BITTE ASSARMO: Jul blir det ändå…

Så blev det då äntligen julafton. Jag säger äntligen för jag älskar julen med allt vad den innebär av traditioner och historiska kopplingar till tidigare generationer. Men ibland tvingas även jag rucka på traditionerna. Som i år, till exempel, då en tids sjukdom gjort det närmast omöjligt att städa, pynta och göra allt det där som jag så gärna vill. Maken har inte hunnit heller för han har haft fullt upp med att jobba och dessemellan ta hand om mig som den kärleksfulle livskamrat han är. Men jag säger som min pappa brukade säga när saker och ting inte riktigt blev som man hade tänkt sig; jul blir det ändå.

Julen 1971 var just en sån där jul när ingenting blev riktigt som det var tänkt. Morfar och moster hade drabbats av svår influensa och vi skulle därför fira jul hemma istället. Fram till dess hade jag aldrig firat jul någon annanstans än hos morfar och moster på landet, jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att fira jul hemma i lägenheten, så jag grät floder av besvikelse. Men tårarna försvann så snart julafton var inne för tänk, det blev lika mysigt och hemtrevligt i funkistvåan som hos morfar.

På bordet stod mammas köttbullar, Jansson, skinka, grisfötter, sill och en massa annat gott och på gottebordet tronade massor med knäck, ischoklad, nötter och frukt. Och under granen låg den där julklappen som stått överst på önskelistan hela året. Lampor och belysning till mitt högt älskade Lundby dockskåp!

När pappa hjälpt till med transformatorn och kopplat in lamporna släckte vi ner både gran och adventsljusstakar och lät dockskåpet stå för belysningen istället. Jag var så lycklig att jag knappt kunde sitta still.

Senare tog hela familjen en långpromenad i den ljumma julkvällen. Jodå, ljummen var den, termometern visade på 9 plusgrader denna gröna jul. Det var där och då jag insåg att vädret har föga betydelse för julstämningens vara eller icke vara.

På annandagen ringde moster Britta. De hade tillfrisknat, ville vi kanske komma och fira jul med dem också? Det ville vi förstås, så vi packade ner julklapparna och det som var kvar av julmaten och sen åkte vi iväg till Kristinehamn. Samma dag hade Britta hängt upp den gamla proletärstjärnan i köksfönstret, men det var också allt. En veckas influensa hade satt stopp för det mesta och både gran, hyacinter och tomtar lyste med sin frånvaro. Men det sprakade hemtrevligt i vedspis och kamin och glädjen var stor när vi äntligen fick fira tillsammans.

Den där julen har alltid betytt något speciellt för mig, särskilt i tider som denna då det mesta av traditionerna fått stryka på foten och då det enda julpyntet är den brandgula stjärnan som hängdes upp till första advent. Jul blir det ändå, det hade min pappa alldeles rätt i.

God jul alla kära DGS-läsare!

Bitte Assarmo