När Finland nyligen firade sin självständighetsdag svämmade Facebookflödet över av nationell stolthet från mina finska vänner och av glada tillrop från de svenska. Och det är förstås så det ska vara. Så varför ser vi inte samma självklara glädje och stolthet här i Sverige när vi firar vårt lands speciella dag?

Just nu svämmar nyhetsflödena över om regissören Staffan Hildebrand och avslöjandena om att han förgripit sig på unga pojkar under sin mest aktiva tid som regissör av ungdomsfilmer. Själv förklarar han med självbelåten min att han aldrig upplevde att han gjorde något fel, och hänvisar till de gamla grekerna och deras förkärlek för unga pojkar. Det är så äckligt att man kan spy.

Jag har just fått en enkät från bostadsföretaget jag bor i. Enkäten handlar om bilkörning, eller rättare sagt – den handlar om att vi som bor i hyresrätter bör köra mindre bil. Villaägare är svåra att kontrollera för Stockholms stad, men hyresgäster i allmännyttan kan man naturligtvis bestämma över lite som man vill och nu kommer alltså en enkät där man i detalj förväntas beskriva hur mycket eller lite bil man kör.

Det finns, hos svenska politiker, en osedvanligt otrevlig benägenhet att vilja uppfostra medborgarna. Det är möjligt att det är likadant i andra länder, det ska jag låta vara osagt eftersom jag aldrig bott några längre perioder utomlands, men jag tror ändå att svenska politikers självgodhet är relativt unik. Det finns otaliga exempel på det, både nationellt och lokalt – ett lokalt sådant är det nattöppna jourapoteket i Stockholms city.

En ny coronavariant sprider sig nu i Afrika och redan nu har medierna börjat anlita ”experter” som riktigt kan skrämma upp människor. Expressen informerar om att varianten är ”den värsta vi har sett hittills” och berättar att ”oron sprider sig nu för att vaccin inte biter på B.1.1529.”

Åtta års fängelse för polismord och mordförsök. Det blev påföljden när tingsrätten sagt sitt i fallet med polismordet i Biskopsgården. Det innebär att mördaren kan vara ute igen om bara fem, sex år.

Diskussionerna på sociala medier ger vid handen att en överväldigande majoritet av landets befolkning tycker att det är fullkomligt löjeväckande att det inte ska kosta mer att mörda en polis, men Expressen tycks vara av motsatt åsikt. När domen fallit ägnade de mycket tid till att ta reda på hur tingsrätten tänkte när de övergav tanken på några få års sluten ungdomsvård och dömde den lille pojken till fängelse.

Just när man tror att det inte kan bli värre så visar det sig att det inte finns några gränser för hur undfallande och avtrubbade svenskar kan bli. Nu har nämligen förskolor börjat träna inför akuta våldssituationer, såsom gängskjutningar. Men det stannar inte där. Både förskolepersonal och föräldrar tycker att det är positivt.

Jag börjar känna mig mer och mer främmande i mitt eget land. Och det beror inte bara på att vi låtit kulturelement i form av hedersförtryck, tvingande klädsel för små flickor och annat osvenskt sippra in utan också på att svensken av idag är så förbannat polariserad och omedgörlig. Vart tog toleransen och öppenheten vägen? När blev svensken så aggressiv och hatisk?

Just så här års, mellan höst och vinter, innan advent och medan november är som gråast – då trivs jag som allra bäst. Jag vet inte varför, men det har jag alltid gjort. Jag tror det beror på att november är en så anspråkslös månad med så få måsten och så få krav. Det enda man egentligen behöver göra är att sköta sitt jobb och sen mysa i soffan med en bok eller en TV-serie och en drös tända ljus. Så går dagarna, en efter en, blir till veckor som mynnar ut i den betydligt mer krävande adventstiden.

Ibland blir man påmind om att man börjar bli till åren kommen. Så skedde för några dagar sen när jag läste en krönika om Spice Girls. Så här skriver Expressens skribent med anledning av dokumentären ”Spice Girls: När girl power förändrade världen”:

Sverige tycks gå från klarhet till klarhet eller, rättare sagt, det omvända. Nu slås larm om att stadsdelen Marnäs i Ludvika har tagits över av tio- och tolvåringar som tvingar jämnåriga att betala för att röra sig i området genom våld och hot om våld. Och i vanlig ordning kan vuxenvärlden inte göra någonting för att få bukt med eländet. Det handlar nämligen om baaarn.

Många människor ser klimatförändringarna som ett allvarligt hot – men betydligt färre är redo att själva lägga om sin livsstil för klimatets skull. Det visar en undersökning som Kantar gjort i tio länder, bland annat England, USA, Tyskland och Sverige. Nära hälften, 46 procent, svarade att de inte ser någon anledning att ändra sina egna vanor för att bidra till att minska klimatförändringarna.

I juni 2020 lade chefsåklagare Krister Petersson ner utredningen om Palmemordet eftersom man kommit fram till att den ende misstänkte var avliden. Den misstänkte mördaren var Stig Engström, mer känd som Skandiamannen. Till en början uppträdde han som ett synnerligen engagerat mordvittne men redan tidigt i utredningen blev han misstänkt.

Ibland blir man häpen över hur vissa människor tänker. Jag vet att man egentligen borde vara van vid allt, men hur det än är så förekommer det fortfarande tillfällen då åtminstone jag blir förvånad. Det blev jag häromdagen, då jag mötte en gammal bekant vars dotter blivit antastad av en grupp afghanska unga män.

Hollywood är ett ganska bra mätinstrument när det gäller trender och företeelser i samhället. Film- och serieskaparna är snabba att fånga upp det som gäller för stunden och just nu är det wokeismen – det vi kanske oftare kallar pk-ismen – som präglar filmparadisets produktioner.

Under helgen attackerade den svenska grenen av Extinction Rebellion flera svenska flygplatser. De limmade fast sig på flygplan för att hindra dem från att lyfta och landa – med andra ord, de hindrade människor från att ta sig dit de behövde ta sig. Medierna kallar dem ”aktivister” – i själva verket är det förstås bara en simpel kriminell handling att kapa flygplatser i en samorganiserad attack.

Grace and Frankie är en av de riktiga långkörarna på Netflix. Just nu streamar de första fyra avsnitten av den sista säsongen – de återstående kommer 2022.

Handhjärtan mot rasism, pizzor mot kriminalitet och nu hårklippning mot klimatförändringarna. Det finns ingen hejd på alla storvulna manifestationer som den välmående vita medelklassens mest välmående kan hitta på för att visa sitt engagemang för olika frågor som står högt på agendan just nu.

Nu har coronakommissionen kommit med sitt andra betänkande och Sveriges regering får svidande kritik för hur man hanterat coronapandemin. Hanteringen beskrivs rentav som ett haveri. Särskilt stor vikt lägger man vid det som hände i slutet av februari och början av mars, då sportlovsfirande stockholmare tog med sig coronasmittan hem från de italienska alperna. Det var där och då smittspridningen drog igång, och det var också den smittan som kom att spridas på äldreboendena.

Den danska thrillerserien Kastanjemannen har gjort succé på Netflix och undra på det. Sex superspännande avsnitt om en seriemördare som lämnar små kastanjefigurer på brottplatserna och som tycks ha en stark koppling till ett fall med en politikers försvunna dotter.

Den stalkande ”charmören” Joe Goldberg är tillbaka – eller har han smugit bakom dig hela tiden? Säsong 3 av Netflixserien You har nyligen börjat streama och även i denna säsong hamnar stalkern Joe i trubbel varhelst han vänder sig.

Gillar du att vara ute i friska luften? Kanske fjällvandrar du? Paddlar? Gör utflykter i skog och mark? Sluta genast upp med det! När vi som tillhör den vita befolkningen rumsterar om i naturen sprider vi en osund vithetsnorm som skrämmer människor som har annan etnisk bakgrund.

Jag fortsätter att fundera på detta med Järvaföräldrarna och deras krav på att samhället ska ta ansvar för deras barn. Varför har det blivit så? Vad är det som gjort att just denna grupp av föräldrar menar att deras eget misslyckande är alla andras ansvar?

Just nu svämmar de sociala medierna över av tårar som fälls över den 19-årige rapparen Nils Einár Grönberg som sköts i Hammarby Sjöstad häromkvällen. Och det är klart det är fruktansvärt när en ung människa mördas, oavsett om han eller hon haft kriminella kontakter eller inte. Men att våldet skulle vara allas ansvar, som det nu påstås från alla möjliga och omöjliga håll, är givetvis en lögn. Det är varken ditt eller mitt ansvar att kriminella begår brott.

Dödstädning är ett av senare tiders nyord, ett som används i parti och minut när snusförnuftiga besserwissers ska tala om för folk hur de ska leva och hur det ska se ut i deras vinds- och källarförråd när de dör. Men varför har det här fått så stort genomslag?

För en tid sedan publicerade Expressen en mycket närgången artikel om den flicka som varit försvunnen i januari och som nu kommit tillbaka till sin familj i Linköping. Artikeln var skriven av Alexandra Pascalidou, som anlitades av Expressen redan då flickan försvann i vintras, och den var så indiskret att tidningen nu plockat bort den från webben med en urskuldande text. Men Pascalidou själv tar inget ansvar för sitt felsteg. Istället valde hon att på sitt Instagramkonto hänga ut den privatperson som uppmärksammat den integritetskränkande publiceringen, med namn och bild och anklagelser om rasism.

För ett par dagar mördades den brittiske politikern David Amess i ett terrorbrott med islamistiska kopplingar. Av exiliranier, som flytt för att undslippa islamism och kvinnoförtryck, har han hyllats för att han stått upp för mänskliga rättigheter och mot islamism och för att han kritiserat den iranska regimens extremism. De ser honom som en hjälte.

För ett par dagar sedan blev en tonårspojke överfallen och knivhuggen av ett gäng maskerade personer när han skulle gå från sporthallen på kvällen. Om man ska tro de kriminologer som frekventerar public service har det varit likadant jämt. Tonåringar har alltid blivit knivhuggna på väg hem från träning. Barn har alltid blivit rånade på väg till och från skolan. Det har alltid skjutits skarpt på öppen gata.