Igår kväll satt jag på balkongen en stund när den värsta hettan klingat av. Det var jag inte ensam om. På balkongerna runt omkring satt folk och njöt av sommarkvällen, vissa i ensamt majestät, andra i mindre sällskap. Några drack vin, andra te och överallt hördes lågmälda samtal . Det slog mig då hur många det är som inte reser någonstans på semestern. Väldigt, väldigt många i ”vanliga” områden som mitt har varken råd att åka utomlands eller tillgång till något sommarställe.

Det finns dock vissa som tror att varenda etnisk svensk har ett sommarnöje och obegränsat med resurser. En sådan är frilansskribenten Yasmine Abdullahi som stickat tidernas offerkofta i en text i Arbetaren.

Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe. De där händelserna på 70-talet – ockupationen av den västtyska ambassaden och därefter Norbert Kröchers misslyckade försök att kidnappa Anna-Greta Leijon – har jag aldrig helt slutat fundera över. Det var så fruktansvärt ondskefullt och jag minns att jag drabbades av ångestkänslor när jag såg bilder på trälådan som tillverkats för att hålla henne fången. Men jag har också funderat mycket över hur det var möjligt att flera av de terrordömda svenskarna kunde gå vidare till höga positioner inom den akademiska världen.

Det är mycket rapporter om vädret just nu. Och om klimatförändringarna. Men huruvida värmeböljor, slagregn och andra väderfenomen är vanliga väderfenomen eller symtom på klimatkrisen beror mest på om svenskarna har semester eller inte. I alla fall om jag tolkar meteorologerna på väderinstitutet Storm rätt.

Igår skrev jag en text om föräldraansvar och om det bisarra i att föräldrar i så kallade utsatta områden ständigt kommer undan med att skylla på samhället. De får dessutom hjälp av det samhälle de klandrar. Polis och sociala myndigheter (som blir allt svårare att skilja åt) anger ständigt socioekonomiska omständigheter som orsak till kriminaliteten och medierna producerar snyftreportage i parti och minut. Men redan 2014 slog en svensk studie fast att kopplingarna mellan socioekonomisk utsatthet och kriminalitet är svaga.

Polisen larmar nu om att barn löper en extra stor risk att rekryteras till kriminella gäng under sommaren. Men ingen vill prata om vilka det är som faktiskt möjliggör denna rekrytering. Ingen vill prata om föräldrarnas ansvar.

Från att ha varit mer eller mindre uträknat så har Liberalerna nu börjat återhämta sig. De senaste opinionsmätningarna ger vid handen att partiet just nu befinner sig en bit över fyraprocentsspärren (Demoskop: 4,7, Novus: 5,0, Sifo: 4,4) och Johan Pehrson är stolt som en tupp där han rumsterar om i Almedalen.

Nu har Almedalsveckan dragit igång igen. Det är lätt att föreställa sig hur politiker och journalister längtat efter att äntligen få sammanstråla på plats på härliga Gotland igen, efter två år av pandemi. Livesändningar via webben i all ära men inte är det riktigt lika festligt att dricka blaskigt rosévin ensam. Nej, rosé ska hinkas i goda vänners lag för bästa effekt.

Att det dröjde så lång tid innan Sverige fick sin första kvinnliga statsminister har fått Magdalena Andersson att fundera på jämställdheten i Sverige. Och den är det förstås inte mycket bevänt med, om statsministern får säga sin mening. Det får hon förstås, här i en intervju i damtidningen Femina.

På sista tiden har jag funderat lite över socialdemokraterna. Deras nuvarande partiledare kan vara den statsminister som stått för flest vända kappor hittills under min livstid. Magdalena Andersson kan ändra sin uppfattning från en dag till en annan utan att så mycket som blinka. Det är uteslutet att Sverige ska gå med i Nato men självklart vi ska gå med i Nato. Givetvis ska Sverige värna de kurder som fått en fristad här, men Turkiet ska självfallet få kika i säkerhetstjänstens hemliga dokument. Politiska vildar ska smekas medhårs ena dagen och köras över nästa.

Det var vad Magdalena Andersson gjorde mot Amineh Kakabaveh när hon gjorde de eftergifter – vilka de nu var – som islamistprinsen Erdogan krävde för att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Men tro inte att jag har något medlidande med Kakabaveh för den sakens skull.

Mitt i midsommarfirandet nås jag av nyheten att en man öppnat eld mot en uteservering och en gaybar i Oslo. Zanian Matapour dödade två och skadade ett tjugotal och alla officiella aktiviteter i samband med Oslo Pride avbröts direkt. Ett hatbrott med dödlig utgång och jag blir iskall av vanmakt och vrede.

Nu är det midsommar och som alltid ser jag fram emot nypotatisen, sillen och nubben. Jodå, nubben har sin självklara plats på mitt midsommarbord, liksom en god öl. Och traditionsbunden som jag är firar jag midsommar precis så som jag alltid gjort, även om platsen för firandet växlat genom åren.

”Hur många av er med ickeetniskt svenskt ursprung är inbjudna till att fira midsommar? Och då menar jag inte med familj eller invandrarvänner (vattenpipa och kebab) utan med etniska svenskar och dans kring stången, smågrodorna och så.”

Så skriver journalisten Nuri Kino, på sina plattformar i sociala medier. Han påstår själv att det är en ärligt menad fråga, som han ställer av ren nyfikenhet, men det är det nog få som tror på. Det är i själva verket en närmast övertydligt tendentiös fråga, uppenbart avsedd att framställa etniska svenskar som snåla, exkluderande och rentav rasistiska.

Pandemin har knappt avtagit förrän klimatkrisen är på allas läppar igen. Och nu när semestern stundar är det värre än någonsin. Nu varnar fackförbundet Unionen för att din semesterresa kan skapa eller förvärra klimatångest hos dina kollegor.

När Joakim Lamotte nu lägger av med sin journalistik på grund av alla hoten förundras man verkligen över varför rättsväsendet inte agerat när han gång efter gång polisanmält hoten, med namn och allt. 

En röst har tystnat. Efter åratal av hat och hot, nerlagda polisanmälningar och smutskastning i public service och de stora mediehusen har Joakim Lamotte nu sagt adjö till den granskande journalistiken.

Hans belackare, hatarna från den PK-marinerade politiska och journalistiska så kallade ”eliten” och från de kriminella grupperingarna, känner sannolikt både lättnad och belåtenhet över att denna obekväme sanningssägare till sist drar sig tillbaka. Vi andra inser att det är något som är riktigt obehagligt och skevt med ett land där myndigheter och mediekår ser mellan fingrarna med dödshot om det riktas mot en person med ”fel” åsikter.

Det är kaos lite varstans i det här landet. Ja, inte bara i Sverige, utan även i andra delar av Västeuropa. Den som vill resa utomlands behöver numera proviant för att orka sig igenom säkerhetskontrollerna.

Ledning, säkerhetsföretag och andra som verkar på flygplatserna borde ha kunnat förutse att det skulle bli en reseboom den första sommaren efter pandemin. Likväl är det kaos i snart sagt varenda storstad.

Ibland är det svårt att hitta något att skriva om. Inte för att det saknas material, utan för att det finns för mycket. Idag är en sån där dag när jag sitter och grunnar och tänker men har svårt att fokusera på någon specifik stollighet bland alla de stolligheter som skett på sistone. Därför blir detta inte så mycket en krönika som en redogörelse för några av de galenskaper som politikerväldet och delar av journalistkåren utsatt oss för på sistone.

Så här års blir jag lätt lite sentimental och nostalgisk. Jag tror det beror på alla finklädda ungar på väg till skolan för att ha avslutning. Jag ser dem från mitt fönster när jag sitter och jobbar och det får mig att minnas mina egna för många år sen. Den jag minns allra tydligast är den första – och inte bara själva avslutningen utan också det allra första och mycket njutbara sommarlovet.

Vaknar till en annandag pingst som i år också råkar vara nationaldagen. En dag att hylla vårt vackra land, vår fantastiska kultur och underbara natur och alla de människor som gick före oss och byggde Sverige – och dessutom passa på att räta på ryggen om vi händelsevis börjat krokna lite efter alla år av politikernas envetna och lögnaktiga påståenden om att det svenska kulturarvet inte existerar. Det är i alla fall vad jag tycker.

Efter att det beslutats om misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson har statsminister Magdalena Andersson exploderat i en rad uttalanden som är direkt antidemokratiska. Att väcka misstroendeförklaring mot en justitieminister som flera gånger fällts av KU och som begår ständiga övertramp på sociala medier är ”farligt” för Sverige, påstår statsministern. Eftersom misstroendeförklaring är ett demokratiskt verktyg, och en av riksdagens möjligheter att kontrollera hur regeringen sköter sitt arbete, kan man inte tolka det annat som att Magdalena Andersson har en mycket skev syn på vad demokrati är.

Har du skrattat åt ett meme på sista tiden? Det borde du inte ha gjort, inte utan att fråga pappa Staten först. Numera har vi nämligen en myndighet som övervakar folkhumorn och informerar om vilken humor och satir som är lämplig att skratta åt och vilken som kan skada.

Just nu trendar hashtaggen #Swedengate på Twitter. Det är en hashtagg under vilken det samlas diverse hat och kritik mot Sverige, framför allt om att svenskar låter barn gå hungriga. Det finns nämligen tillfällen då barn inte blivit bjudna på mat hemma hos kompisarna. Twitter svämmar nu över av inlägg om hur ”jag fick vänta i min kompis rum medan han åt middag med sina föräldrar”, ibland med tillägget ”svenskarna är så jävla fucked up”. Skrivet av svenskar, ska tilläggas. Och även om syftet inte var att utmåla Sverige som det mest rasistiska landet i världen så är det ungefär så det beskrivs nu. Vi – du och jag – ska skämmas, och hör sen!

Efter att jag skrivit om de asylsökande män som krävt att kvinnliga flyktingar ska klä sig på ett visst sätt har jag fått en rad kommentarer, bland annat på mejl, om hur fel jag har. Att män och kvinnor skulle kunna vara jämställda är en ren fantasi och dessutom närmast skadlig för mänskligheten. De muslimska värderingar, som kräver särskilt förtryck av det kvinnliga könet, är vinnarna eftersom de utgår från könens biologiska skillnader. Kommentarerna har kommit från Lasse, Bosse och Olle – svenska män, vilka jag ofta beskrivit som en förebild.

Miljöpartiet har gått in med liv och lust i valrörelsen och har förklarat att de nu tänker ”göra kaos” med alla som tänker stå i vägen för klimaträttvisa.

Vad Miljöpartiets ”klimaträttvisa” går ut på har vi lärt oss vid det här laget. Den handlar om att du och jag ska göra avkall på vår välfärd medan miljöpartisterna själva puttrar omkring i skärgården i miljöfarliga båtar, kör runt i gamla dieselbilar och gärna tar flyget till klimatmöten. Den rättvisan ställer jag mig gärna i vägen för. Så nu undrar jag, vill du göra kaos med mig, Märta Stenevi?

I förra veckan saboterade en grupp klimataktivister, som kallar sig ”The Tyre Extinguishers”, ett stort antal däck för bilägare i Göteborg. De påstår att de gjorde det för att de värnar klimatet (bilen är ond och alla bilägare utom partipolitiker och kändisar med rätt värdegrund är ännu ondare). Det tror jag inte ett dyft på. Jag tror att de gjorde det för att de är bortklemade ligister som utnyttjar klimatfrågan för att få gå ut på stan och sabba.

Än en gång viker det demokratiska, sekulära samhället Sverige ner sig för patriarkala strukturer som hör hemma i kulturer som är väsensfrämmande från vår egen. Ukrainska kvinnor på flyktingboendet Galaxen i Olofström har blivit tillsagda att de inte får klä sig hur som helst eftersom det kan provocera män från andra kulturer, rapporterar Sveriges Radio P4 Blekinge.