BITTE ASSARMO: Norges initiativ får talibanerna att gnugga händerna av förtjusning

Just nu sitter muslimska fanatiker och gonar sig i Oslo, på de norska skattebetalarnas bekostnad. Men vad är det egentligen talibanerna vill ha av norrmännen och av de inbjudna frihets- och människorättskämpar som ska föra samtal med dem?

Norges utrikesminister, som tycks tävla med svenska politiker om vem som kan vara mest naiv, verkar tro att talibanerna vill ha lektioner i samförstånd, förnuft och mänskliga rättigheter. Men så är det naturligtvis inte alls. Det enda talibanerna är ute efter är att säkra västerlandets bistånd så att de kan sitta i sina stinkande hålor och tillbe sin Gud utan att behöva bekymra sig om att driva ett fungerande samhälle. Nu när de bjudits in på de norska skattebetalarnas bekostnad gnuggar de händerna av förtjusning.

Anniken Huitfeldt har dock hög svansföring när hon försvarar initiativet:

”Det är inte en legitimering eller ett erkännande av talibanerna.”

Jo. Det är just vad det är. Det hon och Norges regering säger till talibanerna är att de är okej, att de ska bli lyssnade på, att de ska få hjälp och stöd. Är hon tappad bakom en vagn, denna människa?

Hon menar också att ”vi måste tala med dem som de facto styr landet i dag.” Men måste vi det? Och är det i så fall norska skattebetalare som ska stå för kostnaden? Naturligtvis inte. Det är ett skamlöst skatteslöseri. Om Anniken Huitfeldt nödvändigtvis måste frottera sig med talibaner kan hon väl åka till Kabul för egna pengar och föra de påstått nödvändiga samtalen där.

”Vi kan inte låta den politiska situationen leda till en ännu värre humanitär katastrof” säger hon också. Men jag är tveksam även till det yttrandet. Det må låta inhumant men situationen i Afghanistan är vare sig Norges eller andra europeiska skattebetalares ansvar. Afghanerna hade åratal på sig att träna upp en militär, för att kunna stå emot en ny talibanoffensiv, och vad hände? Mörkermännen tog tillbaka landet på ett par veckor medan vapenföra män trampade ner varandra på flygplatsen i Kabul, klamrade sig fast vid flygplanen och lämnade kvinnor och barn vind för våg.

Det är självklart att de afghanska kvinnorna och barnen behöver hjälp efter att ha övergetts på det här sättet, men hur mycket kommer de att gynnas av att västvärlden pumpar in bistånd i landet? Inte särskilt mycket. Visst, det kan ju hända att talibanerna kan tänka sig att använda en liten bråkdel av biståndet till att hålla kvinnor och barn med tillräckligt mycket mat för att de inte ska svälta ihjäl men lejonparten kommer givetvis att gå direkt ner i talibanernas egna fickor. Sedan kan de uppföra flådiga talibanpalats, nya tjusiga moskéer och fler vapen för att hålla kvinnor och barn i skäck, eller vad det nu kan vara som talibaner vurmar allra mest för – allt betalt av väst.

Att de här galningarna skulle ta något intryck alls av norrmännens, eller några andras, prat om mänskliga rättigheter är ungefär lika troligt som att Nordkoreas pösmunk till diktator plötsligt skulle införa demokrati.

Talibanernas Norgebesök kommer alltså att bli ett fiasko för alla utom för talibanerna. Hur Anniken Huitfeldt ska försvara det här om ett år, när det står klart att mörkermännen lurat skiten ur henne, ska bli riktigt spännande att se.

Det märkligaste med allt det här är egentligen att det inte är Sverige som är först ut att bjuda in talibanerna. Jag kan tänka mig bestörtningen på regeringskansliet när det stod klart att Norge blev först med att slösa skattepengar på terrorister.

Själv är jag lättad över att den svenska regeringen haft så mycket annat att stå i sista tiden att de inte hunnit med i svängarna. Men jag är också djupt oroad av att Norge nu verkar vilja tävla med Sverige om vilken regering som kan sträcka ut den varmaste handen till de mest hänsynslösa islamisterna.

Bitte Assarmo