PATRIK ENGELLAU: Argus-ögon

Det är inte alls så kul att vara en sådan som fått för sig att han ska snoka i samhällets skrymslen och i bästa fall få klorna i något upprörande. Det kallas att ha Argus-ögon efter den grekiske jätten med samma namn. Argus hade hundra ögon varav bara hälften sov åt gången och därför slapp inga skandaler undan hans uppmärksamhet.

Det blev ett problem för Zeus som sin vana trogen hade blivit kär i en vacker kvinna, en grekisk prästinna, alltså en människa, som han förvandlat till en ko för att han skulle kunna nå passionens högsta fröjder. Men om Argus, som upptäckte allt, kom på äktenskapsbrottet skulle han informera Zeus svartsjuka maka Hera. Den risken ville inte Zeus utsätta sig för så han bad Hermes – han som också hette Mercurius och hade vingar på sandalerna – att spela för Argus tills jätten somnade med alla ögonen. Då högg Hermes huvudet av Argus och Zeus kunde riskfritt genomföra den lidelsefulla akten med kossan.

Att ha Argus-ögon är sedan dess en riskabel egenskap. De flesta som utrustats med sådana ögon, vilket sannolikt är långt fler än man tror, väljer att blunda med dem. Det kan vara farligt att berätta vad man iakttagit och då är det bättre att blunda och inte veta. Ett plågsamt exempel på frivillig eller rentav tillkämpad ouppmärksamhet har jag tidigare skrivit om flera gånger men det har inte fått några effekter. Det är att statligt anställda ingenjörer som borde veta bättre håller tyst om problemen med vindkraften.  

Det som knäcker mig är att det svenska politikerväldet är så förhäxat av vindenergin att det struntar i både demokratin, nationalekonomin och naturvetenskapen för att förverkliga sitt dåraktiga mål om att bygga ut vindkraften till dubbel produktion.

Demokratin struntar de i genom att upphäva den kommunala vetorätten när vindkraftsindustrin söker bygglov. Det är viktigare med vindsnurrebyggen än val av regering ty vid det senare tillfället får folket framföra sina synpunkter.

Nationalekonomin struntar man i, vilket Björn Gillberg påpekat, eftersom snurrorna ska byggas långt ut till havs där bolagen ska få gratis råvara till el i form av vind till skillnad från på land där någon äger marken och därmed vinden och kan ta betalt. Dessutom ska staten subventionera offshore-verksamheten genom att bjuda på kablarna in till land.

Brotten mot naturvetenskapen är för mig de mest stötande. Eftersom det bara blåser en del av tiden krävs det balanskraft som kompensation när det är lugnt väder. Men några sådana planer finns inte vilket Björn Gillberg också framhållit. För ingenjörer och andra som begriper sig på elektricitet är denna brist på eftertanke ofattbar. Hur kan en nation ledd av folkvalda politiker med öppna ögon gå in i en situation som kommer att leda till att elen periodvis kommer att behöva stängas av över stora delar av landet? Det finns horder av ingenjörer i statlig och kommunal förvaltning som är väl medvetna om hur oroväckande den svenska elsituationen ser ut – men som ändå inte skriker och varnar och blåser i visselpipor.

Du kanske invänder att man för att förstå sådana här komplicerade saker måste ha såväl helikoptersyn som Argus-ögon och att det inte går att begära att en normal ingenjör ska reagera över att svensk energiförsörjning inte följer de naturvetenskapliga regelverk som man inhämtat i läroböckerna och tentat av under ett stort antal examinationsprov.

Pyttsan! säger jag. Det går inte att föreställa sig att dessa ingenjörer inte skulle veta vad de håller på med. Däremot går det lätt att tänka tanken – och det är också den första förklaring som kommer från erfaret, för det mesta pensionerat, folk från branschen – att anställda människor som är beroende av sin lön och lockas av möjliga framtida lönehöjningar och avancemang i hierarkierna aldrig kan förmås att säga emot de härskande politikerna när politikerna, som i det här fallet, satt hela sitt öde och framtid i pant på en energiomställning till fossilfritt (vilket de inte helt säkert vet vad det är; fråga dem exempelvis hur svensk skog ska klassificeras).

Om det ligger till som jag misstänker, alltså att offentligt anställda svenska tjänstemän av bekvämlighetsskäl regelmässigt fuskar i yrket – och varför skulle de inte göra det? jag kunde själv glida på sanningen för att vinna någon personlig fördel eller främja någon favoritidé när jag var statlig ämbetsman – så kan vi glömma allt självbelåtet tal om att Sverige vore relativt befriat från korruption. Vad det lågintensiva myglet inom energisektorn kostar skattebetalande vet ingen eftersom de som skulle kunna räkna ut det inte har någon lust att räkna. Men Nuon-affären kan ge en fingervink. Den kostade Sverige femtio miljarder kronor eller fem gånger den påstådda byggkostnaden för Putins palats (bilden). Det är lika illa att blåsa skattebetalarna på pengar av oskicklighet och feghet som att göra det av girighet.

Patrik Engellau