BITTE ASSARMO: När vuxna vågade vara vuxna

Just så här års, mellan höst och vinter, innan advent och medan november är som gråast – då trivs jag som allra bäst. Jag vet inte varför, men det har jag alltid gjort. Jag tror det beror på att november är en så anspråkslös månad med så få måsten och så få krav. Det enda man egentligen behöver göra är att sköta sitt jobb och sen mysa i soffan med en bok eller en TV-serie och en drös tända ljus. Så går dagarna, en efter en, blir till veckor som mynnar ut i den betydligt mer krävande adventstiden.

Missförstå mig inte. Jag älskar adventstiden. Men vad skulle december vara om inte gråa november hade banat vägen? Inte mycket.

Jag minns novembermånaderna under uppväxten som närmast evighetslånga, men medan många – kanske de flesta – i vänskapskretsen surade över den grå vardagen så njöt jag av varje dag. Inte för att livet var perfekt, men för att det var okomplicerat. Det fanns ingen lyx i mitt hem, mina föräldrar var tjugotalister och var vana att leva ungefär så som de alltid hade gjort, även om de hade bytt bondgården mot fabriken. Vi levde enkelt, på ett sätt som de flesta som idag slår sig för bröstet för att de är ”klimatsmarta” förmodligen aldrig har levt eller ens är beredda att leva.

Vi åt grönsaker i säsong – inte för att det inte fanns färska importerade tomater att köpa mitt i smällkalla vintern utan för att mamma och pappa varken hade råd eller lust att köpa dem. Deras tomater skulle vara solstänkta och saftiga och avnjutas under de futtiga veckor då de mognade i köksfönstret eller i täppan hos morfar. På vintern åt vi morötter, kål, selleri och potatis. November var en månad fylld av rotsakssoppa, kålpudding, stuvade makaroner och köttbullar med potatis och brunsås.

Våra ägg köpte vi av de bönder som fortfarande, trots politikernas hänsynslösa strävan efter industriellt jordbruk, hade egna höns som levde lyckligt i hönsgården och aldrig kom i närheten av att trängas med tusentals andra hönor i ett storskaligt hönseri. Lantrasägg i olika former och färger, som var en fröjd för både ögon och smaklökar. Kokta till frukost, i mammas goda sockerkakor, i pannkakorna med hemkokt sylt från sommarens bärskörd.

Idag, när överprivilegierade kändisar och andra gaphalsar (för det handlar mest om gaphalsar) skriker om att vanligt folk förstör klimatet blir jag bara trött. Om klimatet nu är så hotat som vissa påstår så inte är det den vanliga lilla människan som förstört det. Nej, det är just det slags människor som skriker högst, som flyger och far över världen för att knäppa andra på näsan och som själva sannolikt aldrig levt så enkelt som vi gjorde när jag var barn.

Trots enkelheten, eller kanske på grund av den, hade jag en mycket lycklig barndom. Som vuxen, och numera modell äldre, har jag insett att jag var väldigt lyckligt lottad som hade så kärleksfulla föräldrar. Det är långtifrån alla förunnat. Men det var också en annan tid, ett annat samhälle, att växa upp i. Vuxna vågade vara vuxna och i de vuxnas ansvar ingick att ingjuta hopp och mod i barnen.

När statsmedierna och pressen drog igång sina ödesmättade profetior om oljekrisen i början av 1970-talet var det därför få bland oss barn som fick ångest och tappade framtidshoppet. Vi fick istället inbankat i oss att inte tro på all den sensationsjournalistik som vräktes över oss. Ingen vuxen skulle ha kommit på tanken att mynta ett ord som ”oljekrisångest” eftersom ingen vuxen, som var vid sina sinnens fulla bruk, ville framkalla ångest hos barn. Det var istället självklart att barnen skulle skyddas – inte från fakta men från överdrifter och domedagsprofetior.

För mig blev därför oljekrisen, liksom andra kriser som kom och gick, något som fanns i med i ekvationen för framtiden – men ingenting som fick mig att tappa hoppet.

Det här tänker jag ofta på, och allra mest just i november. Familjen samlad vid köksbordet. Soppgrytan, mammas hembakta skrädda kakor, äkta smör och stark ost. Och så samtalen som fördes. Som aldrig, oavsett hur allvarligt ämnet var, skapade ångest, utan fick mig att känna hopp och framtidstro hur orolig världen än tedde sig.

BILD: Fröken, tre flickor och en pojke. Gamla Sinntorpskolan, Lindome i Halland 1929.

Bitte Assarmo