Sverige har fått en ny regering. Men var det verkligen folkets vilja att avsätta den socialdemokratiska regimen? Det kan man minsann inte vara säker på. Enligt den före detta klimat- och miljöministern Annika Strandhäll kan valutgången nämligen vara ett resultat av manipulation på sociala medier. Det framkom när hon intervjuades av Anders Holmberg i SVT programmet 30 minuter, som sändes onsdagen den 20 oktober.

Eslövs centrum har blivit en plats dit ingen vill gå. Varför? För att sexåringar hänger i stan och förstör. Ja, du läste rätt. Sexåringar har tagit över det offentliga rummet. Plötsligt har vi alltså inte bara unga vuxna kriminella och tonåriga gangsters att bekymra oss över – utan även sexåringar som tillåts löpa amok.

Det finns en berättelse om hur det gick till när Sveriges television gick från hyfsat opartisk public service till vänstervriden propaganda-TV. I slutet av 1960-talet tågade en grupp radikala vänstersinnade journalister mot amerikanska ambassaden på Gärdet för att demonstrera. De gick fel och tog sig istället in i TV-huset, som ligger ett stenkast därifrån. De anställdes, blev kvar, befordrades, plockade in sina vänner och anhöriga och på den vägen är det.

Maktskiftet i våldsmetropolen Södertälje uteblir. Två KD-ledamöter har gått emot den egna partilinjen och istället röstat för ett fortsatte styre med Socialdemokraterna i samarbete med V, C och MP. Anledningen? Gissa tre gånger.

Nyligen limmade sig två klimataktivister från Extinction Rebellion fast sig på en Picasso-målning. I fredags kastade två fjortistjejer soppa på Van Goghs Solrosor på National Gallery i London, en av flera solrosversioner som konstnären målade på 1880-talet och som, om den skulle komma ut på marknaden, skulle värderas till hundratals miljoner dollar.

Än viktigare än penningvärdet är förstås det kulturella värdet, och den glädje som solrosorna gett miljoner människor genom historien. Värden som gått de här fjortisarna fullkomligt förbi. Allt de är ute efter är att göda sina egna egon. Nihilister som struntar fullkomligt i både klimat och miljö och som endast strävar efter att göda sina egna egon.

Morgan Johansson är stolt över sin insats som minister. Det berättar han frimodigt i en intervju i DN (Låst artikel). Jag är naturligtvis inte det minsta förvånad. Det är bara vad man kan förvänta sig av en av de mest inkompetenta och självbelåtna politiker som någonsin innehaft en ministerpost. Att han alls fått hållas så här länge säger en hel del om politikerväldet. I vilken annan yrkesgrupp än politikernas skulle en människa med denna hybris överhuvudtaget kunna göra karriär?

Vid en av de många skottlossningarna som ägt rum i Södertälje senaste tiden gick en kula in genom ett fönster på ett LSS-boende. Polisens respons? ”Man kan vara på fel plats vid fel tillfälle”

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hösten 2006 besökte Ronna i Södertälje, ett år efter att polishuset hade beskjutits, gjorde han klart för Sverige och svenskarna att det enda som egentligen kan betecknas ursvenskt är ”barbariet”. Idag kan vi med lätthet konstatera att detta ursvenska barbari har fått konkurrens av ett osvenskt sådant.

Den före detta moderata politikern Hanif Bali har blivit krönikör på Expressen. Han ska skriva en krönika varannan vecka, något som skapat storm på Twitter och fått värdegrundsmaffian att gnissla tänder av kollektiv frustration. En av dem är miljöpartisten Lisa Carlbom, som stolt lägger upp en skärmdump som visar hela världen att hon nu avslutat sin prenumeration på Expressens premiuminnehåll på grund av Hanif Bali.

”Om en släkting är kriminell, kan jag då bli polis?” Den frågan dyker upp i Frågor och svar-delen för den som söker på arbete och utbildning på polismyndighetens hemsida. Svaret är att det går alldeles utmärkt eftersom polisen då gör en individuell granskning på den sökande. Men hur går den granskningen till och hur noggrann är den? Nu står en kvinnlig polis åtalad för att ha gjort dataintrång och sökt uppgifter om sin gängkriminelle släkting och dennes nätverk.

Få journalister har en så upphöjd position som Magda Gad. Hon har hyllats för än det ena, än det andra – och hon hyllar sig själv på sin Twitterprofil – men hur står det egentligen till med henne? När en hel värld ställer sig på de iranska kvinnornas sida ställer sig Magda Gad istället på de islamistiska männens.

I en text som osar indignation och bitterhet ställer sig Aftonbladets ledarskribent Lovisa Arvidsson frågan varför skolvalet blev en framgång för det borgerliga blocket och ett nederlag för det rödgröna. Vad hände med Generation Greta? Hur kunde alla de klimatengagerade ungdomar, som skolkade från skolan för en bättre framtid, plötsligt överge sina ideal?

Ja vad kan det bero på? Det finns ett enkelt svar på den frågan: Generation Greta har aldrig existerat annat än i Arvidssons och hennes likars fantasi.

Eftersom jag respekterar polisen och deras arbete för att skydda medborgarna smärtar det mig alltid att kritisera dem. Men hur ska man kunna göra annat efter deras agerande vid det eritreanska upploppet i Husby förra helgen? Och jag tänker då inte främst på det fysiska agerandet utan på den information de släppte ut till allmänheten och som enbart tycktes syfta till att tona ner allvaret i det som skedde. 105 personer omhändertogs – och det beskrevs som ”oro mellan grupperingar”. Annat var det när det blev bråk efter derbyt mellan AIK och Hammarby i slutet av augusti. Då var det minsann ”fullt slagsmål” och ”våldsam konfrontation”.

I valrörelsen, och naturligtvis efter valet, har jag läst många bekymrade texter om hur illa kulturen kommer att fara av att det nu blir maktskifte. Det finns risk att kulturen blir politisk, heter det, ungefär som om kulturen hittills varit opolitisk. Sanningen är förstås att kulturen styrts politiskt i decennier, och att styrningen kommit från vänster.

Nu har Magdalena Andersson avgått och i sitt avskedstal passade hon, för femtioelfte gången, på att skicka en känga inte bara till SD utan också till dem som röstat på dem. SD:s väljare är lurade och förda bakom ljuset, menar hon, vilket inte är något annat än en idiotförklaring av drygt 20 procent av väljarkåren.

Det har rört upp känslor hos människor lagt sin röst på SD, och kanske allra mest hos de tidigare socialdemokrater som lagt sin röst på ett regeringsalternativ som de tror mer på. Jag fick ett mejl från just en sådan väljare.

Just nu pågår analyserna av valresultatet för fullt och polariseringen som föregick valet är om möjligt än mer påtaglig. Det förekommer påståenden om att SD:s framgångar beror på att invandrare demoniserats under en lång tid, bland annat från Aftonbladets ledarskribent Zina Al-Dewany i en intervju i Expressen TV.

I själva verket har den allmänna debatten inte alls handlat om invandrare rent generellt, utan om hur det svenska samhället ska hantera de invandrargrupper som vägrat anpassa sig till det svenska samhället, som tagit med sig sina klankulturer hit och valt att ägna sig åt kriminalitet och som har fortsatt att leva efter kulturella seder som omfattar annat religiöst förtryck och kvinnoförtryck.

Två dagar efter valet, och innan valresultatet är helt spikat, vänder politiskt korrekta ledarskribenter ut och in på sig själva för att försöka förklara Sverigedemokraternas framgångar. I TV-soffa efter TV-soffa babblar de på om hur väljarna lurats av SD:s populism, alternativt är vidriga rasister, men om de tror på det själva ger jag inte mycket för deras tankeverksamhet. Alla, som har fler än två hjärnceller, förstår naturligtvis att SD:s framgångar handlar om att det här landet har vanstyrts så länge att folk helt enkelt tröttnat och vill ha en förändring. De rödgrönas skrämselpropaganda fungerade inte tillnärmelsevis så bra som de hade hoppats.

För ett par veckor sedan firade min son sin 34-årsdag. Eftersom han är tursam nog att fylla år mitt i kräftans tid så brukar vi också fira med ett överdådigt kräftkalas, vilket är bland det bästa både han och resten av familjen vet, och i vanlig ordning blev det en mycket trevlig kväll. Ändå kan jag inte låta bli att känna lite vemod. Inte för att sonen är vuxen, utan för att samhället har förändrats på ett så obegripligt destruktivt sätt sedan den där augustilördagen då han först såg dagens ljus.

När inget annat hjälper mot opinionssiffrorna plockar Socialdemokraterna in sin avlagde partiledare, tillika en av Sveriges sämsta statsministrar genom tiderna, för att han tillsammans med Liberalernas rättrådige ålderman Bengt Westerberg ska skrämma svenska folket att rösta på vänsterblocket. Och sossarnas supertroll, Annika Strandhäll, twittrar förstås om den fantastiska propagandaartikeln – och om hur de väljare som tänker rösta för ett regeringsskifte i princip gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten. Skamlöst är bara förnamnet – klassiskt sosseri med andra ord.

Så här i slutspurten inför valet tar Märta Stenevi ett djupt andetag och börjar sprida desinformation om att gängkriminalitet inte alls har något med invandring att göra utan handlar om fattigdom och klassklyftor. Häpnadsväckande nog har det helt undgått henne att de flesta kriminella gäng har rötterna i invandrade klankulturer där respekten för det svenska samhället är noll. Hon tror dessutom att de blir kriminella för att kunna äta sig mätta när de i själva verket har vuxit upp med tak över huvudet, rinnande kallt och varmt vatten, mat på bordet och gratis skolgång precis som alla andra.

De gängkriminella har alltså inte alls blivit brottslingar för att de är fattiga och utsatta utan för att de är giriga psykopater som skiter fullkomligt i allt det som hederliga människor sätter värde på.

Den här texten började jag skriva på redan i förrgår, men Ygemans tomma blick och Hultqvists försök att verka folklig och förtroendeingivande på extra bred dialekt dränerade mig på all min energi. Det blir allt svårare att finna ord för Socialdemokraternas agerande, för vad finns det egentligen att säga om ett parti som arrangerar en pressträff enbart i syfte att smutskasta ett annat parti och försöka påverka människor att rösta på ett visst sätt? Svaret är: Socialdemokraterna.

Man upphör aldrig att förvånas över den hänsynslösa fanatismen hos dagens klimataktivister. I måndags morse passade en hel drös av dem på att stoppa upp rusningstrafiken på E4:an vid Haga Norra, strax norr om Stockholms innerstad – med följden att ambulanser på väg till Karolinska sjukhuset hindrades från att ta sig fram.

Skotten på lekplatsen i Årby i Eskilstuna hann knappt mer än klinga av förrän det blev politisk propaganda av händelsen. Flera partiledare reste till platsen och kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson tog tillfället i akt att i nyhetsinslag i Expressen-TV och TV4 svära och domdera över deras uppdykande. Förutom Magdalena Anderssons, förstås. Och det har förstås sin förklaring att kommuntoppen väljer att gå till storms mot oppositionen i en fråga där det är regeringen som misslyckats. Han är själv socialdemokrat.

SD har i sin valfilm valt att hylla det Sverige som fanns innan gängkriminalitet, skjutningar och religiös fanatism tog över stora delar av det offentliga rummet och de gör det genom en ”remake” av en klassisk reklamfilm från Pripps från 1990-talet. Härlig nostalgi blandas med hopp och framtidstro, när väljarna får möta avspända sverigedemokrater i ett slående vackert skärgårdslandskap. Det är faktiskt lysande reklam, inte minst för att snart sagt varenda svensk över 35 minns de där reklamfilmerna, och eftersom de anspelar så starkt på svensk kultur.

På fredagskvällen skottskadades en kvinna och ett barn i en lekpark i Eskilstuna. Bara några timmar senare sköts en ordningsvakt i Bandhagens centrum. Sverige har blivit vilda västern och snart får vi alla börja förbereda oss för att vi kan bli beskjutna, när som helst och var som helst. Det spelar ingen roll om vi är måltavlor eller ej, shit happens liksom. Oftare och oftare, och allt närmare ditt kvarter.

Nyligen kunde vi, i en av Birgitta Sparfs utmärkta krönikor, läsa om läraren Mirjam Haj Younes i Göteborg. Hon tycker själv att hon behövs som förebild, eftersom hon är utövande muslim och eftersom det är så många vita elever i hennes skola. Men hon vet hur hon ska handskas med dem. Hon låter sina etniskt svenska elever veta att vithet inte är en hudfärg utan ett maktsystem som ger dem särskilda privilegier och att de därför bör känna skam över att alls finnas till.

Det sistnämnda har inte Mirjam Haj Younes sagt rakt ut. Men det krävs inget geni för att förstå att det är just skam hon vill ingjuta i barnen för i den här sortens historierevisionism är skambeläggandet av den vita huden ständigt närvarande.

”Hur i hela världen kan det komma sig att en 15-årig pojke är villig att döda en människa och skada andra människor? Vad är det för mekanismer som finns bakom att pojken blivit så?”

Det frågar sig kriminologen Jerzy Sarnecki – ni vet, han som under decennier hjälpte de regimstyrda medierna och de stora tidningsdrakarna att upprätthålla bilden av att det ökande våldet bara var inbillning från medborgarnas sida – efter skjutningen i köpcentret Emporia i Malmö. När han intervjuas av Svenska Dagbladet framgår det att han ser det som att samhället brustit.

Ännu en skjutning i Malmö, denna gång på ett välbesökt köpcentrum en fredag runt pensions- och barnbidragsutbetalning. Mycket folk i omlopp, med andra ord, och mycket riktigt skadades också en kvinna som, enligt polisen, inte hade med själva måltavlan att göra. Den misstänkte gärningsmannen är femton år och på rymmen från ett LVU-hem, enligt Expressen. Det är sorgligt, säger polisen. Själv tycker jag det är för jävligt, rent ut sagt, att det ränner omkring snorungar med skjutvapen i vårt tidigare så fridsamma land. Och hur lätt är det egentligen att rymma från LVU-hem idag? Jag har inte lyckats googla fram någon ny statistik över antalet rymningar men 2004 avvek fyra av tio omhändertagna. Det är nära hälften, och jag har svårt att föreställa mig att siffrorna ser bättre ut idag.

Jag läste nyligen i Expressen att Magdalena Andersson hade attackerat Ebba Busch verbalt på en toalett och anklagat KD för att ha rivit ner Socialdemokraternas valaffischer. Det låter nästan otroligt, men tydligen är det sant och egentligen bör man väl inte bli förvånad. Om det är något chefen fru Andersson är känd för så är det att ha dåligt humör. Trofasta socialdemokrater kallar det för ”temperament” för det låter ju lite bättre – nästan lite osvenskt till och med, vilket ju är det bästa omdöme man kan ge människor i Sverige – men det räcker ju med att höra hur hon låter när hon får mothugg för att förstå att hon blir sur som en citron när hon inte får som hon vill.