Nu har coronakommissionen kommit med sitt andra betänkande och Sveriges regering får svidande kritik för hur man hanterat coronapandemin. Hanteringen beskrivs rentav som ett haveri. Särskilt stor vikt lägger man vid det som hände i slutet av februari och början av mars, då sportlovsfirande stockholmare tog med sig coronasmittan hem från de italienska alperna. Det var där och då smittspridningen drog igång, och det var också den smittan som kom att spridas på äldreboendena.

Den danska thrillerserien Kastanjemannen har gjort succé på Netflix och undra på det. Sex superspännande avsnitt om en seriemördare som lämnar små kastanjefigurer på brottplatserna och som tycks ha en stark koppling till ett fall med en politikers försvunna dotter.

Den stalkande ”charmören” Joe Goldberg är tillbaka – eller har han smugit bakom dig hela tiden? Säsong 3 av Netflixserien You har nyligen börjat streama och även i denna säsong hamnar stalkern Joe i trubbel varhelst han vänder sig.

Gillar du att vara ute i friska luften? Kanske fjällvandrar du? Paddlar? Gör utflykter i skog och mark? Sluta genast upp med det! När vi som tillhör den vita befolkningen rumsterar om i naturen sprider vi en osund vithetsnorm som skrämmer människor som har annan etnisk bakgrund.

Jag fortsätter att fundera på detta med Järvaföräldrarna och deras krav på att samhället ska ta ansvar för deras barn. Varför har det blivit så? Vad är det som gjort att just denna grupp av föräldrar menar att deras eget misslyckande är alla andras ansvar?

Just nu svämmar de sociala medierna över av tårar som fälls över den 19-årige rapparen Nils Einár Grönberg som sköts i Hammarby Sjöstad häromkvällen. Och det är klart det är fruktansvärt när en ung människa mördas, oavsett om han eller hon haft kriminella kontakter eller inte. Men att våldet skulle vara allas ansvar, som det nu påstås från alla möjliga och omöjliga håll, är givetvis en lögn. Det är varken ditt eller mitt ansvar att kriminella begår brott.

Dödstädning är ett av senare tiders nyord, ett som används i parti och minut när snusförnuftiga besserwissers ska tala om för folk hur de ska leva och hur det ska se ut i deras vinds- och källarförråd när de dör. Men varför har det här fått så stort genomslag?

För en tid sedan publicerade Expressen en mycket närgången artikel om den flicka som varit försvunnen i januari och som nu kommit tillbaka till sin familj i Linköping. Artikeln var skriven av Alexandra Pascalidou, som anlitades av Expressen redan då flickan försvann i vintras, och den var så indiskret att tidningen nu plockat bort den från webben med en urskuldande text. Men Pascalidou själv tar inget ansvar för sitt felsteg. Istället valde hon att på sitt Instagramkonto hänga ut den privatperson som uppmärksammat den integritetskränkande publiceringen, med namn och bild och anklagelser om rasism.

För ett par dagar mördades den brittiske politikern David Amess i ett terrorbrott med islamistiska kopplingar. Av exiliranier, som flytt för att undslippa islamism och kvinnoförtryck, har han hyllats för att han stått upp för mänskliga rättigheter och mot islamism och för att han kritiserat den iranska regimens extremism. De ser honom som en hjälte.

För ett par dagar sedan blev en tonårspojke överfallen och knivhuggen av ett gäng maskerade personer när han skulle gå från sporthallen på kvällen. Om man ska tro de kriminologer som frekventerar public service har det varit likadant jämt. Tonåringar har alltid blivit knivhuggna på väg hem från träning. Barn har alltid blivit rånade på väg till och från skolan. Det har alltid skjutits skarpt på öppen gata.

Tillhör du dem som tycker att bensin- och dieselpriset börjar blir provocerande högt? Då har du fel. Visserligen är priset rekordhögt, men bensinen kostar oss likväl mindre än någonsin förr. Det menar nationalekonomen John Hassler i en intervju i vårt eget Pravda, Sveriges Television:

”Bensinen är dyrare än någonsin. Så, var det bättre förr? Om man gillar låga bensinpriser vill säga.

Sveriges statstelevision tycks ha hittat en värdig efterträdare till Jerzy Sarnecki. Låt mig presentera Manne Gerell, docent i kriminologi vid Malmö universitet:

”Folk tror alltid att det är så här, vare sig det handlar om Sverige, USA, Italien, eller England. Det finns alltid en stor majoritet som år ut och år in tror att brottsligheten ökar, oavsett om den faktiskt ökar eller minskar. Det är hela tiden så, allmänheten har fel.”

När Moderna museet ska förklara varför de ratar det kanske viktigaste konstverket i modern tid, Lars Vilks rondellhund, låter det så pompöst att klockorna stannar. De vet inte till sig hur fina och komplicerade ord och uttryck de ska använda för att förklara varför just denna provokation är fel medan andra provokationer är rätt. Men de lyckas naturligtvis inte övertyga någon. Det finns bara en orsak till varför Moderna ratar rondellhunden och det är feghet.

Än en gång skakas katolska kyrkan av en pedofilskandal. Den här gången avslöjas att över 200 000 barn har utsatts för övergrepp i katolska kyrkan i Frankrike, under de senaste sju decennierna.

200 000 barn. Nästan en kvarts miljon. Det är svårt att greppa. Allt detta lidande, all denna ångest, all skräck och smärta. Och 3000 rovdjur i prästrock. Det är vedervärdigt.

De båda islamisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som vid flera tillfällen bagatelliserat IS framfart och ifrågasatt insatser mot terrorister, förlorade yttrandefrihetsmålet mot Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson. Hovrätten fastslog att yttrandefriheten har ett starkt stöd i Sverige. Jag säger bara en sak: Champagne! Champagne for everyone!

Lars Vilks har gått bort. Det är lite svårt att greppa, kanske för att han levt under en fatwa så länge och ändå överlevt. Nyheten kom som en chock.

Jag kände inte Lars Vilks särskilt väl, men vi hade lite kontakt då och då. Jag tyckte om honom. Han var modig, rättfram och en gudabenådad konstnär. Men när nyheten om hans död nådde mig blev jag inte bara sorgsen över hans död utan i minst lika hög grad förbannad över hur fruktansvärt sviken han blev av stora delar av det svenska kulturetablissemanget.

Nog är det fascinerande med socialdemokrater. Det spelar liksom ingen roll hur länge de haft regeringsmakten – eller i hur många omgångar – när de tar till orda låter de ändå alltid som om de slår ur underläge och befinner sig i en evig opposition.

När Alexandra Pascalidou nyligen var moderator i ett panelsamtal inledde hon en hetsig debatt med en av deltagarna, Mustafa Panshiri. Panshiri anser att värnplikten kan vara en viktig del i integrationen eftersom den kan samla människor med olika etnicitet och bakgrund runt ett gemensamt mål, nämligen att försvara landet. Pascalidou konfronterade honom och påstod att lumpen är en ”subkultur” som inte passar för människor med annan bakgrund än svensk.

Netflix har kommit med en ny miniserie av Mike Flanagan, som tidigare regisserat The Haunting of Hill House och The Haunting of Bly Manor. Och du som ännu inte har sett serien, och vill göra det, gör klokt i att sluta läsa här för den här texten innehåller, om inte spoilers om själva intrigen, så åtminstone om persongalleriet och strömningarna i serien.

Hon har fyllt arton nu, klimatprofeten Greta Thunberg, och är – eller kan åtminstone förväntas vara – vuxen. Det innebär att det är dags att ställa de svåra frågorna, de där man inte vill ställa till ett barn. Varifrån kommer hennes eventuella kunskaper? Vilken vetenskap lutar hon sig mot? Hur tänker hon sig framtiden, när hon dissar exakt alla förslag till klimatomställningar från regeringar och intresseorganisationer världen över, förutom möjligen de som tar oss tillbaka till stenåldern? Hur ser hon sig själv om tjugo år, om hon får som hon vill?

Nu, ett år innan valet, tar Socialdemokraterna i så de sträcker sig i sin iver att visa upp sig som medborgarnas beskyddare och bekämpare av kriminaliteten. Men ingenting är äkta när Mikael Damberg slår näven i bordet – han är en hycklare som försåtligt försöker skriva om sin egen roll i landets förfall för att framstå i bättre dager.

Det är höst nu. Jo, jag märker allt att sommaren gärna vill dröja sig kvar även så här i slutet av september, men gubben Höst har ingen pardon. Trädens löv får finna sig i att övergå i brandgult och rött och hur mycket solen än värmer under dagen så blir kvällarna allt svalare.

Förra lördagen lyssnade jag på Sveriges Radios lördagsintervju med utrikesminister Ann Linde, där hon bland annat pratade om läget i Afghanistan. Det var en rätt deprimerande upplevelse, med en rad tvärsäkra uttalanden från en minister som tydligt visade att hon inte riktigt har koll på läget.

Nyligen skrev Birgitta Sparf här på Det Goda Samhället om Anders Holmberg och den intensiva beundran som nu visas honom efter att han ställt Morgan Johansson mot väggen. Birgitta menar att även om det är bra att Morgan Johansson till sist fått de svåra frågorna på bästa sändningstid, så borde det ha skett långt tidigare. Och det har hon alldeles rätt i.

Jag minns det än idag – när hela familjen samlades vid radion, och senare framför TV:n, för att lyssna på Mosebacke monarki. Det var en verklig högtidsstund och det var inte ovanligt att mamma slängde ihop en tårta till kaffet just den kvällen för att det var en så festlig tilldragelse.

Jag har funderat lite över det där om polisens uttalande om att kriminella är ”krigströtta” och ”slutkörda”. Och det är klart att det, som en läsare mycket riktigt påpekat, rent tekniskt är alldeles sant. Det är givet att det tar på krafterna att leva ett kriminellt liv, det fattar minsta knodd. Det som stör mig är att polisen alls lägger energi på att bry sig om det och basunera ut det över det slutkörda svenska samhället. För det är samhället som är slutkört – och det är de kriminellas fel.

Svensk polis går från klarhet till klarhet – eller tvärtom. Någonstans är polismyndigheten i alla fall på väg, och med tanke på det senaste budskapet om de yrkeskriminella förortsgangstrarna verkar de inte riktigt ligga i fas med de skattebetalare som avlönar dem. Nu låter nämligen polisen officiellt meddela att de som skjuter och mördar och förstör vårt samhälle är ”krigströtta och slutkörda”.

Nu ger sig Aftonbladet in i debatten om satirens vara eller icke vara, och vill ha tolkningsföreträde i frågan om vad man får skämta om. ”Döda i förorten är inte jättekul att skämta om”, skriver Jehna Al-Moushahidi beskäftigt, utan att kunna dölja sitt barnsligt lättkränkta raseri.

Jag växte upp i ett Sverige där man fick skämta om allt. Idag stickas det offerkoftor i parti och minut när människor som inte förstår vare sig vår kultur eller vår demokrati kräver att vi ska ta särskilda hänsyn till vissa grupper i samhället. Nu senast är det den lättkränkta poeten och ”förortsfeministiska aktivisten” (vad det nu är för något) Nattalie Ström Bunpuckdee som går i taket över den satir och humor som sedan länge är ett naturligt och självklart inslag i svensk kultur.