BITTE ASSARMO: Offer och gärningsmän

Jag tittade nyligen på en dokumentär om sol-och-våraren och bedragaren Pertti Lindgren. Lindgren kom som krigsbarn från Finland och verkar ha tillbringat hela sitt liv med att lura och bedra både kvinnor och män. Han utgav sig för att vara allt från pastor till arabisk kryddhandlare och för detta blev han sedermera så berömd att han blev en regelbundet förekommande omslagspojke på veckotidningarnas löpsedlar. Han lär dock ha avslutat sitt liv som undersköterska inom vården, så där kanske han gav tillbaka något till samhället. Men i Sverige hade vi redan före Lindgrens framfart idoliserat en annan skamlös bedragare av samma skrot och korn, nämligen Gustav Raskenstam. Hans offer förlöjligades och framställdes som kärlekskranka nuckor som fick skylla sig själva.

Det var ungefär det som var Birgitta Stenbergs ingång när hon skrev sin roman om Raskenstam i början av 1980-talet. Senare skrev hon också manus till filmen med om bedragaren, med b-skådisen och Dallasregissören Gunnar Hellström som både regissör och huvudrollsinnehavare. Det blev en riktigt usel rulle som framställde psykopaten Raskenstam som en hyvens kille och hans offer som värdelösa.

”I vår version är Raskenstam ‘oskyldig’. Det var ju fantastiskt vad beredvilligt kvinnorna ställde upp! Bara en enda av dessa hundra var det som åtalade honom! Han måtte ha varit väldigt charmig. Och vilken sisu människan hade! Han slet verkligen” sa Stenberg i en intervju i Damernas Värld när det begav sig.

Härlig kvinnosyn av en kvinna som själv betraktats som en feministisk förebild, snacka om total brist på empati. Men hon är ju inte ensam, precis. Gärningsmän har som regel alltid högre status än offer. Offren är ansiktslösa, anonyma, ointressanta medan gärningsmännen betraktas som spännande och karismatiska.

I min värld är det precis tvärtom. Och när det gäller Raskenstams offer är det särskilt en kvinna som upptagit mina tankar genom åren, eftersom min morfar kände henne. De var födda samma år och gick i samma klass i folkskolan, därefter stötte de på varandra lite då och då. Hon hette Dagmar och var en människa av kött och blod – en människa vars liv raserades fullkomligt av psykopaten Raskenstam.

1906 började den då 20-åriga Dagmar driva en begravningsbyrå och i början av 1930-talet hade hon byggt upp en lönsam verksamhet och hade en rejäl slant på banken. Men hon var fortfarande ogift och när Raskenstam dök upp i hennes liv, under det falska namnet Anders Eriksson, väcktes hennes längtan efter kärlek. Men det tog tid för honom att övertyga Dagmar om sina goda föresatser. Han var trots allt femton år yngre och man kunde ju aldrig veta vad han hade i åtanke. Till slut lät hon sig ändå övertygas och de blev ett par. Hon älskade honom och han älskade hennes pengar.

När sanningen kom fram var Dagmar redan utblottad. Mannen hon älskade, och som hon trodde besvarade hennes kärlek, hade lurat henne på allt hon ägde. 1934 ställdes han inför rätta för bedrägeri och befanns skyldig till att lurat ett trettiotal kvinnor på totalt runt 100 000 kronor, vilket motsvarar runt 3 miljoner idag. Straffet för Sol-Eriksson, som han kallades då, blev fängelse i två år och tio månader.

Knappt tre år som straff för att ha förstört dussintals kvinnors liv. Inte mycket till tröst för Dagmar, som inte bara var utfattig utan dessutom utskämd. Pressen utnämnde Raskenstam till ”mannen med de 105 fästmöarna” och tycktes enhälligt beundra hans framfart. Vilken karlakarl! Dagmar och hennes olyckssystrar förlöjligades och glömdes sedan bort.

I september 1934 hittades Dagmar död i sitt garage, endast 48 år gammal. Dödsorsaken var vad som på den tiden kallades kolosförgiftning. De flesta trodde att hon tagit sitt liv, men det gick inte att bevisa så hennes död förklarades vara en tragisk olycka och polisen klargjorde att hon skulle få begravas i vanlig ordning. Idag vilar hon på en av Kristinehamns kyrkogårdar.

Min morfar brukade alltid lägga en blomma på Dagmars grav när han var på kyrkogården. Jag har följt den traditionen och de få gånger jag besöker Kristinehamn besöker jag också Dagmars grav. Jag tänker ofta på hur hon måste ha känt när inför mediernas hyllningar av psykopaten som tog hennes liv ifrån henne och jag känner vämjelse inför den kändisstatus som sådana män fick och fortfarande får. När ska vi börja se offren istället för att ge gärningsmän status?

Bild: Raskenstams offer Dagmar som ung, i en amatörteaterföreställning i Kristinehamn (foto: Kristinehamns kommun)

Bitte Assarmo