Idag läser jag om en man som vill sterilisera sig för klimatets skull. Han är redan vegan, har slutat flyga och bor i en husbil och nu har han alltså deklarerat att han också tänker sterilisera sig. Allt för klimatet.

– Låt inte mig hindra, skrev en person i ett kommentarsfält på Facebook, och jag och min man skrattade högt när vi såg den torra, sarkastiska kommentaren. Vi kom överens om att folkhumorn är i princip omöjlig att ta död på, och att det inte är lika lätt att kuva människor som politikerna och de stora mediehusen tror. Inte ens den nya klimatsekterismen har kunnat ta död på människors förmåga att tänka själva.

Det är något nästan rörande över svenska mediers ständiga försök att släta över den ökande brottsligheten. Nu senast hade Expressen TV full sjå att försöka få de upprepade knivattackerna som ägt rum i London senaste tiden, och som vi skrev om i det Goda Samhället den 28 mars, att framstå som något bagatellartat. Att Londonpolisens talesman pratat om en epidemi nonchalerades i inslaget – istället tog man rikskriminolog Jerzy Sarnecki till hjälp och lät honom berätta den ”sanning” som vi ju alltid får oss till livs av våra svenska medier.

För en tid sedan granskade jag de svenska mediernas rapportering om de svenska IS-terrorister som nu sitter fängslade i Irak och norra Syrien. Jag kunde då konstatera att det har varit svårt för svenska journalister att ställa svåra frågor till terroristerna.

En som utmärkt sig i rapporteringen är Expressens —. Hans intervjuer med svenska IS-kvinnor har saknat udd, och hans beskrivningar av dem har varit beskrivningar av offer snarare än gärningspersoner.

Jag har alltid varit en vän av det svenska folkhemmet. Jag växte ju upp i det och i en lycklig och harmonisk familj dessutom. Min mamma var hemmafru ända tills jag började skolan och stortrivdes med det. Och nej, hon var inte förtryckt och diskriminerad. Hon var tvärtom fri och glad.

Vad var det då som var så bra med folkhemmet? Det är ganska lätt att sammanfatta. Folkhemsbygget skapade helt enkelt ordning och reda i samhället. Det fanns ambitioner att minska fattigdomen, och öka levnadsstandarden och jämlikheten för den lilla människan.

Fråga inte vad Sverige kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Sverige.

Det sa Stefan Löfven i sitt tal på Socialdemokraternas partikongress. Och jag tänker i mitt stilla sinne: Ställer han frågan till sig själv och sina partikamrater – eller till resten av medborgarna?

Eftersom han höll talet på kongressen tänker jag vara välvillig och förutsätta att han riktar sig till sig själv och sitt parti. Vi andra har nämligen länge gjort vad vi kunnat för att föra Sverige in i rätt riktning.

Ett av de mest nedsättande orden i Sverige idag är ordet ”swishjournalist”. När fast anställda på exempelvis public service, eller de stora tidningsdrakarna, föraktfullt bräker fram ordet kompletterar de det som regel med någon skämtsam kommentar om ”högerextremister”, ”svärjevänner” (felstavat eftersom alla SD-sympatisörer anses vara fullkomligt obildade och korkade) eller ”haverister”.

Underförstått: swishjournalister är av en sämre sort. De kan inte få jobb på de fina tidningarna eller i det opartiska public service.

Då och då funderar jag över hur känslosamt allt blivit i Sverige. Inte för att det är något fel på känslor – tvärtom. Jag är själv en rätt känslig person, som har lätt till både gråt och skratt. Jag har granskogarnas vemod i blodet, värmländska som jag är, så det är alls inte främmande för mig att gråta och skratta när tillfälle ges.

Samtidigt är ju inte varje tillfälle i livet ett tillfälle att vare sig skratta eller gråta. Känslosvall har absolut sin plats, men den platsen är inte överallt. Men i Sverige har hela det offentliga rummet blivit en tummelplats för känslor.

Efter att regeringen sent omsider – inte i elfte timmen utan snarare i trettonde – lagt fram ett förslag om att det ska bli straffbart att delta i en terrororganisation kommer nästa slag i ansiktet på de svenska medborgarna. Lagrådet underkänner nämligen regeringens förslag då de gör bedömningen att det strider mot den grundlagstadgade föreningsfriheten.

Nu var förstås regeringen så sent ute med förslaget att det ändå knappast skulle ha gjort någon skillnad i nuläget eftersom man aldrig hade för avsikt att tillämpa lagen retroaktivt.

Lider du av klimatångest? Känner du skam över att du tar flyget på semestern någon gång om året – eller vartannat – efter att ha sparat och gnetat i månader?

Gör inte det. Du har ingenting att skämmas för. Du jobbar, betalar skatt, försöker sköta dig och vara ärlig, betala dina räkningar i tid och spara undan en liten slant trots att det är tufft. Klart du är värd en flygresa till ditt drömmål!

Utan att veta särskilt mycket om Nya Zeeland börjar jag, efter det fruktansvärda terrordådet i Christchurch, ana att landet påminner en hel del om Sverige – eller i alla fall att landets premiärminister Jacinda Ardern påminner om våra svenska kvinnliga politiker. För att uttrycka sin empati för offren för terrorattacken knöt premiärminister Ardern nämligen på sig en hijab.

Amerikanska CNN hyllar Ardern och skriver: ”Till och med innan hon sagt ett ord visade Arderns enkla handling att täcka sitt hår familjerna att hon respekterade dem och ville lindra deras smärta”. Men att ta på sig en hijab är ingen enkel handling. En populistisk och lättvindig handling förvisso, men absolut inte enkel.

När jag var ung hade jag en god vän som tog sitt liv. Hon begick självmord strax innan hon skulle fylla arton, och passade på när resten av familjen var på semester så att hon säkert skulle vara död innan någon kom hem och hittade henne.

Det var en fruktansvärd och djupt traumatisk händelse både för hennes familj och för alla oss som stod henne nära. Men helt oväntat var det tyvärr inte. Hon hade försökt tidigare, redan som tolvåring. I oljekrisens tid, under det tidiga 1970-talet, hade hennes unga och sårbara sinne nämligen blivit så påverkat av mediernas alarmistiska krisrapporter om jordens nära förestående undergång att hon helt enkelt inte stod ut.

Att Katolska kyrkan vördar helgon torde inte vara någon hemlighet – det är ju dessutom en av de företeelser inom kyrkan som ofta missförstås av icke-katoliker. Katoliker ”dyrkar” och ”tillber” helgon, sägs det ofta, men så är alltså inte fallet. Det handlar om vördnad eftersom de som blivit helgon också genom sina handlingar uppnått en särskild helighet som varje god katolik borde sträva efter.

Nu ska jag vara lite ful i munnen. Egentligen gillar jag inte att vara det. Även om jag förvisso svär ibland – för ofta, enligt min familj – så undviker jag i mesta möjliga mån de grövre kraftuttrycken. Men eftersom detta är citat från en av landets mest uppburna kulturpersonligheter så får ni ha överseende.

”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”

De svenska politikerna Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) och de tre norska politikerna Freddy André Øvstegård, Mona Fagerås och Lars Haltbrekken från Socialistisk Venstreparti har nominerat Greta Thunberg till årets fredspris.

Det är både barnsligt och populistiskt. Barnsligt eftersom det tyder på total avsaknad av ett vuxet tänkande. Populistiskt eftersom de som nominerat uppenbarligen tror sig vinna politiska poäng genom nomineringen. Det är ju de själva som går ut med nomineringen – den norska Nobelkommittén går inte ut offentligt med vilka som nominerats.

På Södertörns högskola sitter lektor Andreas Pettersson och trollar på sociala medier, och skriver att vi borde utvisa konservativa svenskar och istället ta hem IS-terroristerna.

”Kan vi inte bara göra ett byte med Syrien? Vi tar hem IS-terroristerna, de tar Tobé, Kristersson, Åkesson, GP:s och SvD:s ledarredaktioner?” skrev han och syftade då på M-politikern Tobias Tobé, M-ledaren Ulf Kristersson, SD-ledaren Jimmie Åkesson samt ledarredaktionerna på Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet.

Socialdemokraten Nalin Pekgul – som en gång utmanövrerades av partiledningen på grund av att hon såg en fara i islamiseringen av våra förorter och som misstänkliggjordes av många mainstream-medier, men nu gärna anlitas för att ge sin synpunkt på IS-terroristernas eventuella återkomst – skriver i en artikel i Expressen att vi ”borde skämmas för vårt primitiva hat”.

Så händer det igen, och denna gång bara ett stenkast från där jag bor. Ett mord i Älvsjö, i pendelstationens biljetthall klockan 17 lördag eftermiddag, med mängder av människor närvarande.

Jag är så fruktansvärt trött på detta dödliga våld att jag knappt finner ord. Men jag är också fullkomligt rasande. Det skjuts och mördas var och varannan dag numera, samtidigt som politiker och medier i åratal försökt få medborgarna att tro att våldet inte alls ökar och att Sverige faktiskt är tryggare nu än någonsin förr. Det är ett hån mot oss alla.

Den uppmärksamme läsaren av Det Goda Samhället har säkert märkt att jag numera bidrar med krönikor och annat mer regelbundet än tidigare. Anledningen till det är (förutom att jag älskar att skriva förstås) att jag anser att Det Goda Samhället är en viktig röst i dagens medielandskap. Det behövs en tydlig konservativ röst i den postmodernistiska röran, helt enkelt, och jag är mycket glad att få vara en av nyanserna.

Den svenska religionsfriheten är ett ständigt aktuellt ämne, inte minst på senare år då religion, inte minst genom ökad invandring, fått en allt större betydelse för många människor. Men vad är då religionsfrihet? I religionsfrihetslagen står inte mycket mer än att man har rätt att som individ, eller i grupp, utöva sin religion. Så här ser formuleringarna ut:

Att den psykiska ohälsan ökar bland Sveriges unga är ingen nyhet. Sedan mitten av 1980-talet har antalet unga som uppger sig ha psykosomatiska problem fördubblats och enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten 2014 har nästan hälften av alla 15-åringar psykiska besvär.

Detta uppmärksammas också i medierna med jämna mellanrum, nu senast i en serie inslag i SVT nyheter om hur självmordsbenägna tonåringar tvingas vänta länge – ibland över ett år – på att få hjälp. Agenda följde upp med en intervju med hälsominister Lena Hallengren och ställde de förväntade frågorna. Vad tycker du om det här? Vad tänker regeringen göra åt problemet? Och så vidare.

Härom kvällen, när jag zappade bland TV-kanalerna, råkade jag hamna i filmen Lyftet, byggd på Kennet Ahls bok med samma namn. Den handlar om Kennet, som åker in och ut på fängelse och som har svårigheter att anpassa sig till samhället när han väl kommer ut och ska försöka bli hederlig. Få arbetsgivare vill anställa en missbrukare och kåkfarare, och när Kennet till sist lyckas få ett arbete klarar han inte trycket utan återfaller i kriminalitet.

Hur vill invandrade äldre ha sin äldreomsorg?

Den frågan har ställts i flera studier sedan mitten av 1990-talet, bland annat i en rapport framtagen av Malmö Stad 2003, en studie från Botkyrka 2003 och en studie från 2014, gjord av FoU, Centrum får vård, omsorg och socialt arbete, utförd i samarbete med bland andra Linköpings universitet.

Dessa studier, samt fler av samma slag, visar tydligt att det för äldre invandrare är viktigt med personal som talar deras språk och känner till deras kultur. För flera av