Läser just i Svenska Dagbladet om hur en döende kvinna blev ifrågasatt av en sjuksköterska då hon vill ha ett sugrör till sitt vattenglas. Skribenten är, med all rätt, bestört och bekymrad och frågan som ställs är: Vad gör ett alltför ensidigt miljö- och klimattänk med oss som medmänniskor?

Det är naturligtvis en högst relevant fråga. Men jag skulle egentligen vilja skippa de filosofiska frågeställningarna och de mjuka tongångarna och gå direkt på kärnpunkten istället, nämligen hyfs, respekt och vanlig anständighet. Om jag skulle ha den där klimatbekymrade sjuksköterskan öga mot öga skulle jag alltså inte lägga huvudet på sned och fråga hur hon tänkte, eller gå in i någon slags moraldiskussion om klimatet.

Maria Christina Lindström, känns hon igen? Kanske inte. Men om jag säger Tysta Mari ringer det säkert en klocka. De flesta som besökt huvudstaden har säkert någon gång passerat Tysta Marigången, som förbinder Klara Västra Kyrkogata med Tegelbacken, eller besökt restaurangen Tysta Mari i Östermalmshallen. Och det var just Maria Christina Lindström som gav upphov till det numera så välkända namnet.

Maria Christina Lindström föddes 1806. När hon var i trettioårsåldern startade hon ett kafé i korsningen Drottninggatan och Jakobsgatan i Stockholm, i det område som kom att bli känt som Klarakvarteren. Senare flyttade kaféet till Tegelbacken, där det låg kvar ända tills Klarakvarteren revs på 1950-talet.

Nyligen saluförde beteendevetaren Magnus Söderlund idén om att vi kanske måste börja äta människokött för att rädda klimatet. Public service, TV4 och andra medier hakade på förstås, så som de ju alltid gör när någon kläcker en absurd idé som strider mot det de kallar ”tabun”, och TV4 gjorde en entusiastisk intervju med honom om hans nya spännande idéer.

Forskaren själv hade vid intervjun anlagt en allvarsam min, och använde ord som ”tabu” för att beskriva hur folk i gemen ser på kannibalism. Det framgick mycket tydligt att han anser att ”tabun” är lite mossigt, och till för att brytas. För klimatets skull måste vi ju ändå offra något, liksom.

Det är inte så länge sen Morgan Johansson, då justitieminister, ville ”se över” våra gamla runor i demokratins namn. Främst handlade det om den så kallade Tyrrunan – en symbol som var populär i Tredje riket och som idag används av en aktiv nazistisk organisation. Morgan Johansson sa då:

– Vi vill se över de rasistiska symboler som används, som Tyrrunan. Hakkorset är ju förbjudet sedan tidigare.

Han sa alltså inte att symbolen används av nazister – han påstod tvärtom att Tyrrunan och hakkorset är rasistiska symboler. Men vare sig Tyrrunan eller hakkorset är per automatik rasistiska symboler, även om det idag är svårt att undvika att förknippa dem med Nazityskland och nazisternas industriella folkmord. Huruvida de står för rasism eller ej handlar naturligtvis om sammanhanget och inget annat.

”Jag minns en annan tid… Jag växte upp med min mamma i västra Stockholm. Jag minns tryggheten och säkerheten man kände. Rapporterades det om ett mord eller en våldtäkt hoppade man till i TV-soffan. Nu orkar man knappt läsa nyheterna, de är fulla av mord, misshandel, våldtäkt.

Minns också min kära mormor som bodde i skärgården. Där tillbringade vi mycket tid och vi brukade aldrig låsa dörren när vi gick och lade oss. Det är som en film i huvudet nu bara, allt det som en gång var så tryggt och bra.”

Nu ska regeringen ta krafttag mot kriminaliteten och bjuder in alla partier för samtal. Alla utom Sverigedemokraterna, förstås. Det går ju inte an för ett anständigt parti som Socialdemokraterna att samtala med människor som har så usel värdegrund som Sverigedemokraterna.

Trots protester från både Moderaterna och Kristdemokraterna står Mikael Damberg fast vid sitt beslut. Och visar därmed, på det numera klassiska sättet, att socialdemokratisk politik inte handlar om att verka för det allmännas bästa utan om att vidmakthålla en maktposition till varje pris.

Två kvinnor har blivit skjutna till döds på kort tid och nu, säger inrikesminister Mikael Damberg, har våldet ”passerat alla gränser”. Plötsligt förstår ministern att människor är oroliga, får vi veta i en artikel i SVT: ”Skjutningarna och sprängningarna har flyttat in i bostadsområden. Det dödliga våldet kommer närmare vanliga människor och det skapar oro.”

Ursäkta mig, men är inte Rosengård, Rinkeby och Tensta också bostadsområden? Tror Damberg att alla de så kallade utsatta områdena endast befolkas av gangsters? Så är inte fallet. Det bor mängder med skötsamma, hederliga medborgare i dessa områden – folk som i åratal har ropat på hjälp men som blivit totalt nonchalerade av makten – men det tycks ha undgått Damberg.

Nu är slöjdebatten igång igen, och det med en intensitet som förvånar och förbluffar. För varför har vi ens en seriös debatt om huruvida vissa flickor ska beslöjas? Det borde vara en ickefråga i ett modernt västerländskt samhälle som Sverige, för det är ju alldeles självklart att små barn inte ska kläs i religiöst betingad, könsdiskriminerande klädsel. Barn ska behandlas jämställt – oavsett kön och kulturell bakgrund – och det är statens ansvar att se till att så sker, även om det finns föräldrar som inte förstår innebörden av barns mänskliga rättigheter.

Härom dagen fick jag hemma den senaste utgåvan av ICA-tidningen Buffé. Matinspiration med utgångspunkt från vad matjätten ICA saluför och säljer, och reklam för stjärnkockar och lyxrestauranger kombinerat med pekpinnar om vad vanliga dödliga bör äta. I senaste numret får vi lära oss att allt vi väljer i matdiskarna gör stora avtryck på miljön och att vi alla har ett ansvar för att vara så välinformerade som möjligt när vi väljer.

Det sista den moderna västvärlden behöver är hädelselagar. Det skriver Emma Webb, direktor på FIDE, Forum on Interation, Democracy and Extremism vid Civitas, i Spiked med anledning av att en högskolestudent underkändes för att ha uttryckt vad den engelska betygsnämnden OCR (Oxford, Cambridge and RSA Examinations) kallade ”obscena rasistiska kommentarer”. Det visade sig att studenten hade kallat halalslakt för avskyvärt, något som enligt skolverket var ”islamofobiskt”.

Polisen i Nyköping ryter till efter återkommande stenkastning, läser jag i Aftonbladet. Jag förmodar att det ska låta som att ”nu jävlar tar vi i med hårdhandskarna”, men bara det faktum att polisen ryter till först efter återkommande stenkastning, och inte från första stund, visar med all önskvärd tydlighet att saftkalasens tid ännu inte är förbi. För polisen vädjar fortfarande till något slags godhet hos stenkastarna, hellre än att sätta ner foten. Det framgår i ett Facebookinlägg där man avslutar inlägget med följande mening:

Jag får ibland frågan varför jag är så starkt kritisk mot partierna till vänster – och framför allt socialdemokraterna – och mer sällan mot de borgerliga partierna. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men jag anar att det nog kan ligga något i det. Och jag tror svaret är ganska enkelt. Min kritik grundar sig i att jag har mitt eget förflutna just till vänster på den politiska skalan. Det gör att det är just de partierna jag blir mest besviken på när de sviker sina egna ideologier.

Efter SSU-kongressen i Karlstad, då det socialdemokratiska ungdomsförbundet kom med förslaget om en ”vegetarisk norm” på bland annat äldreboenden, har vi på Det Goda Samhället försökt få ungdomsförbundets ordförande Philip Botström att ställa upp på en intervju. Att ett ungdomsförbund – där hälften av medlemmarna ännu inte är myndiga – vill gå in och styra politiskt vad människor ska äta på sin ålders höst är så pass uppseendeväckande, till och med i Sverige, att ideologin bakom förslaget behöver dras fram i ljuset. Men SSU-ordföranden har hittills varken svarat på telefon eller på mejl.

De senaste dagarna har diskussionerna gått varma både i stugorna och på sociala medier om det, får man väl säga, rätt fascinerande uttalandet från statsminister Stefan Löfven att det är de ”rika” ungdomarna som är orsak till gängkriminaliteten eftersom de knarkar. Plötsligt har knarkaren alltså blivit ansvarig för langarens svåra vardag.

–Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen, sa Stefan Löfven i en intervju i Expressen nyligen.

Nyligen publicerade New York Times ett uttömmande reportage om högerpopulism och nationalism i Sverige, The Global Machine Behind the Rise of Far-Right Nationalism – ungefär ”Det globala maskineriet bakom högernationalismens uppgång.

Kortfattat kan man säga att reportaget slår fast att det är Ryssland som ligger bakom att det en gång så progressiva landet i norr nu börjar bli mer konservativt. Detta har de åstadkommit genom att komma hit till Sverige och muta alternativt hota invandrarungdomar i förorten att ställa till bråk för att ge sken av att vi har så kallade no go-zoner och samtidigt hjälpa Sverigedemokraterna att tillskansa sig makt.

Under det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress i Karlstad framfördes både det ena och det andra som ska ”rädda miljön”. Det är nämligen klimatet som avhandlas under kongressen, om nu någon mot all förmodan trodde att det fanns något annat som just nu kan engagera SSU. Och ett av förslagen är att vegetarisk mat ska bli norm inom bland annat äldreomsorgen.

I ärlighetens namn ska sägas att SSU inte bara vill tvinga gamla att sluta äta kött. Förslaget gäller även förskolor, skolor och sjukhus.

Sweden Rock Festival var en av sommarens mest ”ojämlika” festivaler. Inte för att det förekom en massa övergrepp och våldtäktsförsök, som så ofta på festivaler numera, för det gör det ytterst sällan på Sweden Rock. Nej, den är ojämlik för att antalet manliga artister överskred antalet kvinnliga, rapporterar SVT myndigt och med genuscertifierad indignation.

Det där är förstås sant. De flesta stora banden som uppträdde på Sweden Rock i sommar – Kiss, Ritchie Blackmore’s Rainbow, Slayer, Gorgoroth med många flera – har manliga medlemmar.

ASAP Rocky – hiphopstjärnan som blivit hela Sveriges angelägenhet efter den uppmärksammade rättegången som varit en följetong i medierna – har släppts på fri fot i väntan på dom. Och även om man kanske kan tycka att det skrivits tillräckligt om det hela finns det mer att säga. För det finns ett antal häpnadsväckande och, om man ska vara ärlig, rätt magstarka inslag i hela historien. Och de har egentligen varken med det påstådda offret eller de påstådda gärningsmännen att göra – utan med det svenska rättssystemet.

En bit utanför Kristinehamn, intill det som en gång var Folkets Park, står en minnessten. Inristat med stor stil står ”Lantvärnsgraven I fältsjukan döda 1808-1809”. En bit därifrån står en annan sten, där inristningen lyder: ”Här vila de döda offer för farsoter fordom och åren 1834 1853”.

När jag var barn och tillbringade somrarna hos morfar, som bodde i byn Märsta en liten bit därifrån, pratades det ofta om området som ”koleragraven”. Morfar och andra äldre i byn berättade om epidemier och farsoter och vi barn lyssnade fascinerat. Långt efter att morfar gick bort mindes jag berättelserna och med tiden ville jag veta mer. Vilka var farsoterna som härjat i Kristinehamn 1834 och 1853? Och vad var egentligen fältsjukan?

Genom åren har jag deltagit i en hel del debatter av olika slag, och ofta har de blivit ganska livliga. Men även de mest hetsiga debatterna har ofta följts av något som faktiskt blivit till respekt och vänskap, och idag räknar jag många av mina meningsmotståndare som goda vänner. En fruktbar debatt, som faktiskt kan leda till något bra, är inte särskilt svår att få till om man bara försöker vara öppen för meningsmotståndarens argument. Ibland kan man hitta både en och flera gemensamma nämnare och därför har jag idag vänner i de flesta politiska grupperingar och även bland utövande av olika religioner.

Eftersom jag inte har tillstymmelse till flygskam trotsade jag rådande konsensus och besökte London med omnejd ett par dagar i sommarvärmen. Mikrobryggd öl i goda vänners lag och livliga diskussioner om Brexit och sakernas tillstånd hörde till det som stod på schemat.

Jag har många vänner runt om i Storbritannien, folk från olika samhällsklasser, med olika livsåskådning och olika politiska åsikter.

Jag är en släktkär person, om någon nu missat det. Och jag är av den åsikten att rötterna är bland det viktigaste vi har – men inte bara rötterna till våra ena släktingar utan till tidigare släkten rent generellt. Först när vi till fullo förstår vad människor gjort för att ta hand om de sina, för att förkovra sig, för att leva sina liv på ett så gott sätt som möjligt, kan vi också uppskatta det vi har idag och förstå hur bräcklig välfärden är.

När jag tänker på de som gick före tänker jag ofta på min morbror Sven. Sven Alex Runo Melin var min äldsta morbror och var född 1911.

Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om den psykiska ohälsan bland unga. Enligt Socialstyrelsen mår vart femte barn i Sverige psykiskt dåligt, en skrämmande hög siffra – särskilt i ett land som för inte så länge sedan gjorde anspråk på att vara en humanitär stormakt. (Det görs förresten fortfarande sådana anspråk då och då, i alla fall från människor som väljer att bortse från verkligheten, men orden ekar tomma och innehållslösa för allt fler medborgare).

Rubrikerna slår emot oss på kvällstidningarnas löpsedlar; fetstil på flammande brandgul bakgrund: Nu kommer EXTREMHETTAN från Sydeuropa! Nu slår hettan från Medelhavet! Det blir 30 grader varmt – en hetta som vi aldrig upplevt tidigare, om medierna får bestämma. Och budskapet är tydligt: Bli rädd! Skrik i panik! Vråla rakt ut! Och endast genom att tro blint på kvällstidningarna, public service och klimat-Greta kan du bli frälst.

Vi närmar oss augusti, och därmed också kräftans tid. Numera är det förstås tillåtet att fånga och äta kräftor året om och begreppet kräftpremiär är kanske inte fullt så gångbart längre. Men oavsett vad lagen och almanackan säger så är det just nu som jag börjar längta efter de rödskaliga läckerheterna och de traditionella kräftskivorna. Jag kan liksom inte få ur kräftpremiären ur mitt medvetande.

Kräftpremiären har sin grund i att det under lång tid var förbjudet att fiska kräftor mellan november och den 7 augusti.