Hycklare finns det gott om. Det har det säkert alltid funnits, men idag har hyckleriet gått över alla gränser. Vi såg det explodera under hösten 2015, när stenrika kändisar talade om för oss andra att vi minsann hade råd med den extremt stora invandringsvågen, och sedan dess har hyckleriet blivit mer regel än undantag. Det har rentav blivit något ärofullt. Det finns liksom inget finare än överprivilegierade överklassmänniskor som rynkar pannan av oro över inbillad främlingsfientlighet, klimatet eller någon annan trendig fråga.

Se bara på Anne Ramberg, till exempel, som från sin piedestal på Östermalm förklarade att en human invandringspolitik krävde att man gör avkall på sin välfärd. ”Man” alltså. Inte ”jag” som i Anne själv. Ledarsidorna på varje tidning med någon som helst känsla för rätt och fel borde ha svämmat över av kritik mot överklassdamens hyckleri, men inte då. Kritiken kom nästan enbart från vanligt folk på sociala medier, och från de så hatade alternativa medierna.

Några år senare gjorde dock Aftonbladet en sanslöst lång intervju med henne, där hon fick berätta om sin torftiga barndom på Östermalm. Intervjun gjordes av Åsa Linderborg – hon som grät när Berlinmuren föll. Kaka söker maka, som det heter.

Syftet var förstås att provocera ännu lite mer. Det är ju rätt tacksamt att provocera vanliga enkla skattebetalare som inte får utrymme på de stora mediehusens plattformar.

Henrik Schyffert är ett annat exempel på hur upphöjt hyckleriet blivit. När den överprivilegierade överklasskomikern tog sig för att läxa upp vanliga dödliga medborgare om vad de hade råd med borde landets ledarskribenter ha hängt ut hans dubbelmoral till allmän beskådan. Men när såg du en ledarskribent på fina sidorna trycka till Henrik Schyffert senast?

När samme finrumshumorist för några år sen twittrade att han ville ”runkbajsa Jimmie Åkessons mamma i munnen” blev det inte heller några konsekvenser. Istället fick han prata ut i SVT, och ljuga ihop att han twittrat som han gjort för att folk är så ”ängsliga” och han ville väcka dem.

Jo tjena. Snacka om efterkonstruktion. Men den dög alldeles utmärkt åt SVT:s reporter förstås. Allt för att hålla den upphöjde under armarna.

Det är just såna här människor som utgör den moderna överklassen. De kan vara artister, underhållare, politiker, journalister, jurister eller varför inte epidemiologer, det viktiga är att de är kända från TV och bekänner sig till den hittepåvärdegrund som råder för stunden. Och klassföraktet är extremt. Deras hyckleri speglar ett oerhört hat och förakt mot de vanliga medborgarna. Stadda vid kassa, och kända från TV, tar de sig friheten att berätta för vanligt folk hur de ska leva sina liv, samtidigt som de själva kan fortsätta leva på stor fot och skryta med sin ”champagnesocialism” och sin värdegrund.

Sanningen är att de inte besitter någon värdegrund överhuvudtaget. De är bara ytliga, lealösa hycklare. Och det är det mest föraktliga som finns.