av allvar vore påkallat. I stället visar det sig att det kan ge upphov till otippade reaktioner.  

De svenska konsumenterna är inte skonade från problem. Telefonförsäljare lurar äldre att ingå ”muntliga avtal”. Elnätsföretag chockhöjer tarifferna. Oseriösa företag erbjuder snabblån till ockerränta. Man kunde tro att vi har en underutvecklad konsumentpolitik i vårt land. Men den är snarare överutvecklad – eller felutvecklad.

Tiden går fort. I höst är det redan två år sedan Sveriges säregna migrationspolitik fick se sig besegrad av en mer svårflörtad verklighet. Efter återupprättade gränskontroller i Europa och migrationsavtalet med Turkiet har vi gått från 10 000 asylsökare i veckan under november 2015 till dagens nivå på cirka 500 i veckan. Huruvida det var den svenska regeringens åtstramning eller Europas samlade åtgärder som hade störst inverkan är svårt att uttala sig om.

Naturligtvis är det svårt att hålla härskarna från styrandet av Kyrkan. De ser Kyrkan som en ideologisk statsapparat och sådana ska hållas under politisk kontroll. Än mer: de ska fungera just som samhälls- och samtidsideologi. Detta är det politiska önskemålet på en kyrka: ideologisk producentorganisation styrd med betydande inflytande från de maktägande. Furstar eller politiska partier lika.

Det var rätt att vi räddade flyktingar, utropar Anders Lindberg i en Aftonbladet-ledare tisdagen den 11 juli, och det är lätt att hålla med. Viss är det rätt att hjälpa flyktingar, när världen upplever en unik kris med 20 miljoner på flykt. Flertalet finns dessutom i fattiga länder med ringa resurser.

Sveriges traditionella flyktingpolitik har varit hedersam och gett landet ett gott rykte. För gott, säger en del, därför att detta goda rykte bidrog till bilden av Sverige som ett för flyktingar attraktivt mål med, som man trodde, öppen gräns.

Redaktören för denna sajt gjorde nyss upp med föreställningen om värdegrunder – jag brukar kalla det för värdegrundsflum. Men det finns ett ord som jag skulle vilja dra en lans för: värdighet.

Det är ett ord som borde kunna tillämpas på alla möten mellan människor. Man minns Hjalmar Gullbergs ord: ”Om i ödslig skog/ångest dig betog/kunde ett flyktigt möte/vara befrielse nog”.

Att idag hävda att den västerländska kulturen är bättre än andra kulturer ses av många som problematiskt. Tankarna går till imperialism och kolonialism. Orsakerna till att inte vilja framhålla den västerländska kulturens goda sidor är förstås mycket skiftande. Det kan vara uttryck för blyghet, försagdhet, ödmjukhet – eller för feghet. Det kan också vara utryck för en likgiltighet inför de olikheter som finns mellan olika kulturer. Till de många faktorer som bestämmer vårt förhållningssätt till andra kulturer skulle jag här vilja lyfta fram och diskutera en viss syn på kunskap. Uttrycket ”situerad kunskap” har kommit i svang vid universiteten de senaste decennierna. Begreppet används flitigt inom till exempel genusvetenskap. Först: Vad betyder det?