BITTE ASSARMO: Mörkt hjärta – Ytligt, platt och med politiskt korrekta stereotyper

Jag har just sett klart den svenska miniserien Mörkt hjärta som streamar på Discovery+. Serien handlar om det så kallade Förlösamordet som ägde rum 2012. Den välbärgade skogsbrukaren Göran Lundblad mördades av sin dotter och dotterns pojkvän för ekonomisk vinning och möjligen även som en hämnd för att han såg högst ogillande på deras relation. De grävde ner hans kropp i skogen och det tog två år innan den hittades.

Upprinnelsen till osämjan mellan de båda familjerna var en fejd som pågått i flera generationer men om man läst aldrig så lite om fallet förstår man snabbt att det i grund och botten enbart handlar om två fullkomligt samvetslösa psykopater som fattat tycke för varandra och slagit sina onda huvuden ihop.

I vissa avseenden är Mörkt hjärta en välgjord serie. Miljöerna känns genuina och stämningen är precis så dyster som den naturligtvis blir när två skruvade psyken planerar och genomför ett kallblodigt mord. Men serien har också alla de fel och brister som, gissar jag, bottnar i de oskrivna och politiskt korrekta regler som gäller för all film- och tv-produktion idag.

Mordoffret själv, som i serien har döpts om till Bengt Ljungqvist och spelas av alltid lika utmärkte Peter Andersson, utmålas som ett riktigt praktsvin. Han är inte bara otrevlig i största allmänhet utan också så reaktionär att han är helt ointresserad av att utveckla sitt skogsbruk. Dessutom utnyttjar han sina stackars arrendatorer som den värsta slavägare. Hans dotter utmålas i sin tur som en innovativ och handlingskraftig människa, som givetvis förstår sig betydligt bättre på skogsbruket än den man som ägnat hela sitt liv åt det (och skaffat sig en förmögenhet på kuppen). Hon är ju trots allt en ung kvinna och hennes far bara en dum och onödig man.

Han är för övrigt inte den ende mannen som utmålas som ett inkompetent kräk. Kommissarie Andersson, spelad av Steve Kratz, är totalt ointresserad av att göra sitt jobb. Han är dessutom osannolikt otrevlig mot den smarta, glättiga och glittriga Tanja Thorell, när hon sveper in på polisstationen och har lösningen på allt.

Tanja Thorell, som har den egentliga huvudrollen, bygger på Therese Tang, verksam i Missing People. Hon var drivande i att hitta Göran Lundblads kropp och lyckades dessutom få en av mördarna att erkänna. Jag har sett en intervju med henne och ser få, om några, likheter mellan henne och seriens narcissistiska Tanja Thorell. Hon far fram som en terrier med ADHD på polishus och potentiella brottsplatser och tror på fullt allvar att hon är oumbärlig och världsbäst.

Aliette Opheim är en bra skådespelerska, det har vi sett i serien om Knutby som gått på Cmore och TV4, så det här handlar om manus och regi snarare än skådespelartalang. Det är helt enkelt så här kvinnor ska framställas på film och i TV idag för att verka driftiga och smarta. Den oskrivna PK-lagen, ni vet, som säger att kvinnor som är gåpåiga, gapiga och totalt saknar självbevarelsedrift är coola och inspirerande, nästan något slags superhjältar.

Mördarna skildras lika platt och ytligt som alla andra karaktärer i serien. Visst kan man, i vissa scener, skymta deras känslokyla och samvetslöshet och det är klart att även deras infantilism lyser igenom. Vi pratar trots allt om två personer som är så imbecilla att de inte ens förstår att myndigheterna blir misstänksamma när en person, som anmälts försvunnen, plötsligt börjat föra över pengar till dotterns konto. Ondska och begåvningsreserv i ett, liksom.

Främst framställs de dock som offer. Först offer för den stenrike och elake fadern, därefter offer för sin egen olycka. De drivs till mordet, sedan drivs de isär av ekonomiska problem och oro för att åka fast, och till sist är leken slut.

Det är för övrigt serien också och det är ingen större förlust. Den kunde ha varit så mycket bättre utan de politiskt korrekta stereotyperna.

Bitte Assarmo