BITTE ASSARMO: Mammas potatisplättar och pappas blåbärsgröt

När min mamma närmade sig slutet på livet ville hon ofta prata gamla tider. Hon hade, trots att hon sannerligen inte växte upp i något överflöd eller i någon problemfri familj, en oerhört kärleksfull syn på sina föräldrar och syskon och hon mindes barndomshemmet som den varmaste och hemtrevligaste platsen på jorden. Jag älskade att lyssna på henne när hon berättade om sin barndom och uppväxt och jag tröttnade aldrig på berättelserna.

En sån berättelse handlade om hur mamma lärde sig tycka om rotmos. Hon var sju, åtta år då och hade konsekvent ratat rotmos eftersom hon ”visste” att hon inte tyckte om det. Sen en dag, när hon kom från skolan en kall och kulen vinterdag och var både hungrig och frusen, gjorde mormor i ordning en tallrik med lite rester som stod på värmning på vedspisen. Några korvbitar, en bit fläsklägg och så något som mamma trodde var stekt potatis.

Mamma åt med god aptit och länsade tallriken och efteråt frågade mormor:

-Vet du vad det var du åt nu?

-Ja det var väl stekt potatis, trodde mamma.

-Nej, det var faktiskt uppstekt rotmos, avslöjade mormor med ett litet småleende.

Mamma blev lång i ansiktet. Men eftersom det var 1930-tal, och kränkthet över bagateller ännu inte var uppfunnet, tog hon inte illa upp. Istället började hon äta rotmos precis som resten av familjen, och det kom att bli en av hennes favoriträtter i den svenska husmansfloran.

När hon berättade den här historien för mig var det tydligt att hon uppskattade mormors kluriga sätt att få sin yngsta dotter att äta den mat som serverades. Kanske var det därför hon gjorde ungefär samma sak själv när jag vägrade äta potatismos som liten. Hon blandade helt enkelt ner ett par uppvispade ägg och lite extra salt och peppar i moset och stekte upp det som potatisbullar som hon serverade med lingon. Som jag älskade dessa ”plättar” som var gyllenbruna och knapriga på ytan och fuffigt mjuka inuti!

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att det där fluffiga potatismoset var gott även utan knaprig yta och hemlagat mos är numera en favorit bland de många olika sätten att servera potatis.

Mamma var, som så många kvinnor i sin generation, en fantastisk kokerska. Hon kunde förvandla nästan vilka ingredienser som helst till något smakfullt och gott – det behövde inte vara märkvärdigt och det behövde inte kosta. Jag glömmer aldrig hennes reda grönsakssoppa som hon tillagade av försommarens primörer. Lök, späda morötter, små blomkålsbuketter, spritärter och vad det nu kunde vara. Kotlettrad i ugn med potatis och gräddsås och syltade tomater till. Pannbiff med lök. Stuvade makaroner. Fläsk med löksås. Pannkakor. Det finns helt enkelt inte mycket som går upp mot mammas mat, så är det nog för de flesta.

Själv började jag laga mat sent i livet, först när jag själv hade familj, men då satte jag igång att lära mig mammas recept. Recept och recept förresten, hon hade allt i huvudet. Så det blev likadant för mig. Det är klart jag kan följa ett recept om jag behöver, men det mesta gör jag på känn och det brukar alltid bli bra.

Pappa var mammas raka motsats när det gällde matlagning. Och det är inte så konstigt. Det var inte alla män i hans generation som lärde sig laga mat så när mamma någon gång var bortrest, och det var pappa som skulle stå för matlagningen, åt vi mest Bullens pilsnerkorv med smörgås till. Den som någon gång avnjutit Bullens pilsnerkorv vet att det är betydligt godare än det kanske låter – en ren delikatess – så det gick verkligen ingen nöd på mig.

Men det fanns en sak som pappa kunde laga och det var gröt. Hans favorit var blåbärsgröt. Han kokade den med rågmjöl och blåbär, på farmors vis, och den var jättegod.

Jag kokar samma gröt själv ibland men den smakar aldrig riktigt lika bra som den gjorde när pappa kokade den. Och det är väl så det är. Mammas potatisplättar och pappas blåbärsgröt smakar helt enkelt godast när mamma och pappa står vid spisen. Det säger även min son som, trots att han är mycket vass på att laga mat, alltid hävdar att mina köttbullar blir godare än hans. Det blir de inte, inte om man ska vara objektiv. Men det känns lite mysigt ändå, att det är så han upplever det.

Bitte Assarmo