BITTE ASSARMO: Förfallet i den svenska skolan

Nyligen hade jag en intressant konversation med en god vän, vars dotter går i högstadiet. I likhet med skolan i allmänhet har även hennes dotters skola allvarliga problem, framför allt med en ledning som inte vågar sätta gränser för vissa elever eftersom dessa kommer från så kallade utsatta områden. Dessa slår sönder skåp, stjäl andra elevers tillhörigheter och är hotfulla i största allmänhet. Det har resulterat i att skolmiljön är otrygg för många elever, medan de elever som orsakar problemen tryggt kan fortsätta att göra det.

Det här gör förstås att min väninnas dotter vantrivs och mår dåligt. Hon har dessutom fått både magkatarr och migrän och på senare tid har det blivit en del sjukfrånvaro.

”Vad ska man göra?” säger väninnan. ”Hon har ju så ont i magen att hon knappt kan stå rak. Ibland måste hon ligga i ett mörkt rum en hel dag när migränen sätter in. Dessutom är hon rädd. På riktigt.”

Och det har hon anledning att vara, dottern. De två eleverna som orsakar problemen är inte ”bara” hotfulla i allmänhet, de har också misshandlat en elev vid ett tillfälle. Men inte heller det orsakade några radikala beslut från skolledningens sida. Istället kallades till ett föräldramöte där man framhöll hur utsatta de här eleverna är, och hur viktigt det är att de får känna sig inkluderade. Budskapet var alltså att de inte hade ”släppts in” i klassen och att de känt sig så utanför att de på något sätt var tvungna att markera genom att misshandla en annan elev.

Anledningen till att de båda eleverna inte hade ”släppts in” gick man dock aldrig in på. Att de, ända sedan de började i skolan, har vandaliserat, stulit, hotat de andra eleverna och ställt till kaos på alla sätt och vis, glömdes av någon anledning helt bort. I vanlig ordning skuldbelades istället offret.

Det är klart att en sådan här situation är helt ohållbar och jag tycker min väninna gör helt rätt som låter sin dotter stanna hemma när hon anser att det behövs. Vem vill – eller bör – släppa iväg sitt barn till en miljö där han eller hon kan bli bestulen, hotad och till och med misshandlad?

Men skolledningen håller inte med. De har tvärtom börjat påpeka, mycket bestämt, att flickan har alldeles för hög sjukfrånvaro. De antyder att hon har ”problem hemma” och att hon kanske skulle behöva prata med skolkuratorn.

”Visst kan hon prata med skolkuratorn”, svarade min väninna, ”men problemen finns i skolan, inte hemma. Hon är så rädd för att gå dit att hon blir fysiskt sjuk.”

Det är givetvis inte populärt och istället för att faktiskt lyssna på en mor, som vet exakt hur hennes barn mår och varför, så framhärdar man i sin teori om att flickan har problem hemma. De flesta problem står att finna i hemmet, menar

de (trots att alla – exakt alla – vet vad som pågår i skolan och hur eleverna har det) och dessutom kan ju en mor inte på allvar tro att hon verkligen vet hur hennes dotter mår – tonåringar pratar ju inte med sina föräldrar om sådant.

Det där är naturligtvis inte sant. Det är klart att det finns föräldrar som inte har en susning om vad ungarna sysslar med, men min väninna är inte en av dem. Hon och hennes dotter har en jättebra relation, och kan prata om allt. Samma uppfattning har jag om de allra flesta av mina vänner. Men att föräldrar och barn har goda relationer är svårsmält för dagens samhällsinstitutioner. Tonåringar förväntas vara truliga och sura och ha dåliga relationer med sin familj – och föräldrar antas ha noll koll på vad deras barn gör.

Samma uppfattning tydliggörs också i var och varannan film och TV-serie som görs. Föräldrar framställs generellt som fullkomligt hopplösa och varenda tonåring har hemliga problem som endast en skolkurator, eller någon annan offentliganställd, kan hjälpa till att lösa.

Det finns en anledning till att den här föreställningen om barn- och föräldrarelationer blivit en doktrin i det svenska samhället. Barn ska inte ha för bra relation till sina föräldrar, för tänk om föräldrarna lär barnen att tänka själva? Så kan man inte ha det. Inte i Sverige. I Sverige är det skolan, samhället, som ska fostra barn och ungdomar, inte föräldrarna – för det allmännas bästa.

BILD: Vårby skola 1910-tal. Skärholmen.

Bitte Assarmo