Nej, jag älskar inte alla. Jag tror inte ens på ”alla människors lika värde”, i varje fall inte ovillkorligen och i alla sammanhang.

Men ärligt sagt så hatar jag ingen.

Jag älskar mina barn och många i min familj. På sätt och vis älskar jag mitt folk (ungrare) som har fått kämpa mot slaver, germaner, latiner och osmaner för att överhuvudtaget finnas som ett litet och udda folk i ett fientligt Centraleuropa. Självfallet älskar jag inte de misstag som ungrarna har gjort mot andra folk under historien, men så är jag funtad – jag är stolt över det som är bra och förlåter det som är dåligt när det gäller mina egna. Kanske är jag inte ensam om att vara sådan.

Jag älskar också den svenska (rättare sagt nordiska) mentaliteten som försöker skapa rättvisa för så många som möjligt. Avskaffandet av träldom, regler om samhällets formella ansvar för de svagaste och principen att ”land skall med lag byggas” är bara några av de normer som jag insett har flerhundraårig historia här. Det kan man älska!

En vanlig uppfattning man träffar på hos gemene man är att islams gud, Allah, är densamme som den kristne guden. Det torde finnas flera förklaringar till detta förhållande. Den omständigheten att begreppet ”Allah” översätts från arabiskan med ”Gud” ger intryck av att det skulle röra sig om samma gud. En annan förklaring till att många sammanblandar Allah med den kristne guden är att islam och kristendom är monoteistiska religioner, det vill säga att anhängarna menar att det bara finns en enda gud. Men enbart argumentet att en religion anser att det finns en enda gud innebär inte att denne gud är densamma som den som dyrkas av en annan monoteistisk religion.

I denna artikel ska jag lägga fram argumenten för att kristna och muslimer inte tillber samma gud. Det kräver en jämförande undersökning av de båda religiösa källorna Bibeln och Koranen, och gudssynen i de båda heliga skrifterna. Koranen betraktas av muslimer som uppenbarad för Muhammed genom ängeln Gabriel, medan Bibeln med sina 60 böcker skrivna av 40 olika författare under en period av flera tusen år anses gudomligt inspirerad. Bibeln är dock inte grunden för den kristna tron, utan den är en redogörelse för kristendomens innehåll. Den kristna tron grundas istället på Jesu korsdöd och hans återuppståndelse.

Den humanistiska stormakten Sverige älskar att glänsa på den internationella scenen. Ju fler politiskt korrekta svenska medborgare i FN och andra internationella organisationer, desto bättre. Men Sverige är ett litet land i Europas utmarker och konkurrensen om toppjobben i FN-systemet är stor. För att ”få in” regeringens representanter i olika organisationer har vår svenska regering blivit tvungen att antingen muta sig in eller ”köpa” respektive post, det vill säga betala lönerna själv.

Det finns minst tre fall som belyser detta bruk: Margot Wallströms FN-tjänst, f d Sida-chefens nya jobb i OECD och Sveriges plats i Säkerhetsrådet.

1. Margot Wallström fick 2010 jobbet som FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. Men en månad tidigare hade det svenska biståndsorganet beslutat att ge 42 miljoner kronor till en FN-fond som arbetar med samma fråga – sexuellt våld i väpnade konflikter.

Svenska läkare flyttar till Norge där de får bättre betalt. Tyska läkare flyttar till Sverige. Läkare från hela Balkan flyttar till Tyskland. På Balkan råder det dock läkarbrist. Där är lönerna relativt låga så där står ingen vid dörren och knackar på. När det var fattigt i Sverige för snart 200 år sedan, ja då flyttade vi till USA. Strömmen av människor som söker ett bättre liv någon annanstans är lika gammal som mänskligheten.

Detsamma gäller för den senaste vågen av människor, mest män, som promenerade genom Europa 2015. Syvende och sist var deras motivation att finna den ekonomiskt bästa platsen att slå sig ner. Om anledning till folkvandringen var att fly krig, vilket givetvis är helt naturligt, då borde väl Italien, Grekland och till och med Bulgarien duga. De är fredliga EU-medlemmar alla tre. Fattigare än Sverige, javisst, men i lika mycket fred med sig själv och sina grannar som Sverige.

Vi måste våga förstå att anledningen till att så många valde att fortsätta att promenera norrut, genom det ena fredliga och välmående EU-medlemslandet efter det andra var ekonomisk. Dessa människor var välinformerade. De visste mycket väl vilka länder i Europa som delar ut flest bidrag mest lättvilligt – Tyskland och Sverige. Och om det inte var nivån på bidragen som bestämde slutstationen, varför valde då så få av dessa människor att promenera till underbara Barcelona? Istället valde de att promenera hela långa vägen upp till mörka, kalla Sverige. Givetvis hade dessa människor hört sagan om våra ”öppna hjärtan”, men då kände de redan till våra ”öppna plånböcker”.

Den väldigt vanliga röllikan har aerodynamiskt formade frön så att växten skall få ett större spridningsområde (dess frön flyger med vinden). Uttrycket ”som ett rö för vinden” lär ha detta ursprung.

Idag är det väl närmast partiledningarna för de ”etablerade” partierna och de partier de leder som förtjänar epitetet ”rö för vinden”. Socialdemokraterna var först ut, Nalin Pekgul förlorade först striden om ordförandeskapet för partiets kvinnoförbund och därefter blev Omar Mustafa för en kort tid suppleant i det viktiga verkställande utskottet. Nästa parti ut på skandalplanen var Miljöpartiet med Mehmet Kaplan och Yasri Khan. Kaplan för att han hade kontakter med det Muslimska Brödraskapet och Khan för att han vägrade skaka hand med kvinnor.

Nu följer Centern efter den skandalösa domen i Solna tingsrätt, där en man friades för misshandel av sin hustru. Två nämndemän som nominerats av Centern, Ebtisan Aldebe och Hasan Fransson, ville fria mannen på för svensk lagstiftning obefintliga grunder. Juristdomaren och den tredje nämndemannen ville fälla så det stod två lika. Då ska det enligt processrätten dömas till den åtalades förmån, så mannen gick fri.

Häromdagen var jag på Bessemerskolan i Sandviken, ett kommunalt yrkesgymnasium där cirka hälften av de 1 200 eleverna har utländsk bakgrund. Skolan har ett stort urval av yrkeslinjer, bland annat vårdlinjen, och det var dessa elever jag höll några lektioner för.

Anledningen var att jag på Facebook skrivit, och delat, inlägg om problemen i vissa skolor, bland annat Angeredskolan i Göteborg med stress, misshandel, våldtäkter, vapen och allmän oordning. En bekant till mig som är lärare i Bessemerskolan hade läst inläggen och utmanade mig att komma till Sandviken, hålla några lektioner och se hur verksamheten bedrivs. Jag antog utmaningen.

Eleverna var i 14- till 18-årsåldern med olika bakgrunder. Jag hade inga som helst disciplinproblem, alla var artiga och uppmärksamma under de 60 minuter långa lektionerna (även om några manliga elever kroknade på slutet, dock utan att störa).

På Det Goda Samhället förekommer ofta artiklar som handlar om Islam och Koranen, hur dessa förstås eller ska förstås och vilka tolkningar som är rimliga. Bland dem som skriver om dessa frågor här finns även vissa personer med en bakgrund i radikal islamism. Många har nämnt mig vid namn och bemött artiklar jag skrivit på andra sidor. Därför är jag tacksam till att jag fått möjlighet att skriva här och framföra ett bemötande.

Mitt namn är Kashif Virk och jag är imam inom Islams Ahmadiyya församling. Ahmadiyya grundades av Hazrat Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) i Indien, som gjorde anspråk på att vara den Utlovade Messias och Mahdi. Hans helighets proklamerade uppgift var att återupprätta den sanna läran av Islam (som skulle förvrängas av den senare tidens muslimer), att förena mänskligheten med sin Skapare och att försvara Islam mot kritik och invändningar vars avsändare var människor av andra livsåskådningar.

En av dessa invändningar var att religionen Islam har en våldsam natur, att den tillåter aggressionskrig och förtryck av oliktänkande. Min text ska ta upp just denna invändning, och min argumentation grundar sig främst på verser ur den Heliga Koranen.

Patrik Engellau skrev den andra augusti förra året i artikeln ”Unga kvinnor” om ett samtal med en grupp 30-åriga damer, vilka hade en positiv syn på massinvandringen. Han fann att deras huvudskäl för detta syntes vara tre: 1) att vara född i Sverige är att ha dragit högsta vinsten i födelselandslotteriet, 2) de, och ej heller någon annan svenskfödd, har gjort något för att förtjäna denna superjackpot, samt 3) därför har vi lyckligt lottade en skuld till andra folk som inte haft samma tur.

Slutsatsen var alltså att den svenska befolkningen, på grund av någon tacksamhetsskuld, bör/måste ta emot invandrare. Hans argumentation att punkterna 2 och 3 inte alls var sanna godtogs inte av damerna.

Artikeln kommenterades av ett stort antal läsare med ibland mycket värdefulla synpunkter. Men artikeln pekade på ett vanligt tänkesätt som absolut inte bara används av yngre kvinnor. Argumentationen är vanligare än vi tror och förtjänar ytterligare uppmärksamhet och belysning.
Att bortse från klara fakta är en egenskap hos kulturmarxismen och jag vill hävda att kvinnornas skäl huvudsakligen är ett utslag av den ideologin. I min nya bok VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! om välfärdsstaten beskriver jag den kulturmarxistiska inställningen så här:

Detta är den andra delen av Zhengyang Wus inlägg ”Vad är folk utan kultur”. Den första delen publicerades igår den 25 februari 2018.

För att belysa den i min mening svåraste bristen i den västerländska kulturen måste jag introducera ett kinesiskt begrepp: Jun Zi (君子). Jun Zi betyder, i brist på en bättre översättning, en föredömlig människa. Det finns inte en explicit definition av Jun Zi, men vissa av dess egenskaper är tydliga: En Jun Zi är i första hand inte en hjälte, ännu mindre är han – traditionellt är Jun Zi en man men kan idag lika gärna vara en kvinna; jag fortsätter att använda ”han” för att förenkla skrivningen – gudomlig. Han är främst en vanlig människa med sina mänskliga brister och svagheter. Men han strävar ständigt efter att vara så hederlig som möjligt, minst så som omständigheterna tillåter. Han är i egenskap av vanlig människa, så kunnig, vis, pålitlig och stabil som han förmår att vara. Han är vis och därför kan han tänka längre än känslorna når, han är pålitlig och därför vänder han inte kappan efter vinden, och han är stabil och därför anpassar han sig inte till moraliteterna som är härskande för stunden i samhället. Därför kan han uppfattas som gammalmodig och efterbliven. Jun Zi är också empatisk, därför är han inte dumsnäll: han står på de drabbades sida, och han ser till att offren får sin upprättelse om han hade befogenhet att göra det.

Mitt under den deprimerande, eländiga samhällsutvecklingen har det varit en stor tröst att min tidigare krönika Jag valde fel land varit så uppskattad, trots att jag framförde hård kritik mot svenskars historielöshet.

Men jag har kvar en känsla av att det finns ännu mer grundläggande problem än historielösheten, eftersom jag ändå inte kan förklara till exempel varför Fredrik Reinfeldt som har orsakat så mycket skada för Sverige inte behöver skämmas, ännu mindre stå till svars och krävas ansvar. Han hade till och med mage att fråga ”har julgranen brunnit” till sina väljare som var oroliga för utvecklingen.

Hur kan det svenska folket svälja en sådan förolämpning från en sådan svikare? Hur kan svenskar tolerera att makteliten missköter landet på det grövsta vis och kommer med upprepade lögner? Till skillnad från kineser har svenskar trots allt många demokratiska möjligheter att säga stopp. Men vad har gjort svenskarna så passiva att de hellre spelar blinda och döva och låter allting fortgå än att anstränga sig för att se till att deras barn och barnbarn får samma (om inte ännu bättre) möjlighet till ett tryggt och pålitligt samhälle som de själva har växt upp i?

Muslimer framhåller ofta Koranens vers 2:190 (översättare MKB, se nedan) som exempel på den heliga skriftens fredliga karaktär: ”Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare”. Vår andre översättare KVZ var nog inte muslim och i hans version från 1917 heter det (2:186): ”Striden för Guds sak mot dem som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande”. KVZ skriver ofta ”strida” i stället för ”kämpa”.

Är versen 2:190 representativ för Koranen? Är skriften uttalat defensiv? Nja, först får man konstatera att versen 2:190 troligen är den enda i sitt slag. Det är otypiskt för Koranen att ta upp en viktig sak bara en enda gång. Man kan jämföra med att skriften ungefär 440 gånger talar om att de otrogna kommer att straffas, ofta i helvetet. Man kan anta att om Koranen hade innehållit ytterligare någon vers med samma eller liknande föreskrift (en ”systervers”), hade nog även den citerats av muslimer. Det finns flera indicier på att versen 2:190 saknar en systervers i Koranen:

Imamen Kashif Virk i Stockholm skrev 2017-08-28 en artikel med titeln ”Islam tillåter endast strid i självförsvar.” Virk citerade versen 2:190 men nämnde ingen systervers.

Väljarkollektivet i välbärgade, demokratiska samhällen accepterar aldrig, på goda grunder, radikal förändring. Sådana samhällen ramlar därför bara in i radikalism genom det ackumulerade resultat av hundratals små – mer eller mindre smygande – expansionssteg. Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr.

Varför tenderar byråkratier alltid att expandera medan privata organisationer ibland krymper? Trots allt försöker avdelningschefer överallt, både inom offentlig och privat sektor, att maximera sina budgetar. Svaret är att den privata sektorns budgetäskare, direkt eller indirekt, ansvarar inför ägarna. Det betyder (förstås) att det svider i anslagsfördelarens privata plånbok ifall budgetinvesteringen är dålig. Anslagsfördelarna inom den offentliga sektorn, ytterst regeringsministrarna, spenderar däremot bara andras (skattebetalarnas) pengar. Politiker som manifesterar ”generositet” löper alltså uppenbarligen ingen personlig ekonomisk risk. Om de inte manifesterar sådan generositet riskerar de däremot en irriterad relation, kanske en konfliktsituation, med de budgetsäskande tjänstemän vars uppgift är att implementera regeringsagendan. En omständighet som förklarar varför politiker gärna godkänner precis så stora anslagsökningar som är möjligt utan att väcka ohanterlig irritation hos skattebetalarna (väljarna).

Försvarsberedningens delrapport 2017:66 nämner det som behöver åtgärdas för att Sverige skall ha tillräcklig civil beredskap. Det är åtskilligt vilket betyder att åtskilligt saknas: ”Det rör bl.a. planering för att klara en mer omfattande störning eller avbrott i viktiga försörjningsflöden, lagerhållning av strategiska varor som t.ex. vissa livsmedel, läkemedel eller drivmedel, behov av manuella eller analoga reservsystem för vissa centrala funktioner för det fall elektroniska kommunikations- och/eller it-nät skulle slås ut.” Alltså har inte ens planeringen för en beredskap kommit igång.

Strax före andra världskriget var det annorlunda. Den 27 augusti 1939, några dagar innan andra världskriget bröt ut, talade statsminister Per Albin Hansson på Skansen i Stockholm om folkförsörjningen och det militära försvaret. Han sa bland annat: ”Genom den statliga uppläggningen av reservförråd, som pågått under senare år, ha vi väsentligt stärkt våra möjligheter att uthärda en avspärrning” (referat i SvD 1939-07-28, sid 11). Han sammanfattade läget med de vida kända orden: ”Vår beredskap är god”. Snart var Sverige kringränt av kriget. När det gäller mattillgången blev statsministerns bedömning i stort sett bekräftad. Många varor ransonerades, men det fanns hela tiden varor att ransonera. Hungerkravaller, som pågått under första världskriget, upprepades inte.

Vi har idag en situation som enligt Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström i en artikel i tidskriften Kvartal är ”ett haveri utan återvändo, de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera och vårt samhälle kommer att förändras bestående”. Hur har detta haveri kunnat uppstå?

1993 i Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket:

Moderaterna fungerade under lång tid som en konserverande kraft vars främsta funktion var att bevara gamla strukturer. Målet var att rädda landet från en allt för långt gående socialisering. Idag har detta dock mycket lite med moderat politik att göra. Med intåget av liberala värden i Moderata samlingspartiet har idéerna främst blivit en framtidsvision.

Göran Lindblad, moderat riksdagsman 1993 – 2010 och moderaternas talesman i integrationspolitiska frågor, framhöll i augusti 2002 att Sverige borde ta emot två miljoner arbetskraftsinvandrare på 15 år. Han hänvisade till att det föds för få barn i Sverige och menade att import av människor är bättre än att vi ökar den svenska nativiteten. Det skulle innebära ett snitt av 133 000 invandrare per år. Detta blev möjligen en grundbult i Nya Moderaternas politik men politiken resulterade istället i stor invandring av utomeuropeiska asylinvandrare, som till betydande del inte är anställningsbara. Varför?

Somliga dagar, de flesta numera, är samtiden så tramsig att man bara vill checka ut. Men som allt möjligt annat är tydligen också detta en populistisk hållning. Det finns ingen väg ut ur det här samhället, för att parafrasera Göran Greider.

Så kan i alla fall en aktuell krönika av Marika Lindgren Åsbrink i Dagens Samhälle uppfattas. Hon menar att den som propsar på att få hållas med sitt hyser farligt subversiva tankar. Som stöd för sin tes citerar hon en finlandssvensk poet och vänsterpolitiker, Claes Andersson: ”Se upp för dem som bara vill leva sitt liv ifred, för de skyr inga medel”. Och hon hänvisar till marknadsföringstugg från Steve Jobs för att hamra hem budskapet – människor vet inte vad de vill ha, man måste visa dem.

Vilket i en politisk kontext kan tolkas som: de där bondlurkarna till väljarboskap är så enfaldiga att det nog ska gå att fösa in dem i rätt fålla.

Arabiska halvön var på 500- och 600-talen e Kr en orolig region. Det var vanligt med väpnade strider mellan olika arabiska folkstammar och även andra makter var inblandade. I halvöns södra del var judarna de härskande fram till år 525, då de störtades av abessinierna. Ett halvt sekel senare var perserna de nya härskarna. År 570 brukar anges som det år då profeten Muhammed föddes och vid 40 års ålder lär han ha fått sin första religiösa uppenbarelse som senare följdes av flera. De blev grunden till Koranen, islams heliga bok.

Troende muslimer anser att Koranens arabiska text är Guds (Allahs) ord. De två översättare till svenska som är de mest lästa betecknas här KVZ (år 1917) och MKB (år 1998) och presenteras nedan.

Kort efter Muhammeds död år 632 e Kr behärskade islam hela Arabiska halvön. Därefter gjordes stora erövringar, huvudsakligen i öst-västlig riktning. Grunden till framgångarna kan tillskrivas Koranens kusligt skickliga spel på det mänskliga psyket. Skriften nedvärderar hela tiden de människor som inte vill ansluta sig till islam. Koranen anger cirka 440 gånger vilka hårda straff som icke-muslimerna (de otrogna) ska få, hur de ska få lida i helveteselden. Det är att förklara dem mindre värda. Sura (kapitel) 98 har ett exempel på en ren avhumanisering:

Under nästa mandatperiod står det svenska samhället inför en rad utmaningar. Några av dessa kräver beslut som kommer att bli svåra att återkalla. Beslut som kommer att kräva mod och integritet – bristvaror i dagens politiska landskap.

Till skillnad från miljöpartiet tror jag inte att miljön kommer få någon framträdande plats. Att döma av de resonemang som förs bland vanliga människor så verkar helt andra frågor dominera. Alliansens tjat om valfrihet inom skola och vård hamnar också långt ner på listan. Folket verkar helt enkelt inte intresserat av det som våra politiker vill käbbla om inom sin komfortzon. Istället vill folket se våra ”folkvalda” hantera följande problemområden, om vi ska våga hoppas på en hållbar framtid:

Den 21 januari publicerade 17 universitetslärare i SvD en debattartikel med rubriken Systemet med fritt skolval måste bytas ut i anknytning till en bok som de skrivit om det fria skolvalet.

Artikeln är värd att se närmare på, eftersom den uttrycker en politisk vision för skolan som omfattas av en stor del av den svenska vänstern. Huvudidén är att det fria skolvalet leder till negativa konsekvenser. Skolan skulle inte kunna utjämna sociala skillnader och därför bli mindre likvärdig, betygsättningen mindre korrekt och lärarna mer ofria i förhållande till skolledningen.

De flesta samhällen i världen har styrts direkt eller indirekt av dem som ansetts vara mest erfarna och visa. Det har tagit sig olika former i olika samhällen men grunden har alltid varit att lång livserfarenhet räknats som en merit som ingen annan än den livserfarne kan tillräkna sig, hur skarp och intelligent man än är.

Olika byråd, byäldste och dylikt är ett tydligt exempel på att även naturfolk har insett vikten av erfarenhet vid beslutsfattande.

I motsats till vad nutida debattörer kan tro så är detta ingen genusfråga och tecken på patriarkaliskt förtryck. I många afrikanska kulturer är det de gamla kvinnorna som bestämmer i till exempel arvsfrågor. I dagens Vietnam är det den gamla modern som får beställa mat på restaurangen oberoende av vad var och en önskar sig. Hon vet vad alla kan få från plånboken som hon själv håller i.

Jag känner stor sympati för Jonas Sjöstedts syn att skattepengar inte ska nyttjas för att göda ägarnas fickor i de statsfinansierade välfärdsföretagen. Metoden att kapa vinsterna resulterar dock inte i någon samhällsekonomisk effektivitet. De privata aktörerna har många möjligheter att kringgå ”vinstförbudet”, till exempel genom slösaktighet med anslagna medel, till egen fördel.

Med gedigen kvalitetskontroll av verksamheten är höga vinster ett uttryck för effektivitet. Det vore uppenbart fel att med hjälp av vinstbegränsningar minska incitamenten att vidmakthålla denna effektivitet. En hög vinstnivå hos flertalet privata välfärdsföretag är dock inte enbart en följd av ändamålsenlig drift och organisation – den är också ett uttryck för alltför omfattande offentliga bidrag till välfärdsproduktionen. Vid ändamålsenlig drift kostar det de privata företagen producerar mindre än den ersättning de får. Minskade bidrag skulle nedbringa vinstnivån utan att förta strävan mot effektivitet. Lägre bidrag till privatägda företag är därmed en effektiv metod att reducera samhällets kostnad för välfärdstjänsterna. Är du med, Jonas Sjöstedt?

År 1453 erövrades Konstantinopel (och döptes om till Istanbul) av turkarna. Då var det ottomanska riket på väg mot sin största utbredning. Anatolien, dagens Turkiet, var erövrat från det bysantinska grekiska riket och Balkan var ockuperat. Åren 1529 och 1683 försökte turkarna att erövra Wien. Norra Afrika, Egypten och Arabien ockuperades.

Under 1800-talet hade Europas industrialisering lämnat det vetenskapsfientliga ottomanska riket på efterkälken. Turkiet kallades då för Europas sjuke man. I och med att Turkiet hamnade på den förlorande sidan efter det första världskriget försvann hela det ottomanska imperiet.

De reforminriktade, västorienterade så kallade Ungturkarna och president Ataturk beslöt att genomföra ett moderniseringsprogram i Turkiet. Till exempel förbjöds religiösa kläder. Det latinska alfabetet anammades. Armenier och greker som levt där innan turkarna kom tvingades bort.

I en nyutkommen biografi beskrivs hur Thomas Mann – en av Tysklands största kulturpersonligheter och mottagare av Nobels litteraturpris 1929 – flyr Nazityskland och hamnar i USA. Där bestämmer han sig för att ansöka om amerikanskt medborgarskap men oroar sig strax över detta beslut. Ty i USA blir man inte medborgare hur som helst. För det krävs att man klarar ett prov som mäter kunskapen om amerikansk historiska, politik och geografi med mera. Manns oro var dock onödig. För honom gick det vägen. Han klarade provet.

Detta hände för 80 år sedan men fortfarande måste den som vill bli amerikansk medborgare meritera sig för detta genom att klara ett kunskapstest. Samma tänkande återfinns i många andra länder. Bland annat i våra grannländer Danmark och Tyskland.

Om det uppstår ett mässlingsutbrott på ett sjukhus i Göteborg så inleds en intensiv smittspårning. Dör fiskarna i en å så letar man efter orsaken, samma om bilarna rostar onormalt. I vårt samhälle finns det inbyggt att när problem uppstår så letar men efter förklaringar och så småningom lösningar.

När det gäller mångkulturens avigsidor så verkar dessa mekanismer vara satta ur spel, allt sopas under mattan. Polisen avstår från att ge signalement. Ingen förklarar vad som egentligen ligger bakom gängskjutningar, bilbränder, stenkastning, ”slagsmål mellan olika grupper” och annat liknande. När det gäller gängskjutningarna så handlar det sannolikt mycket om revirstrider på marknaden för narkotika. Normalt borde samhällets resurser sättas in på att kartlägga detta inklusive vilka kopplingar som finns mot försörjningsvägar och kunder. Vanliga ursprungsländer/regioner för narkotika som används i Sverige är Marocko, Latinamerika, Afghanistan och Östafrika. På köparsidan handlar det inte bara om samhällets bottenskikt utan om framgångsrika människor inom bland annat kultur, media och finans.

För något år sedan åkte jag på semester till Senegal, ett relativt stabilt land med 15 millioner innevånare. Medellivslängden är 66 år, vilket är tämligen bra för Afrika och arbetslösheten ”bara 22 procent”. Befolkningstillväxten ligger på tre procent per år och kvinnorna föder i genomsnitt fem barn under sitt liv, vilket är en halvering på 30 år.

Landet har hyfsade jordar och ett gynnsamt klimat och det finns ingen uppenbar svält. Landet räknas som demokrati, tillåter fritt religionsutövande (80 procent muslimer) och har sluppit större interna konflikter. På sitt sätt en framgångssaga, men också ett land där många unga män emigrerar för ett bättre liv i väst. Varför detta när det borde finnas möjligheter hemma och varför emigrerar de nu?

Thomas Gür har i tidskriften Kvartal (30/12 2017) redovisat en häpnadsväckande upptäckt. Han citerar Magdalena Anderssons uttalande om migrationspolitiken i en intervju (DN 21 december 2017) som kan sammanfattas:

Det finns anledning för oss Socialdemokrater att vara självkritiska. Vi skulle tidigare ha varit tydliga med att vi inte kan ha ett större mottagande än vad samhället klarar av att ta emot. Under senare år ser vi att det tar alldeles för lång tid för människor att komma i arbete. Vi har en stor bostadsbrist och en stor lärarbrist. Det tycker jag att vi kunde ha sett och varit tydligare med tidigare än hösten 2015.

Gür:

Det signifikanta med Anderssons uttalande är att det varken till innehåll eller formulering skiljer sig från hur invandrarministern Maj-Lis Lööw lät, när hon den 14 december 1989 berättade för riksdagen om det beslut som regeringen fattat, det så kallade Luciabeslutet. Bakgrunden var, enligt Lööws egen beskrivning då, att ”det svenska flyktingmottagandet befinner sig i en kris”. För år 1989 uppgick det förväntade antalet asylsökande till 29 000 personer, mot ett utfall om 19 000 under 1988.

En bit in på 600-talet e. Kr. dök islam upp på det religiösa slagfältet. Upprinnelsen var enligt legenden att kamelföraren och affärsmannen Muhammed vid fyrtio års ålder (610 e. Kr.) började få religiösa uppenbarelser och med dessa som bas så småningom blev profeten Muhammed. Uppenbarelserna skrevs ned och lades samman till den bok – Koranen – som blev islams heliga skrift.

Befolkningen på arabiska halvön uppvisade på Muhammeds tid en religiös mångfald. Där fanns judar, kristna och anhängare till en äldre religion (kanske flera) i vilken man tillbad flera gudar. De senare personerna kallas månggudadyrkare i den gamla översättningen av Koranens arabiska text till svenska från 1917 (Karl Vilhelm Zetterstéen, KVZ). I den nya översättningen från 2002 (Mohammed Knut Bernström, MKB) får de heta avgudadyrkare. Religionen ifråga tycks ha varit vanlig bland de (delvis) nomadiserande som vi och KVZ kallar beduiner. MKB kallar dem ökenaraber.

Jag förbryllas inte över att det så kallade näthatet växer. Vi lever idag i ett samhälle i fritt fall. Polisen har tappat kontrollen och våldtäkterna blir bara fler och fler, nu även mot män. Senast har vi kunnat läsa om brutala gruppvåldtäkter i både Fittja och Malmö, där gäng av män har turats om att förgripa sig sexuellt på en kvinna. Det är en unik sadism av ett slag som Sverige troligen inte känt av sedan Birger Jarl instiftade kvinnofriden på medeltiden.

Sverige har på mycket kort tid gått från ett samhälle med hög social tillit till ett samhälle där folket med rätta känner sig fört bakom ljuset. Svenskarna litade på sina politiker, myndigheter och akademiska auktoriteter, men nu lever vi i en tid där det blir uppenbart att makthavarna har missbrukat det förtroendet å det grövsta.

Nu är året snart till ända och om ett år kommer vi att leva i ett helt nytt politiskt landskap. Dessförinnan kan det vara klokt att fundera lite på en möjlig framtid efter valet. Något slags mental beredskap blir bra att ha. Den här texten kan vara en början till sådana insikter.

Jag tänker på Gustav Vasa och hans långa och osäkra skidtur i Dalarnas obebyggda trakter men också på att Sverige bara några år senare var på väg att staka ut sin väg in i en då okänd framtid.

Muslimska ledare, imamer, uttalar sig ibland i svenska media och svarar på frågor om religionen eller deltar i en religionsdebatt. Deras deltagande behövs eftersom människor läser och ser mycket som väcker frågor om just islam. Mycket av frågorna och de svar som imamerna ger handlar om vad som står i Koranen, islams heliga skrift. Men hur står det till med kvaliteten på imamernas svar? Hur förhåller de sig till sanningen?

Koranen är cirka 1400 år gammal och enligt muslimsk tro baseras den på profeten Muhammeds uppenbarelser i Mekka och Medina. Under åren 610-632 fick han där ta emot Guds (Allahs) ord, förmedlade av ängeln Gabriel.

Trump har genom sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, och framtida flyttning av USA:s ambassad dit, utlöst starka protester i arabvärlden, FN och i EU.

Flera politiker och kommentatorer påstår att denna gest försvårar fredsprocessen som går ut på en tvåstatslösning, det vill säga inrättandet av en israelisk och en palestinsk stat.