För några dagar sedan var jag och min man hemma hos några gamla vänner. Efter att ha avhandlat diverse minnen och uppdateringar om vad som hänt sedan sist vi sågs kom vi in på det som folk numera alltid kommer in på, nämligen Sveriges allmänna förfall. Och nej, det är ingen inbillning på grund av ”rysk påverkan” eller för att det finns journalister som fräckt nog avslöjar sådant som DN väljer att inte skriva om, utan en verklighet som väldigt många vanliga människor lever i.

Först var det korna som bajsade och pruttade för mycket och förstörde klimatet. Sen var det de vita männen som åt för mycket kött och förstörde klimatet. Sen var det våra hundar som var klimatbovar eftersom de är köttätare. Och nu har turen kommit till halloumin. Ja, du hörde rätt – halloumin. Och det bådar inte gott för framtiden.

Halloumi är en (cypriotisk) ost som är lite seg och salt och som lämpar sig mycket bra för stekning och grillning eftersom den inte smälter utan bara blir härligt knaprig på ytan. Ett självklart vegoalternativ för trendkänsliga klimatsmartisar sen flera år tillbaka, gärna i kombination med en förebrående blick mot de förlegade vita män som lagt en köttbit på tallriken.

Just nu cirkulerar några bilder på Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i färd med att checka in sig och sin familj på flygplatsen för att påbörja semestern. Bilderna väcker stor uppmärksamhet och det är kanske inte så konstigt. Det är inte så förfärligt längesen som han konstaterade att ”folk som flyger borde skämmas” på Twitter.

Den tweeten var förvisso en push för en artikel i tidningen, skriven av någon annan, men det framgår inte förrän man faktiskt följer länken. Därför förknippas citatet starkt med Anders Lindberg, och det inte omöjligt att han – i alla fall fram tills nu, när han ertappats med att göra sådant som andra borde skämmas över – tyckte att det kändes ganska schysst. Flygskam är ju ändå det trendigaste av allt just nu.

Jag funderar ofta på vad som är fel på svensk politik, och vad det är som gör att regering och riksdag framstår alltmer som en sandlåda. Och jag kommer alltid fram till samma sak, nämligen att svenska politiker inte förmår, eller vill, vara vuxna. De är som otåliga fjortisar, alltid med ett öra mot sociala medier och ständigt ute efter ”instant gratification” – omedelbar tillfredsställelse – och hakar på allt som kan tänkas ge dem uppmärksamhet.

Almedalsveckan är över för denna gång och om sanningen ska fram har den gått mig ganska spårlöst förbi. Det är ganska många år sedan jag hade något intresse av att följa det som sker i denna lilla ankdamm, och även om jag är medveten om att det naturligtvis pågår många intressanta seminarier är ändå det mesta ett spel för gallerierna och ett sätt för politiker, journalister och lobbyister att stråla samman under otvungna former. Och jag har inte särskilt stort förtroende för att den tredje statsmakten ska kunna granska de två övriga särskilt opartiskt när de super till och sjunger karaoke tillsammans.

I sitt tal i Almedalen i söndags, på Sverigedemokraternas dag, sa Jimmie Åkesson att han ständigt möter människor som säger att de inte känner igen sig i Sverige. Det finns ingen anledning att tvivla på sanningshalten i det. Själv kan jag knappt dra mig till minnes när jag senast pratade med någon utan att just detta kom upp i diskussionen. Det spelar liksom ingen roll vad man börjar tala om – förr eller senare hamnar man ändå i en diskussion om våld, segregation, religiös fundamentalism och politikernas oförmåga att se vanliga människors verklighet.

Nyligen konstaterades av en sociolog att bilbränningar är ett uttryck för frustration och förtvivlan. Sommarlediga ungdomar som inte har något att göra är lika med ”nu fan bränner vi bilar” eftersom de känner sig utanför och diskriminerade. Eller nåt.

Oavsett skäl är det naturligtvis samhällets fel. Inte deras eget. Och inte heller deras föräldrars, vars uppfostran uppenbarligen brustit rätt rejält. Utan samhällets. Ditt och mitt. Det är vi som är ansvariga för att ungdomar är så ”frustrerade, förtvivlade och förbannade” att de bränner bilar.

Blir du frustrerad någon gång? Förtvivlad? Rentav riktigt förbannad?

Klart du blir. Konstigt vore det väl annars, när vi lever i ett land där fjortismentalitet blivit konsensus och där ingen, absolut ingen, förväntas behöva ta ansvar för sina handlingar. Där hela den offentliga diskussionen om klimat och miljö bygger på en tonårsflickas känsloliv, och där politiker gör handhjärtan offentligt.

Ibland blir jag lite trött på att det ska vara så svårt att få reda på vad som pågår när det gäller brottsligheten. Förra helgen cirkulerade en polishelikopter över mitt bostadsområde i närmare två timmar, så länge att jag faktiskt ringde till polisen och frågade vad som hade hänt. Svaret jag fick var att det hade inträffat en ”händelse”.

Det var förstås ingen lögn. Jag tar faktiskt för givet att polisen inte åker runt med helikopter utan att det inträffat en händelse.

Härom dagen höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när det i mitt Facebookflöde flimrade förbi ett foto av en interaktiv reklamskylt från SVT Nyheter, där man gjorde reklam för sin app – med ett gigantiskt foto av Irans president Hassan Rouhani:

”Irans känga till Trump: Mentalt efterbliven” stod det med stora bokstäver, och jag var tvungen att titta två gånger innan jag beslutade mig för att bilden var photoshoppad.

Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet att det inte finns någon politiker, utom möjligen i SD, som faktiskt tror att hårdare straff leder till mindre brott. Att det finns politiker som trots detta gett uttryck för att de vill ha hårdare straff beror, enligt Guillou, på att de försöker tävla med SD om att vara så tuffa som möjligt.

Eftersom han själv har ett sådant behov av att verka tuff och hård att han inte bara skapat ett fiktivt alter ego i form av en jättetuff superduperagent utan dessutom entusiastiskt ägnat sig åt storviltjakt är det lite märkligt att han plötsligt verkar tycka att tuffhet är dumt.

Midsommarhelgen kom och gick och efter en väldig massa vacker folkmusik, en hel del sill och en och annan nubbe sitter jag nu här och funderar över Vinter-OS 2026. Som ju förläggs till Italien, trots alla de ivriga försöken att få spelen till Stockholm och Åre.

Det har lobbats hej vilt för att få hit OS. Ett av de mer absurda inslagen i det hela är att statsminister Stefan Löfven skrivit ett ”upprop” tillsammans med Spotifygrundaren Daniel Ek om hur ”redo” Sverige är att äntligen få bli värdar för ett Vinter-OS.

Det var den 9 augusti 1970 och jag och min pappa var på badplatsen Näset vid Möckeln i centrala Karlskoga. Det var en alldeles speciell dag, för jag hade just lärt mig simma. Sent omsider, ska tilläggas, för jag hade redan fyllt åtta. Men simundervisningen skolan stått till tjänst med under hela det första läsåret hade aldrig fungerat för mig. Jag lärde mig inte förrän sommaren efter första klass, då pappa påbörjat sin industrisemester och idogt ägnade var dag åt dotterns simning.

Snart är det midsommar – den ljusets helg som de flesta svenskar längtar efter och vet att fira med besked. Många anser att just midsommarafton borde ha fått status som nationaldag, och kanske är det inte helt fel tänkt. Men varför firar vi egentligen midsommar?

Midsommarafton, den längsta dagen och den ljusaste natten på året, har firats länge i Sverige, troligen sedan innan kristendomen gjorde sitt intåg. De äldsta skriftliga dokumenten som nämner det nordiska midsommarfirandet är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason, kung av Norge runt år 1000:

Nyligen ägde jippot Brilliant Minds rum i Stockhom, upphaussat som få andra events, och med särskilt utvalda gäster, alla ur elitens elit. Barrack Obama, Joel Kinnaman, Greta Thunberg, Micael Bindefeld och Stefan Löfven var några av de briljanta tänkare som bjudits in. Ett jippo som inte går av för hackor, minsann.

Brilliant Minds grundades 2015 och har, enligt texten på hemsidan, som syfte att samla innovativa och kreativa entreprenörer av olika slag.

Under den så kallade Järvaveckan – ett slags Almedalen ”light”, som syftar till att visa att de styrande minsann ser verkligheten bortom rosédimmorna på det somriga Gotland och bryr sig om den lilla människans vardag – sa statsminister Stefan Löfven att han vill se ”en rejäl samhällsförändring” så att vi kan få bukt med de ”skriande orättvisorna”. Statsministern tog sig till och med för att citera den forne landsfadern Per Albin Hansson i sin iver att visa hur socialdemokratiskt sinnad han är.

Så här års, när skolorna har slutat och försommaren bjuder på omväxlande sol och värme och kraftiga åskskurar, längtar jag alltid till min barndoms bygder. Till Värmlands bergslag, men också till den vackra lilla staden Kristinehamn där jag tillbringade så gott som alla barndomens sommarlov hos min morfar och min moster.

Mormor Elin, som överlevde spanska sjukan 1918, dukade under för cancer 1954 och morfar Carl blev änkling. Tre av barnen var vuxna och utflugna, men den äldsta dottern bodde kvar i föräldrahemmet under resten av sitt liv. Min moster Britta.

I en ny satsning från Skatteverket ska man nu granska Swishdonationer, framför allt till skribenter och bloggare. Myndighetens omvärldsbevakning visar att det finns en gråzon, och man vill nu utröna vad som är rena donationer – gåvor – och vad som är betalning för en tjänst.

– Gåvor och donationer är skattebefriade så det här handlar inte om när man till exempel skänker pengar till en förening som Röda korset eller till kyrkans verksamheter. Utan det handlar om andra områden, där man tillhandahåller någon form av tjänst, säger Skatteverkets pressinformatör.

Det händer att jag får mejl från läsare som läst en text och som vill diskutera. Det är alltid roligt, och alldeles särskilt glad blir jag när någon berättar att han eller hon känner igen sig i det jag skrivit. Det är väl ändå det skrivandet handlar om någonstans – att andra ska kunna relatera till det skrivna, och känna igen situationer, tankar och känslor.

Det intressanta är också att de flesta som skriver till mig är socialdemokrater.

Nyligen fick jag ett sorgligt besked. En äldre dam, som bott i mitt kvarter sedan husen var nybyggda i början av 1950-talet, har gått bort. Jag hade det på känn, för vi brukar ses någon gång i månaden och nu var det längre än så sen hon hörde av sig – eller sen hon svarade i telefon. Och egentligen var det kanske inte så oväntat. Margit var trots allt 89 år, och även om hon var pigg och fräsch som få så tog väl åldern ut sin rätt till sist. Hon dog hemma, i sin favoritfåtölj, och hann aldrig ens känna sig sjuk innan hon somnade in, och kanske är det någon tröst för hennes barn och barnbarn trots allt.

En av de första romaner jag läste var Folke Fridells ”Tack för mig – grottekvarn”. Jag var väl tio, elva år och hemma från skolan med feber och förkylning. Tråkigt var det förstås, för det här var på den tiden då det inte ens fanns video, än mindre streamingtjänster online. Och ingenting hade jag att läsa heller.

Det var då min far räckte mig en sönderläst bok av arbetarförfattaren och syndikalisten Folke Fridell.

På nationaldagen tog statsminister Stefan Löfven tillfället i akt att informera medborgarna om att det var väldigt lite som var bättre förr. Vad vi i själva verket ska fira är hur mycket bättre allt är nu, jämfört med den tid då en fjärdedel av befolkningen valde att emigrera på grund av fattigdom, svält och orättvisor.

Ur den aspekten har Löfven rätt. Samtidigt är det ett försåtligt budskap han kommer med. När man tar del av vad han säger kan man, om man inte vet bättre, få uppfattningen att alla som ifrågasätter dagens Sverige vill vrida klockan tillbaka till tiden före allmän rösträtt. Men så är det naturligtvis inte.

Med Liberalerna på fallrepet efter riksdagsvalet och det katastrofala EU-valet är det dags för partiet att byta ledning. Erik Ullenhag, tidigare integrationsminister i alliansregeringen, är en av aspiranterna till partiledarposten. Och han vet minsann hur han ska rädda partiet. Hans slagord är snäll.

Det låter som ett skämt men det är det inte. Erik Ullenhag vill göra Sverige ”snällare”.

Nu ska jag skriva om något som är mycket känsligt, och som ofta orsakar ett intensivt trollande på sociala medier. Jag ska skriva om de destruktiva kvinnorna och om deras olämplighet på höga poster i samhället.

Eftersom jag själv är kvinna är jag helt och hållet för ett jämställt samhälle. Det är också så jag själv blev uppfostrad av mina föräldrar som, trots att de var födda på 1920-talet och aldrig hade hört talas om genusvetenskap, var mycket väl medvetna om att män och kvinnor är lika mycket värda.

När jag var i London för några år sedan passade jag på att besöka den katolska kyrkogården, Saint Patrick’s Cemetery. Den ligger i Leytonstone, Hackney i östra London och det tar ett bra tag med tunnelbanan från citykärnan. Men det är det värt för gravar kan ha mycket att berätta. Och på katolska kyrkogården i London finns ett par gravar som kan berätta om två mycket speciella människoöden som, var för sig och på olika sätt, kom att få stor betydelse för flera viktiga reformer i det engelska samhället.

Ända sedan jag först började skriva om fattigpensionärernas situation har jag fått utstå brunstämpling och svartmålning från människor som gärna åberopar en fin och god värdegrund – faktiskt stundvis även från fromma bröder och systrar inom kyrkan.

Varför det är fult att värna de äldre är för mig obegripligt, eftersom jag har vuxit upp med ett samhällskontrakt som slår fast att den som arbetar och betalar skatt under sitt liv också ska kunna förlita sig på att han eller hon får ta del av välfärden på ålderns höst.