BIRGITTA SPARF: Nej tack till snyfthistorier!

Jag vågar påstå att det går att spinna en tragisk historia runt varje enskild individ som utvisas från Sverige. Och då menar jag verkligen varenda en. Det finns i samtliga fall speciella skäl till att just denna person, just denna familj, ska undantas från reglerna.

Så gott som alltid handlar det om människor som lurat systemet, ljugit, bluffat och kommit med falska historier. Samt därefter hållit sig kvar i landet efter beslut om avslag och utvisning.

Här menar jag att våra svenska regeringar och migrationsmyndigheter bär minst hälften av ansvaret för att dessa tragiska situationer överhuvud taget kan uppstå.

Det sker, om och om igen, genom vårt slappa och senfärdiga sätt att hantera dessa frågor.

Vore det inte så att hundratusentals, miljontals människor vet att det svenska migrationssystemet är lätt att lura och kringgå skulle ingen ens försöka, och vi skulle inte ha några sådana fall.

Den svenska migrationslagstiftningen kan till viss del se bra ut på papperet. Om man bortser från alla undantag från reglerna och rena avarter, som Gymnasielagen. Men grundproblemet är att det är hur lätt som helst att strunta i Migrationsverkets och Migrationsdomstolarnas beslut.

Om ett beslut om avslag på asylansökan fattas i samtliga instanser kan man ändå stanna kvar, så gott som utan konsekvenser. Att man i det läget svävar i limbo och mår dåligt är inget jag förnekar, men man lever då i osäkerhet och otrygghet genom eget medvetet beslut att trotsa våra lagar.

Det tar åratal för svenska myndigheter att genomföra en avvisning, i de sällsynta fall där det lyckas. Medan åren går förstärks anknytningen till Sverige, och svensk media ställer gärna upp och förmedlar dessa ideliga snyfthistorier när det väl blir dags för utvisning.

Nuri Kino presenterar ett sådant hjärtknipande fall i Expressen.

Jonas Andersson, riksdagsledamot för SD, bemöter honom sakligt och korrekt i ett FB-inlägg.

Inlägget börjar så här:

”Jag förstår om det kan låta hårt när man läser om 81-åriga Virgin Istiban, som utvisats från Sverige till Armenien. Hennes livshistoria är tuff, så som för många andra runtom i världen. Varför ger man sig på en äldre dam som inte gjort något ont, frågar man sig kanske.”

Jag rekommenderar varmt läsning av Anderssons text om man vill förstå lite mer av vad detta handlar om.

Tillägg: Min text tar inte upp de så kallade ”kompetensutvisningarna”. Så ingen behöver påpeka att jag ”glömt” dessa. Tack!

Birgitta Sparf